Judith Kiros om Assia Djebars ”Kärleken, kriget”. - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Del 5 i serien ”Kärlek & uppror”: Assia Djebar parodierar kolonisatörernas franska språk

Assia Djebar underminerar auktoriteter.
Assia Djebar underminerar auktoriteter. Foto: Stina Wirsén

Hur förhåller man sig till förtryckarens språk? Den algeriska författaren Assia Djebar citerar, härmar och parodierar överhöghetens franska. Judith Kiros läser Djebars oppositionella mosaik ”Kärleken, kriget”. 

En liten arabisk flicka är för första gången på väg till skolan. Hon håller sin far i handen. Hon är på väg in i en ny värld och ett nytt språk, från hemmet till offentligheten, från arabiskan till franskan. Men just den morgonen befinner hon sig mittemellan de två platserna, är halvvägs in i ett nytt tillstånd.

Med den scenen börjar den algeriska författaren Assia Djebars (1936 - 2015) ”Kärleken, kriget: en algerisk mosaik”. Boken består av tre spår: ett är självbiografiskt, ett annat utgår från franska källor för att skildra invasionen av Algeriet, och ett tredje utgörs i huvudsak av kvinnors vittnesmål från befrielsekriget. Sammantaget blir boken en berättelse om Algeriet under och efter kriget och kolonialismen – en berättelse som pendlar mellan hemmet, skolan och slagfälten.

Men i grunden handlar ”Kärleken, kriget” om arabiskan och franskan. Jagets förhållande till franskan präglas av ambivalens, då det både befriar jaget – genom skola och utbildning – och förslavar henne. ”För mig hade franskan ingenting att göra med Sartre eller Camus”, berättar Djebar i en intervju i efterordet till novellsamlingen ”Women of Algiers in their apartments” (1992), ”utan det är språket som tillhör dem som kommer till mitt land med kolonial erövring. De skriver och dödar medan de skriver.” 

Ändå är det franskan Djebar använder sig av när hon skriver fiktion; den är intimt förknippad med fantasin och det konstnärliga uttrycket. ”Skrivna ord kan fara iväg över en innergård eller kastas ned från en terrass”, står det i ”Kärleken, kriget”. Skrivna ord kan färdas långt – och förändra mycket.

I ”Kärleken, kriget” florerar kärleksbreven. Vid sjutton års ålder mottar jaget sådana brev från en ung man, brev som hennes pappa genast river sönder; de tre flickorna hon spenderar somrarna och vårarna med brevväxlar ”med män i världens fyra hörn, arabvärldens naturligtvis”. Breven förknippas med överträdelser och risk – att skriva dem är att gå bakom ryggen på sina förmyndare, att ge sig hän åt en ”dov upproriskhet”, och att öppna upp för möjliga erotiska äventyr. 

I kontrast till kärleksbreven förekommer en annan sorts dokumentation: de officiella skildringar franska journalister, soldater och konstnärer ger av invasionen av Algeriet. Den feminina, privata sfären, i vilken inspärrade flickor pratar eller skriver om kärlek på sitt modersmål, ställs mot militaristiska, franska texter om kriget. Texterna, som sprids i Paris, legitimerar ockupationen och tar sig in i och delar upp det koloniserade samhället. ”Orden blir här det främsta vapnet”, säger textjaget i rollen som historiker – och för en författare som söker sig till källorna för att kunna få tillgång till algerisk historia blir de svårhanterliga.

Så hur ska Djebar förhålla sig till de franska texterna? Genom att citerar, härma, och parodiera dem; genom att söka sig till tystnaderna och glappen i arkivet. ”Vilka vålnader stiger upp bakom dessa officerare, som dagligen slår sig ned och börjar skriva brev så snart de dragit av sig stövlarna och kastat dem ifrån sig i rummet?” Resultatet blir ofta blodigt och brutalt. Det måste det bli för att Djebar inte ska medverka i att skriften skyler ”över sin brutala framfart”. 

Vid ett tillfälle berättas det om hur en hel stam förintas genom att enorma eldar tänds utanför grottorna i vilka de har barrikaderat sig. En annan gång fokuserar hon på en detalj i en text av författaren och konstnären Eugène Fromentin – han nämner i förbigående att han hittat en kvinnas avhuggna hand längs vägen. Uppgiften blir då att gripa ”tag i denna levande hand, minnets stympade hand” och försöka ”sätta en penna i den”.

Det är genom den här metoden Assia Djebar både lånar kolonisatörens blick och underminerar hans auktoritet. ”Kärleken, kriget” drar uppmärksamheten till det som inte sägs eller lyfts fram i officiella texter och rapporter. Våldet i de skrivna källorna blir plötsligt belyst och upplyst. I de muntliga berättelserna om revolten och om Frankrike är det särskilt framträdande; våldsapparaten, med tortyr och bränder, beskrivs av dem som har utsatts för den. 

Breven från de franska bivackerna, skriver Djebar, ”kan påminna om kärleksbrev”. ”Krig och kärlek får en likartad verkan: en osäker dans inför bilden av någon som glider undan”. I jakten på algerierna framställs den franska krigsmaskinen stundtals som en man på jakt efter en undflyende älskare; breven blir ett sätt att hålla kvar i, och komma i kontakt med, den man inte kan vara utan. Generellt talar de ”om Algeriet som en kvinna som är omöjlig att tämja”. Än en gång lyfter Djebar fram undertexten – och ifrågasätter arkivets status som historisk fakta kontra arkivet som imperiets fiktion.

Genom att använda sig av ett antal olika texttyper, och genom att bryta upp och sätta ihop dem igen, ger Djebar en bild av Algeriets historia som just en mosaik i vilken mycket kan ingå. Till skillnad från till exempel den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o, som också skriver i ett kolonialt och postkolonialt tillstånd, vill inte Djebar överge kolonisatörens språk till förmån för det egna. Istället försöker hon hitta en eller flera metoder genom vilket det kan fungera för henne och hennes skrivande. Resultatet är en komplex, säregen läsupplevelse som stannar med och i en. 

Läs mer:

Del 4: Jens Christian Brandt om vänstervågens jagade hippies i DDR 

Del 3: Viola Bao läser Aleksandra Kollontajs "Vasilisa Malygina” från 1923

Del 2: Malin Ullgren besöker Paris 1846 – strax innan den andra revolutionen

Del 1: Tolv timmar ur 1968-aktivistens tillvaro 

Assia Djebar

Assia Djebars bok utkom 1985 med titeln  ”L'amour, la fantasia”. På svenska kom den 2003 i översättning av Ingvar Rydberg på Leopard förlag.