Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Det är författarnas fel att vi läsare känner oss gaggiga

Här ska inte glömmas ett enda ord!
Här ska inte glömmas ett enda ord! Foto: APN

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Fråga bibliotekarien Jenny Lindh: Mejla till litteratur@dn.se

Varför glömmer jag vad jag läst?

Jag älskar böcker och läser jämt men har så dåligt minne att läsandet börjar kännas bortslängt. Antingen glömmer jag titeln, eller författaren, och ofta – jätteofta – glömmer jag alltihop. Hela storyn puts väck bara någon vecka efteråt! Det blir mycket falskt hummande i bokcirkeln för att dölja sanningen. Hjälp mig, Jenny, varför är det så här?

Therese

Svar: Kära Therese! Några frågor: är din glömska begränsad till litteraturens sfär eller glömmer du även sådant som pinkoder (vanligt), ditt efternamn (ovanligt) eller skötseln av din dagliga hygien (också vanligt, men kan uppfattas som pk-elitism utanför kulturkretsar)? Oavsett hur det ligger till har du min sympati. Under en ölrunda i höstas fick jag mitt hittills värsta demensanfall när jag misslyckades med att räkna upp de fjorton huvudgudarna i Tolkiens mytologi. En kuslig upplevelse för en Midgårdsintresserad. ”Jag har blivit senil”, flämtade jag. ”Eller normal”, föreslog min väninna. ”Nej, du förstår inte. Jag har blivit senil!” ”Du sa just det.” ”Ser du? Det är exakt det här jag menar.” Sedan dess har jag fingrat oroligt på Iris Murdochs roman ”Jackson’s dilemma” som totalsågades av en förbryllad kritikerkår. Ingen fattade varför den berömda filosofen och språkkonstnären plötsligt skrev med en prosa som var slapp och själlöst monoton. Svaret – Alzheimers sjukdom – kom något år senare. Fasansfullt. Som tur är verkar du fortfarande ha ett utmärkt ordförråd. Själv lugnas jag av att jag alltid uttryckt mig själlöst och monotont.

Iris Murdochs gaggighet hamnar dessutom i ett annat och mer befriande ljus när man betänker hur ovanlig den är. En stor anledning till att vi läsare känner oss dementa är nämligen att vi undermedvetet jämför oss med de värsta minnestyrannerna av alla: författarna. Vid sidan om kärleken, döden och kategorin ”förtäckt karaktärsmord på mer begåvad konkurrent” är minnet litteraturens största och stoltaste tema med tusentals fanatiska uttolkare från Augustinus till Hertha Müller, Sebald och Proust, varav den senare – som sagt att romanens uppgift är att återskapa det förflutna och därigenom befria oss från tiden – rentav hävdat att minne och litteratur är synonyma. Hur minnestyrannen Proust skulle reagera om du sluddrade ”jag älskade verkligen din romansvit ’På spaning efter … öh …tekaka’” vill jag inte ens tänka på.

För att inte tala om Karl Ove Knausgård som i ”Min kamp” återger en komplett inköpslista från sitt sjuttiotal (1 kg potatis, 1 pkt pannbiff, 2 lökar, kaffe (kokmalet), 1 burk ananas, ¼ liter vispgrädde samt 1 kg apelsiner) och minns varenda obetydlig vardagsscen med häpnadsväckande exakthet. ”Den här kvällen var det tallrikarna med de fyra färdigbredda smörgåsarna som väntade oss när vi kom in i köket. En med brunost, en med gulost, en med sardiner i tomat, en med kryddost” kvittrar han om ett gammalt mellanmål och får därmed en kvantdator att framstå som sinnesslö. Att man inser att Knausgård hittar på det mesta spelar ingen roll. Självförtroendet är redan sabbat. Min egen barndomsberättelse skulle åtminstone bli mindre babblig: ”Jag var liten. Jag åt hushållsost.” Och Gud välsigne de gånger man ens kommer ihåg att skriva en inköpslista.

Det finns hur som helst några enkla strategier du kan ta till för att minnas bättre. Skaffa en läsdagbok. Läs långsamt och repetera. Läs färre böcker samtidigt! Avslutningsvis, Therese, vill jag tacka för att du mejlade mig igen. Förra gången du skickade den här frågan var jag djupt inne i ”Silmarillion” och glömde helt bort att svara.

 

Che cosa vuol dire ”Commedia”?

Hej Jenny! Jag undrar varför Dante Alighieris ”Den Gudomliga Komedin” kallas komedi? Den är ju inte direkt rolig.

Hjalmar

Svar: Hej Hjalmar! Din besvikelse är en konsekvens av att innebörden i ordet komedi har förskjutits sedan Dante levde (1265–1321). I dag förknippar vi automatiskt komedi med humor, skämt och seriestrippar som ”Medelålders plus”, medan en bildad tolvhundratalsmänniska som lade vantarna på Dantes ”Komedin” inte förväntade sig att skratta. Snarare tänkte han ”ack sancta simplicitas, detta är en komedi, ett gripande epos som slutar lyckligt! Till skillnad från en tragedi, som ju är ett gripande epos som slutar olyckligt! Pax vobiscum.” (På ett ungefär, alltså. Det är svårt att fånga den bildade tolvhundratalsmänniskans inre monolog exakt.) Poängen är i vilket fall att Dantes komedi – han kallade den enbart ”Komedin”, tillägget ”Den gudomliga” hittade kollegan Boccacio på – fick sitt namn på grund av dess trevliga slut, i vilket pilgrimen återförenas med sin älskade Beatrice samt möter Gud. Det ironiska är att ingen orkar läsa just den, ”komiska”, delen av diktverket. Helvetsnedstigningen i Inferno är däremot uppfriskande på sina håll, som när demonen Malacoda, som hjälper Dante och Vergilius genom helveteskretsarna, förvandlar sin stjärt till en trumpet och river av en brakare över de andra demonerna. Prutthumor får helt klart en annan dignitet när den levereras med hjälp av tolvhundratalsterziner.

Bibliotekarien x 3

Bibliotekarien rekommenderar

”De löser mysterier, bekämpar övernaturliga hot och återvinner kraftfulla artefakter runt om i världen, allt för att skydda en ovetande omgivning från den hemliga och magiska verklighet som gömmer sig överallt.” Presentationstexten för actionserien ”The librarians” beskriver som synes bibliotekarieyrket exakt. Tyvärr är det som det brukar med bibliotekarier: trots vårt hjältemodiga arbete förpassas vi till offentlighetens marginaler och kvalitetsproduktioner som ”The librarians” tystas ned. Men nu har tredje säsongen dragit igång på pålitliga kulturkanalen Fox. Missa inte det!

Bibliotekarien hyssjar

Det finns inget jag avskyr så mycket som tidningarnas nya vana att förpublicera artiklar på webben dagen innan de går i papperstidningen. Eller okej, jag avskyr möjligen djurplågeri och pedofili lite mer, men sen kommer webbartiklarna. När måndagskrönikan dimper ner redan på söndagen exploderar stresskortisolet och man vill bita hårt i kalendern och skrika ”snart publicerar ni dödsannonserna en månad i förväg också era webbhjon”. För att hejda tiden har jag bestämt mig för att inte läsa en enda notis som inte är minst en vecka gammal. På biblioteket, med en trave gulnade tidningar i en konservativ skamvrå.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Att döma av de hundratals ”herregud han pratar med Zadie Smith!”-texter som skrivits på sistone är ex-president Obama den ende statschef som någonsin suttit i en läsfåtölj. Men en snabbtitt i historieboksmagasinet visar att böcker varit betydelsefulla i åtskilliga presidenters imagebygge. John F Kennedy berömdes för sin snabbläsningskonst (1.200 ord per minut), George Washington för sina lästurer på hästryggen, Theodore Roosevelt sägs ha läst en bok före frukost varje dag – ibland tre. Se det som hoppfullt! Kanske ser vi de första ”OMG Putin läser pekböcker för Trump!”-artiklarna redan om en månad.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.