Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Det personliga tilltalet är vår samtids pest

Foto: Sven-Erik Sjöberg

I en ny avhandling dissekeras den samtida litteraturkritikens fixering vid jaget – fjärran från Olof Lagercrantz ideal. Men slutsatserna är mer än väl försiktiga, konstaterar DN:s Leif Zern.

De goda nyheterna först. Den som trodde att litteraturkritiken var död har fel. Litteraturkritiken är inte som vi dagligen får höra marginaliserad, dagspressens recensioner har inte blivit färre och kortare, de skrivs inte av unga amatörer som ersatt forna tiders smakdomare och kunniga utövare, de befäster snarare bilden av en institution präglad av kontinuitet och stadig tilltro till sig själv.

Den som disputerar på detta glädjebesked heter Lina Samuelsson, författare till en avhandling som jämför tre årtal i litteraturkritikens historia: 1906, 1956 och 2006. Med många namn, citat och tabeller lyckas hon till synes rubba på den tysta överenskommelse som varit det stående inslaget i det senaste decenniets apokalyptiska debatt. Det var inte bättre förr.

Det är bara kurvan för frilansskribenternas arvoden som pekar brant nedåt. Att försörja sig som kritiker är i dag praktiskt taget omöjligt. De få som är fast anställda på tidningar och andra redaktioner kommer att bli ännu färre. Från frilanskritiker till kritikerfakirer.

I de flesta andra avseenden är skillnaderna enligt Samuelsson försumbara, till och med ramarna för hur en recension utformas visar sig vara seglivade, från Fredrik Böök till Per Svensson; en konservativ genre som har svårt att släppa trestegsformatet beskrivning, tolkning och värdering.

Valet av undersökta årtal kan förefalla besynnerligt. Varken 1906 eller 1956 var några märkesår i litteraturkritikens historia. I det första fallet hade nittiotalismen gått i graven och i det senare befann man sig halvvägs mellan fyrtiotalets modernism och sextiotalets radikalism. 1956 är trots allt ett mellanår, tämligen odramatiskt i jämförelse med 1946, då Karl Vennberg vässade sin penna som nybliven kulturredaktör i Aftontidningen, och 1966, då Per Olov Enquist gav ut volymen "Sextio­talskritik", en generalinventering av det paradigmskifte som banade väg för 1968.

Snart visar det sig dock att det är mellanåren Lina Samuelsson är intresserad av, det normaltillstånd som inte lika lätt låter sig sammanfattas med hjälp av skolor och färdiga tolkningsmallar (till exempel 40-talism, nykritik, modernism, postmodernism).

Inte oväntat finner hon att recensenterna 1906 var mer intresserade av levande och trovärdiga karaktärer än 1956 års kvinnor och män, som i nykritisk anda favoriserar tolkningar av verket. Eller att identifikation är viktigare för dagens litteraturkritiker (man vill "leva sig in").

Avhandlingens titel, "Kritikens ordning", stämmer väl in på Samuelssons eget sätt att skriva. Hon är bättre på att sortera än på att analysera. Många infallsvinklar får trängas på ett alltför begränsat utrymme (160 sidor). Slutsatserna blir ofta mer självklara än överraskande. Det som all pregnans till trots saknas är ett mer energiskt grepp kring det som sist och slutligen framstår som avhandlingens huvudfråga. Var det bättre förr?

Djärvast är Samuelsson när hon kommer in på den subjektivism som florerar i de senaste årens litteraturkritik. "Om recensenterna 1956 ville betona den egna tolkningen, vill anmälarna 2006 lyfta fram vad som är just deras bedömning... om de blivit rörda, drabbade, tagna eller chockerade." Det är ingen originell iakttagelse, men den är viktig. Man ser framför sig ett hav av recensenter som investerar i sina "personliga" upplevelser, skriver om hur de mår och aldrig har hört talas om Olof Lagercrantz ideal att låta läsningen och värderingen framspringa ur den sammanfattande beskrivningen av verket.

Det personliga! Vår tids pest.

Sociologen Zygmunt Bauman talade nyligen i en intervju i Aftonbladet om "ögonblickets tyranni". Den amerikanske medieteoretikern Douglas Rushkoff uttrycker sig i liknande termer i sin senaste bok, "Present shock" (se DN Kultur 12 juni 2013, "Därför har jakten på nuet tagit över vår existens"). Jag tror att det säger mer om litteraturkritikens kris än våra närsynta debatter om tidningsdöd, krympande arvoden och elaka redaktörer. Man behöver bara lyssna på Bauman och Rushkoff för att förstå i vilken värld vi lever.

Den globala ekonomin och den frampiskade individualismen styr i dag över våra medvetanden. USA:s avliberalisering kastar sin skugga även över kultursidorna. Alla vårdar sina varumärken och sina F-skattsedlar – få har möjlighet eller intresse av att utveckla ett kritiskt författarskap, motsvarigheten till det som förr en Bengt Holmqvist, en Klara Johansson eller en Åke Janzon samlade sig till, månad efter månad. Det är naturligtvis utmärkt om kritiker går kurser och utbildar sig till professionella skribenter på sina specialområden. Men det är en villfarelse att kritik är en profession.

Den bäste kritikern är alltid i någon mening en amatör.

Till slut måste till och med Lina Samuelsson medge att litteraturkritiken går mot sämre tider. Fast hon uttrycker sig försiktigare. Kritiken befinner sig visserligen i kris, men "eftersom den alltid kommer att vara ofullkomlig kommer den också alltid att kunna bli bättre".

Det måste sägas vara ett magert avhandlingsresultat.

Bokrecension

Skribent: Lina Samuelsson
Titel: Kritikens ordning. Svenska bokrecensioner 1906, 1956 och 2006
Förlag: Bild, text & form