Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 02:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/dns-kritiker-valjer-8-bocker-om-sorg/

Böcker

DN:s kritiker väljer: 8 böcker om sorg

Bild 1 av 8
Bild 2 av 8
Bild 3 av 8
Bild 4 av 8
Bild 5 av 8
Bild 6 av 8
Bild 7 av 8 Foto: ©Netflix/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/IBL, Netflix/Courtesy Everett Collection / Everett Collection/IBL
Bild 8 av 8 Foto: Beatrice Lundborg

I allhelgona lägger vi ned kransar och tänder ljus för våra döda. Att läsa om andra människors erfarenheter kan vara en tröst, i alla fall när den akuta sorgen har dämpats. DN:s litteraturkritiker har valt ut åtta böcker från de senaste åren som på olika sätt berättar om förlusten av en annan människa.

Malin Ullgren
Rätta artikel

Edward St Aubyn

”Romanerna om Patrick Melrose”

Övers. Erik Andersson. Albert Bonniers förlag

Att vara närmast anhörig, närmast sörjande, till fan själv? Vad är sorg då? Ett svar finns i Edward St Aubyns roman ”Dåliga nyheter”, som ingår i sviten ”Romanerna om Patrick Melrose”. I första romanen får läsaren veta att Patricks pappa förgripit sig sexuellt på honom. I nästa del är Patrick drygt 20 år och ska hämta sin fars kvarlevor i New York. Han knarkar så omsorgsfullt och så tungt att man är osäker på om han alls ska lyckas med själva uppgiften att få askan ombord på ett flyg tillbaka till London.

Romanen är frenetisk, rolig, förtvivlad, med lager på lager av ångest – och en speciell sorts sorg. Sorgen över att inte få eller att inte våga tala sant om den döde. Sorgen över att spela närmast sörjande, när man egentligen är närmast drabbad. Sorgen över att det är för sent och att inget kan ställas till rätta – den döde är bara ett fasansfullt minne att överleva.

”Dåliga nyheter” är en gåva till alla som inte har förmånen att sörja rent.

/Malin Ullgren

Tom Malmquist

”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”

Natur & Kultur

August Strindbergs älskade antologiklassiker ”Ett halvt ark papper” från 1903 röstades för några år sedan fram som världens bästa novell i Sveriges Radio. Det är lätt att förstå: novellen från samlingen ”Sagor” är en både gripande och virtuost genomförd berättelse om sorgen efter en förlorad familj, byggd på en enkel uppräkning av ett antal telefonnummer på ett solgult konceptpapper – från den älskade Alices ända fram till begravningsbyråns.

Förra året uppdaterade författaren Tom Malmquist Strindbergs sorgesång i romanen ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”, berättelsen om den döda flickvännen Karin. Många drabbades omedelbart av denna bok, som förbinder den svenska samtiden med den stora litteraturens ödesklanger.

Inte minst därför tror jag att Tom Malmquist kan förstå tonen i Strindbergs avslutning: ”Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!”

/Björn Wiman

 

Carol Rifka Brunt

”Låt vargarna komma”

Övers. Christina Stalby. Gilla förlag

Junes liv går sönder när Finn dör. Han var hennes bästa vän, den som visade henne att ett annat liv var möjligt. Han var konstnär och bodde i New York, hon bor med sin familj i en liten stad utanför. Han var hennes morbror, hennes stöd och den framtid hon drömde om som vuxen.

Men ”Låt vargarna komma” utspelar sig på åttiotalet, och det finns mycket som familjen vägrar att erkänna när Finn dör. Som vad han dog av, och vem den magre mannen är som står på andra sidan gatan vid begravningen. Honom som de vänder bort blicken inför. Han som inte fick komma på sin mans begravning.

Sorgen svämmar över alla bräddar för 14-åriga June, hon hatar sin familj som inte vill prata om Finn och hatar hans partner Toby ännu mer. Finn var hennes, ingen annans, och sorgen är så outhärdlig att det tar lång tid innan hon inser att den kan delas med andra som också sörjer. ”Låt vargarna komma” är i första hand en överväldigande kärleksroman, i det otydliga gränslandet mellan ungdomar och vuxna, mellan kärlek och sorg. Men vem behöver gränsdragningar?

/Lotta Olsson

 

Joan Didion

”Ett år av magiskt tänkande”

Övers. Ulla Danielsson. Atlas

Den som undrar vad en sorgklassiker är behöver inte gå längre än till Joan Didions dagbok för året efter hennes makes död nyårs­afton 2003. Boken ­utropades genast till just sorgklassiker när den kom ut 2005. Titelns magiska tänkande anspelar på social­antropologins begrepp för föreställningen att man håller ­något levande genom att gestalta det inom och utom sig. För Didion blir det en sorts utmaning att skriva om sorgen, som ju har den egenskapen att vi inte kan föreställa oss den utifrån, förrän vi ­personligen möter den.

När ett år har gått kan hon ­sammanfatta: ”Jag höll på att korsa Lexington Avenue när detta slog mig. Jag förstår varför vi försöker hålla de döda levande: vi försöker hålla dem levande för att vi ska kunna behålla dem hos oss. Jag förstår också att om vi själva ska kunna leva kommer det en punkt då vi måste avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda. Låta dem bli fotografiet på bordet.”

/Jonas Thente

 

Jonas Modig

”Annandagar”

Norstedts

Det som är så speciellt med Jonas Modigs sorgesamling ”Annandagar” är att den är så tyst. Den handlar om tiden efter att den 27-årige sonen Jacob omkom i tsunamin på juldagen 2004. Här finns den första fasan, resan ner till Phuket, uppsamlingsplatserna vid templen.

Men här finns framför allt veckorna, månaderna och åren efteråt, här hemma i Sverige. När vardagen ändå fortsätter och man på sommarstället ser gummibåten han köpte. Minns hur det var när han satt på axlarna på väg till dagis. Eller när han och flickvännen efter att ha druckit ett glas julchampagne vinkade hej och åkte mot flygplatsen.

Saknaden är alldeles tyst. Men kvar finns ”din ljusa mittpunkt,/din kompassnål, din gestalt/som vistas ständigt under ögonlocken”.

Leta upp den här diktsamlingen som är full av sorg men som ändå är ljus och trösterik att vara i. Den visar hur livet efter en älskads död i en bemärkelse alltid kommer att bestå av annandagar.

/Åsa Beckman

Carolina Setterwall

"Låt oss hoppas på det bästa"

Albert Bonniers förlag

Livet tar vägen nerför ett stup. Hennes man vaknar inte på morgonen, han har dött i sömnen och hon står ensam med en åtta månader gammal son. 

Romanen känns brutalt ärlig, vi har att göra med en person, en kvinna, som verkar högkänslig, lättstött och samtidigt ovanligt viljestark. Hon driver den yngre, lite långsammare och mindre beslutsamme Aksel framåt med en vilja av stål. Han säger "gillar" när hon vill höra "älskar". Kanske är det hans lilla nödbroms när den kapabla projektledaren Carolina på hundratals finurliga sätt ser till att få igenom det hon föresatt sig. Det kan gälla lägenhet i Enskede eller få honom att uppfatta de  ovedersägliga argument som talar för att de ska få barn tillsammans. 

Romanens huvudperson säger sig vara bra på att slänga och röja ut. Det känns i boken. Bort med allt som inte driver just den här historien framåt. Carolina Setterwall skriver en roman som också blir en minneskapsel över en tid, en plats och ett öde, om hur en liten familj slås sönder av ett dödsfall.  

/Maria Schottenius

Marie-Louise Ekman

”Få se om hundarna är snälla ikväll…”

Piratförlaget

Marie-Louise Ekman förlorade sin man Gösta Ekman den 1 april förra året. Men redan 2011 hade han blivit allvarligt sjuk, cancer i gallgångarna, och det var kritiskt. Medan han låg på sjukhus omtöcknad av infektioner, feber och morfin bestämde sig Marie-Louise Ekman, då chef för Dramaten, för att skriva ner allt som hände honom medan han låg sjuk. Att vara hans hjärna och hans minne.

Hon skrev på post it-lappar som hon klistrade in i dagboken. De kan handla om vad läkarna säger, om medicinering, om svåra nätter, om snälla, vänliga människor som arbetar på sjukhuset. Och vad han säger, när han börjar skämta igen och hur roligt det är när han äntligen får i sig lite sparrissoppa. Anteckningarna vid sjukbädden som nu blivit bok är en vacker minnesfamn av värme, oro, tröst och hopp. Små konkreta noteringar runt en sjuk människa - ”lilla G”-  som alla handlar om kärlek. 

/Maria Schottenius

Tua Forsström

”Anteckningar”

Albert Bonniers förlag

Sorg brukar beskrivas som tyngd. Men det som gör Tua Forsströms diktsamling "Anteckningar” så drabbande är att sorgen är så lätt, så skör. Ett barn har dött.  Ingenting stämmer längre, tillvaron har blivit tyngdlös. Dikterna vandrar sömlöst mellan minnen från den lekande och vardagsbabblande flickan och den bottenlösa saknaden efter henne. Hinnan mellan liv och död är precis så obegriplig som den känns när en älskad, eller kanske den allra mest älskade, är borta.  

Detta är en av de vackraste sorgeböcker jag någonsin läst. Med sådan poetisk precision fångar Tua Forsström hur ömtålig världen blir för den som sörjer. Hon beskriver allt skyddslöst i naturen med en ännu större vördnad och lägger in mängder av bilder av moln, vatten, dimma, drömmar och regn där det döda barnet på något sätt finns. ”Du var den jämna varma vinden som/blåser genom hjärtat. Allt som var/underbart."

”Anteckningar” består av 52 sidor, men innehåller sorgens hela universum.

/Åsa Beckman