Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Elis Burrau: ”Jag kanske vill ladda tristessen med elektricitet”

Elis Burrau: snart på prosa
Elis Burrau: snart på prosa

Poeten Elis Burrau romandebuterar i dagarna med "Karismasamhället", en berättelse om unga vuxna och behovet av internhumor. DN:s Kristina Lindquist mejlar med en allvarlig ironiker på "smekmånad" i Japan.

Elis Burrau är på ”smekmånad” i Tokyo och kan inte träffas. Han skriver precis så, med citattecken. Det är ett slags ironisk distans till sådant som andra ägnar sig åt som känns igen från hans böcker.   

Vi hörs vidare per mejl och jag frågar om det. 

-Det är verkligen en smekmånad! Jag lovar! Men pengarna vi reser för är min frus stipendier för konstnärlig research. Det finns flera syften. När du adderar citattecken blir världen ofta rikare, mer sann. Men jag älskar verkligen distans, som performativt verktyg. Distans och kritik.

”Glöm poesins död. Ett gäng små monster sammangaddar sig” skrev DN:s Aase Berg om den unga antologin ”Det fanns flera vi och någon bad om tydlighet (13 x 84+ = ?)” som kom ut 2015 på OEI Editör och där Elis Burrau medverkade. 

Året därpå debuterade han med diktsamlingen ”och vi fortsatte att göra någonting rörande” som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. 2017 kom boken ”Röda dagar”. Men Burrau är också drivande i en poetgeneration som på allvar gjort den digitala arenan till sin, med pdf-förlag, nättidskrifter och Twitter som lyrisk kanal. Ett tag drev han bloggen ”Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med författaren Anna Axfors. Men nu kommer alltså hans första roman, "Karismasamhället”.  

Vad hände?  

-Det är en bra fråga eftersom bloggen i begynnelsen var dogmatisk, nästan militant. Man kan och bör verkligen se det som ett kreativt svek mot mig själv och alla ”mina adepter”. När jag började skriva ”Karismasamhället” behövde jag svika mig själv. Och jag behövde sporras av den ambivalenta avskyn mot en form. 

Vad kan du säga i romanform som inte poesin rymmer? 

-Jag vet inte... Kanske ladda tristess med elektricitet? Jag är fascinerad av korta romaner utan handling, där allting händer i språket, i utsagor, i negationer. Av falska motsättningar och tvångstankar. Det blev just en tvångstanke att kalla det jag skrev på roman. Ett internskämt med mig själv.

Romanens jag är, som författaren beskriver det i ett mejl, en relativt störig och rastlös typ som heter Elis Burrau. Han hänger med sina vänner och drivs av ”tyglat självhat, bristande koncentration och magiskt tänkande”. I en passage spanar romanjaget på en ny trend bland konststudenter, som går ut på att ”inte göra någonting konkret, och att gärna göra detta tillsammans med andra”. 

Är inte det en ganska bra beskrivning av dina huvudpersoner? Ett litet kollektiv som saknar och söker riktning? 

-Det är det! Även om personerna som rör sig in och ut ur romanens fokus inte ser sin passivitet som aktivism. Inte alla, i alla fall. Men alla är sökare. Jag borde döpt boken till ”Sökarna”. Eller ”Stockholmsnatt”...

Det dröjer innan läsaren får veta något om hur denna undanglidande Elis Burrau egentligen sitter fast i världen. Det vill säga hur han, rent krasst, betalar hyran. Sådant brukar irritera mig, som ett litterärt fuskbygge. Men här känns bristen på materiell förankring som en bärande vägg.  

Hur tänker du kring det? 

-För mig får en protagonist gärna vara en mystiskt nyrik docka i ett mörkt rum eller en ekonomiskt oberoende alien vars hemliga mecenat inte avslöjas förrän på slutet... Men det är avsiktligt att publikvärdsyrket smygs in okommenterat. För boken handlar inte om det. De materiella förutsättningarna genomsyrar allt, ändå. Karaktärernas studielån, klassbakgrund... Det får mer än gärna skava eller irritera eller öppna upp för spekulation.  

Men vilken roll spelar dessa materiella förutsättningar för dina huvudpersoner?

-Många går konst- eller skrivarskola. Det skapar framtida skulder men temporär frihet. En frihet som måste utnyttjas, paniskt eller likgiltigt, en frihet som skapar rummen och situationerna som skildras i romanen. Många kommer att bli utslagna i framtiden, precis som blommor.

Företagsekonomen Mikael Holmqvist, som uppmärksammats för sin bok om Djursholm, menade häromåret att det som banade väg för skandalen kring Paolo Macchiarini var just framväxten av ett karismasamhälle – en plats där ”människors avancemang och inflytande ytterst utgår från deras sociala, kommunikativa och estetiska förmågor” (DN 18/2 2016).   

Är det en sådan plats du skriver om? 

-Jag tog titeln från honom faktiskt. Jag läste det i DN och eftersom Guy Debords ”Skådespelssamhället” redan utgjorde en sorts anti-kanon för projektet så kändes det perfekt. Nästan kusligt. Att jag inte tänkt på det själv? Det är nog platsen jag skriver om. Men mitt karismasamhälle är inte lika mörkt, det är ingen cynisk dystopi. Ingen dör av plast i halsen i min bok. Folk skadas lite av konst och kärlek. Karisman är mer ett tvåeggat svärd av spunnet socker. Vacker, vass, söt, skör, sorglig.

I en passage i boken skriver romanjaget om en dikt ur Googles automatiska sökfält (”en bukett av pengar / en bukett av godis / en bukett av lönnlöv”) som den bästa han har skrivit, eller stulit, eller upptäckt. Och titeln till Burraus poesidebut var resultatet av att en slumpgenerator gick igenom hans Facebookstatusar och skapade något nytt.  

Är det här ett sätt att strimla sönder bilden av ett autentiskt geni eller konstnärligt subjekt?

-Jag hoppas man kan se det så. Då blir jag smickrad. Jag tror inte på autentiska genier, men jag tror på konstnärliga subjekt. Och sådana får gärna stjäla, fuska, ljuga, utnyttja slumpen. Så länge det blir bra. Så länge de inte flyr ansvar.

Du har i intervjuer talat om vikten av allvar, samtidigt som din roman genomsyras av ett slags ironisk skämtsamhet som jag associerar till 90-talet, då inget fick vara på allvar.  

-Allvar för mig är komplext. I ”och vi fortsatte att göra någonting rörande” ville jag se vad konsekvenserna blev av att ta ironin på... allvar. Ett språkarbete jag själv fann tragiskt samtidigt som recensenterna skrattade i en sorts snäll perverterad kör. De fattade inte att jag skrivit om cancer och våld också. Som jag skriver i ”Karismasamhället”: man kan skratta och gråta samtidigt. Det är ofta en plikt. Ironin håller allvaret hårt i handen i egenskap av försvarsmekanism.

Ibland får jag känslan av att du inte vill att läsaren ska förstå? Att det finns en poäng i att vissa av oss känner oss dumma inför texten?

-Alla kan inte förstå allting, men man kan försöka lära sig, om man vill. Man kan läsa en annan bok. Man kan hoppa över en sida. Man kan gå i polemik. Man kan skriva en recension och fakturera en tidskrift 1 500 kronor via Frilans Finans. Man kan skriva en lång lista i vilken man använder repetitionens poetik som kreativ begränsning. Sen kan man skicka den listan till OEI eller Författarförbundet eller elda upp den.