Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

En sann sorgebok om det otänkbara

Foto: Nicklas Thegerstrom

När Tom Malmquists flickvän är i åttonde månaden insjuknar hon plötsligt i akut leukemi och dör. Dottern Livia tas ut med kejsarsnitt. I en osentimental sorgebok berättar han om tragedin.

År 2009 kom Tom Malmquist ut med diktsamlingen ”Fadersmjölken”. Den handlar om en far som är ensam med sitt nyfödda barn, i en kroppslig gemenskap som även omfattar amning. Då var det ett litterärt grepp, ett försök att som manlig författare närma sig en exklusivt kvinnlig sfär.

Tre år senare blev det verklighet. Dagarna efter att Tom Malmquists första barn plockas ut med kejsarsnitt dör flickvännen Karin oväntat i akut leukemi. Hela förloppet utspelar sig på några dagar. Plötsligt sitter Tom med amningströja och matar sin nyfödda dotter Livia med mjölkersättning ur nappflaska. Som i en modern version av Jobs prövningar dör hans egen pappa bara fyra månader senare.

”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är Tom Malmquists berättelse om hur hans älskade går bort samtidigt som hans nyfödda kommer till världen. Liv och död går omlott bland respiratorer och katetrar i antiseptisk sjukhusmiljö. Det är en avskalad sorgebok som delvis handlar om de tio år han fick tillsammans med flickvännen, men också om en problematisk relation till fadern och svåra minnen rotade i barndomen.

– Jag lämnar ut allt. Och det jag inte lämnar ut har jag inte tagit bort för att det är för privat, utan för att det inte funkar litterärt, säger Tom Malmquist i soffan hemma i lägenheten på Lunda­gatan i Stockholm.

Vi träffas mitt på dagen, medan Livia är på förskolan. Det var här i den här tvårummaren på Södermalm i Stockholm som Karin för tre och ett halvt år sedan fick feber, hosta och lätt andnöd – symptom som vården först skyllde på influensa och sedan graviditeten. Tio år tidigare hade hon varit dödssjuk i samband en blodpropp och en cysta i huvudet, men blodcancern var ändå oväntad eftersom Karin hade blivit friskförklarad.

Jag antecknade allt som hände för att kunna berätta för Karin när hon vaknade upp.

Hela den inledande långa delen av boken är en hårdkokt redogörelse för det dramatiska händelseförloppet på sjukhuset, utan några direkta, redovisade känslor eller reflektioner från berättarjagets sida. Kroppsliga symptom, diagnosförkortningar och inredningsdetaljer registreras med fotografisk skärpa och även emotionell distans.

– Det var något jag strävade efter berättartekniskt. Men det var också så jag kände mig. Jag antecknade allt som hände för att kunna berätta för Karin när hon vaknade upp. Men psykologiskt var jag tom. Jag befann mig i ett chockartat tillstånd, säger han.

Inspirationen till att göra berättelsen osentimental kommer delvis från en annan stark berättelse, Imre Kertész ”Mannen utan öde”, som är en av författarens favoritböcker.

– Den är också väldigt osentimental. Jag gillar Jacques Brel när han sjunger och det är så sentimentalt det kan bli, verkligen fantastiskt, men när det kommer till att berätta om smärtsamma saker tycker jag att det blir bäst av att hålla tillbaka känslorna. De flesta människor som är mänskliga i någon bemärkelse förstår ändå hur det är att vara med om en viss situation, säger han.

Skrivarbetet inleddes direkt efter dödsfallet. Från början skulle det bli ett griftetal till Karins begravningsceremoni, men snart växte talet till en bok som har tagit tre år att slutföra medan författarskapet har fått samsas med föräldraskapet.

Har arbetet med boken gjort sorge­processen lättare?

– Det var den första reaktionen vänner och bekanta hade: vad bra att du skriver, det måste vara terapeutiskt. Det provocerade mig faktiskt lite. Dels för att det finns något i ordet terapeutiskt som antyder att det skrivna bara skulle vara ett hjälpmedel, ungefär som en anti­depressiv tablett. Dels för att skrivandet för mig innebar att jag gick in i skiten ännu mera. Genom att skriva om Karins död, och sedan också min pappas död, nystades allt upp. Som alltid när man är med om något väldigt tufft drar det upp all annan skit. Jag konfronterades med nästan allt i mitt liv som har varit jobbigt, säger han.

Hur har du förändrats av det som hänt?

– Jag skulle vilja säga att jag har vuxit mycket som människa genom att skriva boken. Jag är extremt mycket bräckligare, och mer sensibel och ödmjuk. Livet är så skört, och genom att ha varit med om något väldigt jobbigt är det lättare att känna empati för andra. Jag kunde stänga av förut, nu är jag mer filterlös. Jag måste skydda mig mer än innan, säger han och pekar på platt-tv:n bredvid oss, som är kopplad till dvd:n men saknar tv-mottagare.

Jag kunde stänga av förut, nu är jag mer filterlös. Jag måste skydda mig mer än innan

I slutet av boken riktas berättelsen direkt till Karin, och i ett stycke som även citeras på omslagsfliken redogör berättaren för sitt nya sinnes­tillstånd:

”Jag har gjort mig av med teven, jag har sagt upp prenumerationerna på tidningarna, jag läser böckerna som du har köpt och funderar på understrykningarna som finns på var och varannan sida, jag ögnar bara som hastigast igenom nyheterna från TT i min telefon, knappt det klarar jag längre, jag hör skriken och jag hör mistlurarna, jag kan till och med bli rädd för en mindre skogsbrand tusentals mil bort och börjar genast föreställa mig hur fåglarna förkolnar i uppåtvindarna.”

En sorgeprocess är oftast långsam, medan mycket i samtiden ska gå snabbt. Hur har det varit för dig?

– Sorgeprocessen tar aldrig slut. Jag fick ganska tidigt höra att det skulle ta ett år, men vissa saker blir bara jobbigare med åren. Just när någon har dött känns alla minnen till den personen väldigt nära, i den katastrof som uppstår. Men ju längre tiden går, desto mer avlägsna blir de. Det är väldigt smärtsamt.

Man kan jämföra med skillnaden mellan psykoanalys och kbt. Visst kan kbt funka, men det finns något väldigt symptomatiskt för vårt samhälle med den typen av lösningar där man snabbt ska bli funktionell utifrån en struktur som anses normal.

I dag har din dotter hunnit fylla tre. Har tillvaron ändå ljusnat något?

– Ja, boken hade inte blivit så positiv om det inte hade varit för Livia. Det går fortfarande upp och ner, men det dröjer längre mellan svackorna: från början var det minut till minut, sedan timme till timme, dag till dag och vecka till vecka, säger han och fortsätter:

– Pappa fyller år i dag, och Karin den 26 augusti. Livia föds nästan samtidigt som jag fyller år och Karin dör. Förut tyckte jag att det var tramsigt att fira födelsedagar medan Karin tyckte att det var viktigt. Det berodde på att hon hade varit dödssjuk tidigare. För henne var det viktigt att ha fötts. Och det är lätt att glömma bort när man firar en födelsedag: att man firar att man faktiskt lever.

Tom Malmquist. Alla bilder i texten tagna av: Nicklas Thegerström

Fakta.Tom Malmquist

Poet med förflutet som hockeyspelare.

• Tom Malmquist är poet och debuterade 2007 med diktsamlingen ”Sudden death”, där han skildrar sina erfarenheter från hockeyrinken. Fram till tonåren var han en av Sveriges mest lovande hockeytalanger.

• Son till Thomas ”Malmen” Malmquist, en sportjournalist på Expressen som bland annat avslöjade spelskandalen i slutet av 1980- och början av 1990-talet. Uppmärksamheten och dödshoten som följde fick konsekvenser för hela familjen, vilket Tom Malmquist också berättar om i nya boken.

• ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” är hans första prosabok och utkommer på Natur & Kultur. Titeln är lånad från en mening där sociologen Zygmunt Bauman sammanfattar en bok av Elias Canetti.