Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/george-saunders-mitt-jobb-ar-att-gora-motstand-mot-all-bullshit/

Böcker

George Saunders: ”Mitt jobb är att göra motstånd mot all bullshit”

George Saunders tar emot MAN Bookerpriset för ”Lincoln in the Bardo” 2017.
George Saunders tar emot MAN Bookerpriset för ”Lincoln in the Bardo” 2017. Foto: Kirsty Wigglesworth

I morgon besöker den amerikanske författaren George Saunders Stockholm. Jonas Thente har talat med honom om romanen ”Lincoln i bardo”, om Trumpismen, buddhismen och författarens uppgift i ett nytt politiskt klimat.

Jonas Thente
Rätta artikel

Normalt sett blir man inte en nationell författarikon efter fyra novellsamlingar. Det brukar krävas minst ett par romaner också. Men George Saunders hade fyra samlingar och ett par essäböcker bakom sig förra sommaren, när han publicerade sin första roman ”Lincoln i bardo”. Förväntningarna var höga, för Saunders var redan mer än väl etablerad högt på intresseskalan.

– Jag hade alltid känt att det inte skulle fungera att skriva en roman. Det skulle bli tunnare än jag ville och essensen skulle försvinna. Men med den här berättelsen var det …

Han är sömndrucken. Jag har väckt honom vid sju. Men om man rösten kan gestikulera i telefon så börjar hans snabbt göra det, engagerad och pigg att prata. Romanen som skulle bli ”Lincoln i bardo” tog tjugo år att värka fram. Man anar att en förutsättning var att författaren inte skulle bli uttråkad när han skrev.

– Jag hade så väldigt roligt. Min första känsla var: ”En roman om Lincoln … åh nejnejnej. Glöm det, din fåniga medelåldersman”. Men en skönlitterär författare lär sig att varje berättelse bär på problem. Om man letar efter en berättelse som saknar problem så är det potentiella problemet att man är en idiot. Så man måste stirra problemet i vitögat och säga: Okej, jag inser att den här boken är ett satans elände eftersom den potentiellt är en urtråkig historisk berättelse om Lincoln. Så vad göra för att undvika det?

Lincoln i bardo” utgår från en faktisk episod i presidentens liv, när hans elvaårige son dog i tyfoidfeber. Lincoln besökte sonens grav flera gånger, för att hålla honom i famnen och sörja. Saunders roman utspelar sig samtidigt, på kyrkogården och utgör ett korus av röster från de själar som dött men av olika skäl inte kommit vidare. Romanen består uteslutande av citat från dessa själar som försöker hjälpa pojken till frid.

– Jag pratade en gång med en producent i Hollywood. Jag höll på med ett manus som aldrig kom någon vart och där fanns en scen, väldigt klichéartad, med en man och hustru i ett kök, och jag sa till producenten: ”Du vet, om jag skriver det här på fel sätt så kommer det verkligen att bli uselt. Om vi filmar det på fel sätt så kommer det att suga”, och han sa: ”Tja, vad sägs om att inte filma det på fel sätt?”. Så var det med den saken.

Saunders funderade ofta på att överge projektet. Varje nyår gick han ner i sin källare där han förvarade högar med utkast och arbetsmaterial, för att utvärdera året. På en av högarna brukade det stå. ”Lincoln. Gör inte det här är du snäll. Fly!”

Romanen mottogs av överväldigande recensenter i USA. Men en ansåg att det var fel sorts bok med tanke på de politiska förhållandena.

Läs DN:s recension av den svenska översättningen av ”Lincoln i bardo”

Några veckor före presidentvalet 2016 hade tidskriften The New Yorker publicerat George Saunders långa artikel ”Vilka är alla dessa Trumpsupportrar?”. Han hade följt Donald Trumps kringresande show i USA:s hjärta och mött de hurrande massorna. Det är en fantastiskt skriven och tematiskt otäck artikel. När han skrev den tvivlade han inte på att Trump skulle förlora.

Han avslutar artikeln med att faktiskt tacka Trump för en insikt: ”Aldrig någonsin har jag tänkt mig USA som bräckligt, som ett experiment som skulle kunna slå fel under min livstid. Men så tänker jag nu”.

Man undrar hur han ser på saken nuförtiden.

– Jag vill inte vakna på morgonen och känna hopplöshet. För tillfället försöker jag tänka att mitt jobb som författare är att göra motstånd mot all denna bullshit. Jag är ingen politiker och kan inte säga något som inte redan sagts. Men jag kan skriva berättelser och om jag och mina kolleger kan försöka göra den amerikanska litteraturen bra igen, så är det en god sak. Då har vi gjort vårt jobb. På sätt och vis kan man säga att Trump delvis kom till makten för att konsten inte gjort sitt jobb.

Han har en viss tillförsikt. Kriget förs i kabel-tv och på sociala medier men om man går ut på gatan så ser man att folk i allmänhet har en amerikansk anständighet som ännu håller skott, säger han.

Men att verka via romaner, pjäser och akvareller är väl att predika för de redan övertygade? Billy-Bob i Michigan lär aldrig läsa The New Yorker.

– Nåja, man får inte glömma att de redan övertygade är en ganska mäktig kraft. Men visst, jag vet. Vanligtvis är jag en hoppfull människa men i det här fallet håller jag på att ge upp ambitionen att övertyga. Jag har så många släktingar och vänner som hyllar Trump och jag har gjort allt jag kan för att övertyga dem, jag har försökt med charm, jag har blivit arg, jag har skickat artiklar, men kärnan i detta är så emotionell och det är svårt att omvända då.

– Jag inser att jag borde ge ett klart intervjusvar på det här, men jag kan inte. Alla här är ganska förvirrade så vad jag försöker göra är att inte överge de grundläggande sakerna. Mitt arbete, min vänliga natur eller mitt hopp. 

George Saunders grämer sig över att han inte såg vad som komma skulle, då för två år sedan. När Trump vann valet jämrade han sig och gnisslade tänder:

– Sen sa jag: ”Vänta ett tag, din idiot. Du är författare och missade denna omvälvning, så du är inte tillräckligt förankrad i din egen kultur. Du är dessutom arbetarklass, så skäms på dig själv!”. Som romanförfattare måste jag helt enkelt börja titta mig mer noggrant omkring.

Det verkar som om Saunders redan har kommit till en hel del insikter om läget i USA.

– När allt det där hände så ojade sig amerikanska medier. Ahh, hävdade de: det är alla de där Tom Joads från John Steinbecks roman ”Vredens druvor” som har slagit till. Men det finns mycket Wall Street i detta också, mycket pengar för Fox News att tjäna på att öka klyftorna.

Han har grubblat kring den generation som nu har röstat fram Donald Trump.

– Vi är en grupp människor som faktiskt aldrig har råkat ut för någon större olycka. Det finns en sorts bortskämd ruttenhet i denna Trumprörelse; en småaktig förgrämelse som jag såg på de där valmötena. Folk som sa: ”Åhhh domedagen är här för jag fick betala åtta dollar mer för en solstol”. Vänta ett tag! Hur dåligt har du det egentligen?

Saunders associerar till en roman av Gregor von Rezzori, ”En antisemits memoarer” från 1969, som följer en helt vanlig tysk före andra världskrigets utbrott: hur han inte direkt är antisemit men ändå rutinmässigt drar sina judeskämt och har sina små fördomar.

– Den fick mig att tänka på att en rörelse som denna Trumprörelse främst består av miljontals människor som inte bryr sig särskilt mycket. Som inte vet särskilt mycket. Och när de anstränger sig så tar de fel beslut för att de är slöa och vanetänkande.

Någon vecka efter mitt samtal med George Saunders översatte jag en text av en av hans prominenta landsmän och kollegor, författaren Richard Ford (DN 9/11) . 

Jag skummade av harm. Ford menade i princip att Européer skall hålla klaffen om USA och istället ägna sig åt att gruva sig över antidemokratiska europeiska stater. Men saken är ju den att vi från födseln är genomsyrade av amerikansk kultur och har rätt att känna oss svikna och hjälplösa. Hur ser Saunders på detta? Det visar sig att han har en annan uppfattning än Ford.

– Jag håller med dig och jag är så ledsen för allt detta. Jag har länge varit skeptisk till USA - det ingår i min arbetsbeskrivning - och när jag har rest utomlands och mött någon som konstaterat just DETTA, så har jag sagt till mig själv att ”jo, jag måste komma ihåg det här”. Det handlar ju inte bara om oss. Vi har exporterat så mycket så länge som har betytt mycket för så många. Och nu vrider jag mig i vånda över allt som går åt fel håll och min roll är i princip att säga: ”Snälla europeiska vänner, bara titta bort ett slag. Vi kommer att bli bättre igen”.

George Saunders är praktiserande buddhist. I ”Lincoln i bardo” är bardo den instans man hamnar i när man dött och väntar på nästa inkarnation. Allt enligt ”Den tibetanska dödsboken”. Men Saunders har inte gjort tillvaron på romanens kyrkogård till något bokstavstroget bardo. Här finns inslag också från katolicismen och den egyptiska dödsboken. Jag undrar hur han ser på detta med dödsriket som en plats för introspektion och ånger.

– Jag tror att mycket av detta är inneboende i människan. Jag tror att vi alltid har någon sorts neural psykologisk, internt dömande egenskap inom oss. Kanske blir den supersized i dödsögonblicket. I alla fall finns den i alla kulturer och det är ju talande. I början använde jag mig av bardo från ”Tibetanska dödsboken” men efter en vecka tänkte jag att ”njae, det här är en roman och du måste skapa ett eget bardo utifrån dig själv som fungerar med bokens dramaturgi”.

Rösterna i ”Lincoln i bardo” tillhör de själar som glider runt om natten på kyrkogården. De har begravts under olika epoker och har sina personliga erfarenheter och ruelser att bearbeta.

– Vad jag ständigt återvände till var denna fantastiska men också skrämmande idé. Att om du vill veta vad döden är, ska du betrakta det du just nu ser hos dig själv. För det enda du kommer att ta med dig till den andra stranden är ditt medvetande.

Läs mer: DN:s recension av den svenska översättningen av novellsamlingen ”Tionde december”