Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Gershom Scholem ville pånyttföda det judiska folket med mystik

Gershom Scholem fotograferad 1925.
Gershom Scholem fotograferad 1925. Other: Paul Fearn/Alamy

Gershom Scholem var en brinnade sionist men samtidigt en radikal förespråkare för arabisk-judisk samverkan. Anita Goldman läser en ny biografi om tänkaren och liberalen som var full av rika motsägelser och ville återförtrolla världen.

Gershom Scholem måste vara den mest motsägelsefulla person jag läst om. Hans livsgärning var att forska i den ditintills undangömda och illa sedda judiska mystiken, att introducera Kabbalah på akademisk nivå och in i det offentliga samtalet, men väl i Jerusalem skydde han kontakten med de levande kabbalisterna och observerade själv inte judisk lag. Han var en brinnande sionist av det religiöst färgade mystika slaget, men var samtidigt en av de mest aktiva och radikala förespråkarna för arabisk-judisk samlevnad. Han var den torre akademikern som hoppades att hans livsverk skulle återförtrolla det judiska folket och dess nationella rörelse. Han lämnade tidigt exilen i Tyskland för nationalhemmet i i Palestina, men förblev livet ut en främmande fågel i Jerusalem, en tysk gentleman, En främling i ett främmande land.

Detta är namnet på amerikanen George Prochniks nya bok om Scholem. Författaren har gjort sig ett namn i Sverige med boken ”Stefan Zweig vid världens ände” vilken utkom på svenska 2015. Nu är han tillbaka – ännu så länge endast på engelska – med en mycket tät, innehållsrik och personlig bok om en av 1900-talets största judiska humanister; ”Stranger in a strange land. Searching for Gershom Scholem and Jerusalem”. Det vore roligt om den kom ut på svenska, efter bokförlaget Symposions kulturgärning år 2002 när de lät översätta Scholems stora verk ”Den judiska mystiken”.

Som mycket ung i det Berlin där han föddes in i en välbärgad judisk familj 1897 , blev Scholem sionist, ett inte alls vedertaget eller naturligt val på den tiden. Att vara sionist var, menade han, att ”leva ansvarsfullt, innanför historien”. Prochnick jämför med Zweig:

”Medan Stefan Zweig avstod från den konkreta verkligheten och drog sig tillbaka från den levande historien i den brasilianska vildmarken som en slags ersatz version av Världen av i går, innan han lämnade världen (genom självmord) för gott, så satsade Gershom Scholem allt på att den judiska historien kunde överskrida vad han såg som dess egen dödslängtan, född av generationer av lidande, genom att återfödas vid den punkt där allt startade, vid mysteriet.”

Scholem mötte hårt motstånd också i sin närmaste krets mot såväl de sionistiska som de mystika vurmerierna. Brodern Werner blev tidigt en socialdemokratisk ungdoms-agitator, för att 1920 gå med i det tyska kommunistpartiet. ”De tyska kamraterna kommer aldrig att acceptera dig fullt ut”, varnade Scholem och han hade rätt. Werner mördades 45 år gammal i Buchenwald. Fadern Arthur var en programmatisk och extremt assimilerad jude. Han arbetade på Jom Kippur (Försoningsdagen) och insisterade på att de skulle fira julafton med julgran och Stilla natt och förbjöd alla jiddishuttryck. Han föraktade båda sönernas val: den ena kommunist, den andre sionist och med en passion för religion och mystik. Modern – med rötter i Warszawa – revolterade allt som oftast. Scholems kärlek till modern var stor, men han blev utkastad 1917 av fadern (som var en varm anhängare av Tysklands sak i första världskriget), utan försörjning. Den unge Gerhard, som han då hette, lämnade föräldrahemmet för att aldrig försonas med fadern. Man kan se Scholems hela livsgärning som ett utdraget fadersuppror; mot den cyniska, satiriska och sekulära fadern som endast hade en uppslukande förälskelse: Tyskland.

Den förutom familjekretsen ojämförligt viktigaste mannnen i Scholems liv var Walter Benjamin, som han mötte när denne var 23 år. Fanya Freud, kusin till Sigmund och Scholems andra hustru, sa att Walter Benjamin var den enda människa som maken verkligen älskat. Under ett helt liv debatterade de två vännerna i en av 1900-talets längsta filosofiska långbänkar; mot Benjamins marxist-influerade universalism ställde Scholem sin judeocentristiska partikularism. Scholem hyste bitterhet mot Benjamins historisk-materialistiska vänner som hade lurat Benjamin att förgå sin sanna kallelse för judiska studier. Sedan Scholem redan 1923 emigrerat till Palestina, försökte han otaliga gånger att få Benjamin att komma efter. Men Benjamin kom med tusen och en ursäkter. Han flydde till Paris där de två vännerna möttes en sista gång 1938. Benjamin var fortfarande döv för Scholems vädjanden om att komma till Palestina. De grälade fruktansvärt om Benjamins marxistiska influenser och om Benjamins förälskelse i det franska, trots den uppenbara svårartade antisemitismen i landet. Men när Scholem fick budet om Benjamins självmord sa han: ”Jag kommer aldrig att hämta mig från det här fruktansvärda slaget.” Han skrev senare en bok om deras vänskap.

Men Scholem kämpade inte endast mot den materialistiska vänsterfalangen, han fann också vad han kallade ”traditionell nationell judisk teologi” frånstötande. Hans livsverk fokuserade på en gigantisk ansträngning att återuppliva en enorm skatt av judiska källor och idéer. 25 år gammal anlände han till Jerusalem med sex hundra kabbalistiska böcker och mer fann han i Jerusalems boklådor. Efter andra världskriget skulle han komma att åka runt i Europa och rädda judiska bibliotek. Scholem hoppades kunna reintroducera de ursprungliga mystiska elementen som gått förlorade i moderniteten. Genom att återförtrolla världen skulle judarna åter bli herrar över sitt eget öde. Medan post- upplysningens judiska auktoriteter gjorde allt för att begrava den judiska mystiken, brann Scholem för idén att gräva fram kabbalan från dess obskyra och illa beryktade underjordiska leverne till modernt akademiskt dagsljus.

På ett plan var Scholem urakademikern, som egenhändigt skapade en egen forskningsdisciplin i vilken han blev professor och på femtiotalet en av världens mest prominenta humanistiska akademiker och författare.

”Han dansade på staketet ”, skriver Prochnik, i frågan om man faktiskt kunde vara kabbalist. Han visade föga intresse för de kabbalister – kanske fem hundra – som levde i Jerusalem och som regelbundet samlades vid midnatt för att be. På samma sätt som han visade lite intresse för det faktiska, jordiska Jerusalem. I de tusentals sidor han skrev i staden nämner kan knappt de fysiska omgivningarna, han kunde lika väl skrivit från rymden, noterar Prochnick. Så på ett plan var Scholem urakademikern, som egenhändigt skapade en egen forskningsdisciplin i vilken han blev professor och på femtiotalet en av världens mest prominenta humanistiska akademiker och författare. Ändå trodde Scholem att den chock som den normativa judendomen skulle utsättas för i mötet med sin mystiska undervegetation kunde bli välgörande, potentiellt även en räddning för den samtida och från religionen avskurna människan.

Parallellerna med Freuds projekt är uppenbara, men Scholem försökte återfinna inte en personlig utan en mytisk demonisk och starkt sexualierad undervärld för en hel kultur, damma av den och visa upp den för hela världen. Cynthia Ozick, den judisk-amerikanska författaren som bland annat skrivit ”The Messiah of Stockholm” och som mötte Scholem flera gånger, hävdade att Scholems prestation överträffade till och med Freuds; ”För där Freud vågade sig endast en liten bit bortom psykologins marginaler, rörde Scholem vid själva grunden för den mänskliga fattningsförmågan, han var på jakt efter kosmos själv.”

I en sen intervju sa han: ”Kabbalisterna hade en grundläggande känsla av att det finns ett mysterium, en hemlighet i världen. Det fantasiska är att de lyckades översätta denna antydan, denna känsla till kraftfulla symboler.”

Enligt den kabbalistiska symboliken lever vi i en brusten värld, där Guds ljus sprängde de kärl han skapat och det är människans uppgift att sätta samman dem igen, att reparera världen. Inte endast folket utan även Gud själv är i exil.

Att föra samman den kabbalistiska mystiken med sionismen måste ha varit lockande. Samtidigt – som alltid motsägelsefull – motsatte sig den nu åldrande och världsberömde professorn kopplingen mellan messianism och politik. I en intervju två år före sin död 1982 uttryckte han sin totala opposition mot vad bosättarna gjorde på Västbanken. ”De använder bibelverser för politiska ändamål. Närhelst messianism introduceras i politiska sammanhang, innebär det en stor fara, leder till katastrof.”

Scholem höll under hela sitt liv fast vid mycket liberala ståndpunkter; han var en svuren motståndare till det första världskriget – ett krig som flertalet tyska judar hälsade med entusiasm, eftersom detta skulle bli, som Martin Buber sa, ”det sista provet som krävs av oss, efter ett sådant offer, en sådan vilja att sammangjutas i blod med folket, kommer all antisemitism att försvinna”. Scholem förlät aldrig sin landsman för det ställningstagandet (vilken också blev världsberömd professor i Jerusalem), men kom ändå att mycket aktivt verka med Buber och andra tyska intellektuella i Brit Shalom (Fredens Förbund). Det skapades 1925 för att arbeta för arabisk-judisk samverkan och förespråkade en binationell stat. Dessa förhoppningar kom på skam, eftersom de judar som kom till den nya staten Israel inte längre var idealistiska sökare utan flyktingar. Scholem citerade ofta premiärminister Ben-Gurions burdusa formulering: ”De judar vi hoppades på är döda.”

Att skapa en stat för att lösa det så kallade ”judiska problemet” var inte tillräckligt. Sionismen måste också vara en ”religiös-mystik ambition att pånyttföda judendomen”, hävdade Scholem. Knappast någon har bidragit till denna pånyttfödelse mer än den torre, mycket tyske akademikern som i Israel tog sig namnet Gershom, namnet som Mose ger sin son, eftersom ”jag varit en främling – ger – i ett främmande land”.