Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Hans Ruin: När Tove Jansson dansade med Zarathustra

Bisamråttan i filosofiska grubblerier, ur ”Kometen kommer”.
Bisamråttan i filosofiska grubblerier, ur ”Kometen kommer”. Foto: Tove Jansson

Tove Janssons muminvärld fascinerar ständigt nya generationer med sina existentiellt djupa berättelser. Hans Ruin har spårat den unga Toves förhållande till Friedrich Nietzsche och funnit: troll.

Härom året satt jag en kväll på en bar i Köpenhamn med några nordiska filosofkolleger efter en konferens. Samtalet kom in på Tove Jansson och Muminböckerna. Det visade sig att alla hade ett förhållande till dess figurer och snart hade vi förlorat oss i diskussioner om hemuler, filifjonkor, snusmumrikar och bisamråttor. Innan kvällen var över hade vi bestämt: vi måste samlas igen för ett möte om Tove Jansson och filosofi.

För egen del visste jag vad jag ville göra. Jag ville undersöka kopplingen mellan muminvärlden och Nietzsches ”Så talade Zarathustra”. Mina kolleger tittade skeptiskt på mig. Jag kunde först inte motivera det med annat än en känsla, att det fanns något där, något med figurernas existentiella grundhållningar, Mårran som en tyngdens ande, Hemulen som en bild av ordningssinne och tvångsmässig rationalitet, Snusmumriken som en fri ande. Sedan flera år var jag sysselsatt med nyöversättningen och utgivningen av Zarathustra på svenska. Kanske var jag bara styrd av att ha sysslat för mycket med den? Hur det nu var, tärningarna hade rullats ut och var och en for hem till sitt för att samlas åter ett år senare. När vi väl sågs på nytt hade jag gjort ett märkligt fynd. Men låt mig ta det från början.

Friedrich Nietzsches ”Så talade Zarathustra” skrivs under några år i början av 1880-talet i fyra intensiva utbrott av skaparkraft och vitalitet, inramade av perioder av djupa depressioner och ohälsa. Det är en bok som inte bara handlar om övervinnande, utan som själv är ett experiment i övervinnande, av livsleda, hämnd och ressentiment. När den först gavs ut möttes den av tystnad. Men tio år senare – efter att Nietzsche drabbats av sitt obotliga psykiska sammanbrott - gjorde den sitt enastående segertåg över världen som en av de mest spridda och översatta filosofiska texterna någonsin.

Läs mer: ”Also sprach Zarathustra” på tyska på Project Gutenberg.

Bokens huvudperson är den halvt mytiske persiske religionsstiftaren Zarathustra, som Nietzsche låter återvända för att nu i stället förklara för människorna att gud är död. Han förkunnar övermänniskan som jordens mening bortom gott och ont och bejakar livet som evig återkomst. Över hela skildringen hänger ett hot, nämligen tyngdens och hämndens ande. I bokens sista del lever Zarathustra på sitt berg i sin grotta, omgiven av sina djur. Han får besök av en underlig samling personer, däribland två kungar som letar efter den högre människan; en trollkarl, en vetenskapsman och en förvirrad påve som förlorat sin kyrka. Tillsammans ordnar de en fest där de håller tal till den ”fria anden”. I bokens slutscen är Zarathustra återigen ensam under solen, hyllande alltings återkomst i poetiskt trots mot nihilism och uppgivenhet.

I Norden, med dess långa tradition av auktoritär statskyrklighet, detonerade Nietzsches texter med en särskild kraft. Det var Brandes som med sina föreläsningar i Köpenhamn våren 1888 om ”Nietzsche och den aristokratiska radikalismen” tände gnistan. Till namnkunniga nordiska nietzscheaner kan räknas Ola Hansson, Ernest Thiel, Axel Hägerström, Ellen Key och lite senare Edith Södergran. Till en början var han framför allt kulturradikalernas författare. Men i samband med första världskriget kom hans lära om en ”vilja till makt” att förknippas med tysk nationalism och militarism. Med Hitlers stöd till Nietzsche-arkivet i Weimar blev kopplingen till nazismen också en del av hans arv, hur ofta det än påpekades att han själv varit motståndare till både antisemitism och stortyskhet.

Tove Jansson debuterar som författare med ”Småtrollen och den stora översvämningen”, vid krigsslutet 1945. Den skildrar hur Mumintrollet och hans mor färdas genom ett landskap på jakt efter fadern som lurats bort av hattifnattarna. Under resan träffar de nya vänner och farliga djur och genomlever en stor översvämning. Slutligen hittar de pappan uppkrupen på en trädgren. Det hus han byggt har klarat sig och spolats upp i den vackra dalen där livet kan börja på nytt. Den första boken passerade förbi relativt obemärkt. Men med ”Kometjakten” från nästa år, följd av ytterligare sju böcker över de nästföljande decennierna och en tecknad serie skapad för tidskriften Ny tid, satte något igång som så småningom skulle göra Mumin till en litterär världsangelägenhet. I ett förord till en senare utgåva av ”Småtrollen” berättar hon hur idén till berättelsen kommit till henne i början av kriget men att det var en “vän” som senare föreslog att hon kunde tillfoga illustrationer och ge ut den som barnbok.

Bland det som skrivits om Tove Jansson finns inte mycket om hennes förhållande till filosofi. Jukka Laajarinnes ”Mumin och existensens gåta”, först utgiven på finska 2009, är ett sympatiskt försök att lyfta fram en underliggande existentiell tematik i böckerna, med hjälp av Kierkegaard, Heidegger, Sartre och Camus. Flera av analyserna är träffande, men trots den uttalade viljan att inte ”akademisera” muminvärlden, blir resultatet just detta. Laarjarinne lägger ett filosofiskt raster över böckerna samtidigt som han inte visar något intresse för vad Jansson själv eventuellt läste av filosofi. Den kvinnliga författaren görs därmed (än en gång) till något slags tidlös vis sagoberätterska utanför alla traditionssammanhang.

Den som vill få reda på något om Janssons faktiska relation till filosofi får i stället gå till Boel Westins lysande biografi ”Tove Jansson. Ord, bild, liv” från 2008. Westin citerar brev som visar hur Jansson tidvis intresserade sig för och läste filosofi. Bokens register har också två hänvisningar till Nietzsche. De är båda knutna till Atos Wirtanen.

Wirtanen var en åtta år äldre författare, filosof, journalist, socialistisk politiker och grundare av Ny Tid, som Tove Jansson träffade 1943 och inledde en intensiv kärleks- och arbetsrelation med som varade ett drygt decennium. Han kom från en fattig åländsk familj med tolv syskon, och var själv döpt efter en av Dumas musketörer. Från oktober 1944 finns ett brev till väninnan Eva Konikoff, där Tove beskriver honom som ”ful, glad och laddad av liv, tankar och utopier”. Hon berättar också om hans ”stora profet Nietzsche” om vilken han skriver en bok som ska ersätta ”viljan till makt” med ”viljan till form”. Hon säger sig dock vara lite trött på allt tal om denne ”koryfé” och ser fram emot att Atos ska bli klar med sin bok för att kunna ”skapa friare själv”.

När detta brev citeras är det i regel för att visa att Jansson hade en ironisk distans till en filosofisk akademisk värld. Men det belyser samtidigt det anmärkningsvärda faktum att muminvärlden faktiskt får sin form inom ramen för ett skapande parförhållande där Nietzsche under några år var den allt överskuggande gestalten och samtalsämnet. När de två möttes såg Tove sig själv som konstnär, målare och illustratör, inte som författare. Det är inom ramen för relationen till Atos som hon träder fram som skrivande, uppmuntrad av honom, den ”vän” som nämns i det senare förordet.

Av detta skäl är det intressant att också titta på hur Wirtanen läser Nietzsche, i den bok han ger ut på Bonniers förlag samma år som "Småtrollen" utkommer, under titeln ”Nietzsche – den otidsenlige”. Det är en märkvärdig bok, skriven av en övertygad socialist i ett historiskt ögonblick då Nietzsches andliga arv hade nått sitt historiskt-politiska minimum. För Wirtanen hade Nietzsche likväl genom sin analys av nihilismen formulerat den djupaste diagnosen av var mänskligheten befann sig. Mer än någon annan hade han blottlagt behovet av att sätta upp nya mål i en postkristen tid.

Som tolkningsbidrag är studien inte så originell. Men som ett nietzscheanskt filosofiskt-politiskt manifest är den desto mer anmärkningsvärd. Den föregriper Camus ”Människans revolt”, skriven några år senare, där Nietzsche också lyfts fram som en förebild i livets seger över förtryck, förödmjukelse och ressentiment. Liksom Camus, vill Wirtanen hitta en liberal, socialistisk och progressiv version av nietzscheanism, genom att - som han skriver - “driva ut vulgariteten från Zarathustras trädgård”.

Vad som särskilt sticker ut är det personliga vittnesmålet om mötet med ”Så talade Zarathustra”. Wirtanen beskriver det som en ”uppenbarelse” som drabbade honom i tjugoårsåldern, hur ”jag glömde mig själv och min belägenhet”, hur ”jag skrattade och grät och jublade” för att sedan ”dansa bort i en virvel av bilder, rytmer, paradoxer, rörd och upprörd, ända in i märgen bävande för den sanning och sannfärdighet jag instinktivt anade och bejakade med hela styrkan hos en dittills aldrig känd hänförelse”.

Beskrivningen av det första mötet med Nietzsches text bekräftar Toves bild av Atos som uppslukad av sin föregångare. Men den pekar också mot frågan hur denna betagenhet utspelades mellan dem och i hennes egen litterära och filosofiska utveckling. När Tove och Atos träffas är hon 29 och han 37. Enligt Westins biografi är det också en period då hon börjar läsa mer filosofi, delvis påverkad av honom. Westin låter dock förstå att hon skulle ha läst Nietzsche och Schopenhauer tidigare.

På min direkta fråga till Boel Westin om vilka belägg hon funnit för en tidig Nietzsche-läsning drog hon sig till minnes anteckningar i dagböcker från 1933 som fanns i familjens ägo. Vid det laget hade min nyfikenhet på denna koppling så helt fångat mig att jag kontaktade Sophia Jansson, Toves brorsdotter och direktör för familjeföretaget, för att själv få läsa detta material.

Så gick det till att en förflugen idé en sen barrunda i Köpenhamn ledde till att jag en höstdag fann mig sittandes ensam vid bordet i styrelserummet till Moomin Characters Oy i Helsingfors, omgiven av godisskålar, koppar, och leksaker prydda med mumintroll och hattifnattar, medan familjen och deras anställda i telefon i rummen intill förhandlade fram globala handelsavtal om de upphovsrättsskyddade trollen, lutad över den unga Tove Janssons tummade vaxdukshäften om konstnärsdrömmar, familjekonflikter och kärleksbekymmer.

Bland detta material visade det sig finnas en text som stack ut, ett omsorgsfullt inbundet och delvis illustrerat manuskript, som rymmer just skildringar av händelser från 1933, det år hon fyller nitton. Där berättas bland annat en historia om hur hon börjar ta danslektioner och bjuds av en man att följa med på maskerad. Trots att hon först är skeptisk låter hon sig uppslukas av ögonblicket, av färgerna, ljuset och den erotiska laddningen. Efter ett tag glider hon dock bort från honom och ser honom försvinna iväg med en annan kvinna, medan hon trotsigt driver runt själv och betraktar vad som sker.

Det är som om denna förhöjda reflexivitet också alstrar en poetisk hållning, eftersom texten därifrån får en mer utpräglat litterär karaktär. Den är på samma gång en ung kvinnas dagboksskildring av en fest och något helt annat. En blick frigörs som ser livet ovanifrån, som både deltagare och betraktare i ett, där människornas rörelse utspelas som på en scen. Hon ser deras strävan och begär, inför vilka hon bara känner ”ömhet och tacksamhet”. Hon beskriver ljudet av en trumma som låter henne erfara världen som en yta som inte längre bär henne, utan ner mot vars botten hon sjunker. Samtidigt känner hon lampljuset som en sol som drar henne till sig. Allting beskrivs i ett stycke som förvandlar det bekanta till något drömlikt:

”Men strålkastaren fängslar än mer, den är solen I vår värld, den är centrum, här förblir jag, här uppe. Här sjunger jag ett ode som ingen hör, ett ode till havsdjupets invånare medan mina klackar trummar takten mot barriéren, som växlar färg för var sekund. Ja vågorna går höga i natt! Själv rider jag på en kam, på en flodvågs krön som aldrig sänkes i en dal, förrän den nått stranden och splittras i atomer!”

Detta stycke följs sedan av avsnitt omgärdat av citattecken:

”’’Ja, jag flyger, jag ser en värld under mig, här är luften hög och ren, faran nära och hjärtat fyllt av en glad ondska’”, vilket sedan följs av frågan: “var det så, herr Nietzsche? Ja, jag hör. Du har varit här förut också du – ty knappast gick den vise Zarathustra på maskerad?”. Efter detta lyckliga ögonblick följer så: ”mitt ode är slut – jag är trött”. "Havets botten ligger öde – djävulens öga har slocknat – trummorna tystnat”.

Dagboken slutar med en förhoppning om ett kommande år av skapande och att det ska vara möjligt att förena arbete och kärlek, men att det är bättre att älska än att vara älskad. Och slutorden lyder: ”papper är till för att rita på, inte att skriva”.

Denna dagboksnovell tycks vara hennes första litterära experiment. Från året innan rymmer anteckningsböckerna bara korta notiser och påminnelser och några citat, mestadels från Bibeln. Men i denna text, som hon själv binder in som en liten bok, är det som om hon inför sig själv träder fram som författare och illustratör i ett. Av erfarenheten att röra sig ensam runt på en fest skapar hon en mytisk-litterär dionysisk erfarenhet av avgrundssvall och ljusflykt i ett. Och mitt i detta vänder hon sig till Nietzsche och till hans Zarathustra. Inga andra litterära källor nämns här, bara Zarathustra och hans blick på världen som från ovan, som hon sträcker sig mot i detta ögonblick.

Hänvisningen till Zarathustra i denna tonårsdagboks-novell blir ännu mer fascinerande om vi ser varifrån citatet är hämtat. Jansson citerar fritt från minnet, men det härrör från ett avsnitt i första delen av "Så talade Zarathustra" med titeln ”Om att skriva och läsa”. Det inleds: ”Av allt skrivet älskar jag bara det som är skrivet med ens eget blod”. Det stycke som hon sedan direkt återkallar kommer längre ner: ”luften tunn och klar, faran nära, och anden är uppfylld av munter ondska: det passar bra ihop.”

Än märkligare är vad som därefter följer hos Nietzsche: ”Jag vill ha troll omkring mig, ty jag är modig. Mod som skrämmer iväg spökena skapar sig själv troll. Modet vill skratta.” (…) ”Nu är jag lätt, nu flyger jag, nu ser jag mig själv under mig, nu dansar en gud genom mig.”

Det visar hur den unga konstnären och blivande författaren har införlivat Nietzsches ton och hållning, på ett sätt som föregriper Wirtanens vittnesmål tio år senare, i ett skede då hon har sin Zarathustra-dans bakom sig. Vid det laget är hon redan på väg att skapa sig en egen värld, och märkvärdigt nog just en värld av troll, i trots mot tidens tunga mörka anda. Och även om dagboken utmynnar i en bekännelse till måleriet och inte till litteraturen, så är det i litteraturens och filosofins namn hon här fattar sitt konstnärliga beslut.

I detta på samma gång dionysiska och apolliniska ögonblick tar kanske något sin början. Här föds kanske för första gången på allvar den skrivande Tove Jansson, i en flykt över avgrunden och under solen, dansande i sällskap med Zarathustra.

Hans Ruin

Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola och medutgivare av Nietzsches samlade skrifter från Symposions förlag. Han har skrivit efterordet till Peter Handbergs tidigare i höst utkomna nyöversättning av ”Så talade Zarathustra”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.