Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:51 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/har-ar-fotbollsbockernas-startelva-11-omistliga-bocker-infor-vm/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Här är fotbollsböckernas startelva – 11 omistliga böcker inför VM

Grafik: Jenny Alvén

Nästa torsdag startar fotbolls-VM i Ryssland, än finns tid att bilda sig. Boklördags bollvetare Jesper Högström har valt 11 omistliga böcker att värma upp med.

Bill Buford: ”Bland huliganerna”

Övers Johan Günther. Gedins, 1992

Det är lika bra att slå fast det: de bästa fotbollsböckerna skrivs ofta av folk som kommer utifrån. Bill Buford väckte en del ovilja när han (amerikan, litterär journalist, Granta, New Yorker!) steg ner i de engelska huliganernas värld och gjorde anspråk på att förstå den. Det gjorde han, helt enkelt genom att skriva så förbannat bra. Det är inga tilltalande insikter om människan eller om sig själv han avslöjar – när han deltar i en kravall upptäcker han att han känner sig ”fullkomlig” – men här finns heller ingen effektsökande chockprosa eller sociologisk jargong. Som alla bra fotbollsjournalistik är det helt enkelt bra journalistik som råkar handla om fotboll.

Nick Hornby: ”Fever pitch. En i laget” 

Övers Erik Andersson. Forum, 1997

Stilbildande meditationer över fotbollens roll i en ung mans uppväxt. Många har försökt, men ingen har lyckats upprepa det lätta, humoristiska, stilsäkra handlaget: när Hornby använde sig av kärleken till Arsenal för att berätta om sitt eget liv var han helt enkelt först med ett till synes självklart grepp, lyckades göra en allmängiltig historia till sin egen och sin egen historia allmängiltig. 

Glenn Hysén (med Joel Plallvik): ”Ha de gott! Konsten att bita ihop och komma igen”

Ekerlid, 2013

Två av Glenn Hyséns barn är födda på samma dag. ”Jag är som tomten. Kommer en gång om året. Det är inte illa pinkat”. Glenn Hyséns ”självbiografi” är, precis som hans krönikor i GT, omöjliga att värdera enligt vanliga mänskliga eller litterära normer. Allt man kan säga är att världen vore ett tråkigare ställe om han inte fanns. 

Simon Kuper: ”Football against the enemy”

Orion, 1994

Korta, ironiska, skarpa nedslag på en resa genom fotbollsvärlden. Simon Kuper, numera på Financial Times, är en av värdens bästa fotbollsskribenter och visade redan i debutboken från 1994 att ironi är ett oumbärligt redskap om man ska förhålla sig till en fotbollsvärld som redan långt innan Zlatan började twittra, tog sig själv på olidligt stort allvar.

David Lagercrantz: ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”

Albert Bonniers förlag, 2011

Det går att säga mycket om Zlatan Ibrahimovic och det mesta har väl sagts vid det här laget. Men snilledraget som gjorde hans självbiografi till det den är var att han – till skillnad från alla andra svenska fotbollsspelare som har dikterat sin biografi för en spökskrivare – råkade skaffade sig rätt spöke att diktera för. David Lagercrantz behandlade Zlatan som berättarjaget i en roman – lyssnade in hans röst, stiliserade den, använde sedan stilen för att berätta en historia som både är och inte är Zlatans egen. Den förhöjda sanningens trick som brukar kallas litteratur. 

Max Lundgren: ”Åshöjdens Bollklubb”

Bonniers, 1968-1972

 ”Två män, två knivar. Kom ihåg det, finnjävel”. Repliken från den nattliga knivduellen hemma hos Ruben Svarte kommer alltid att ringa i huvudet på mig, precis som Kniven Jönssons oneliner när han bestämmer sig för att utmana spritförbudet på Bagarns konditori: ”Arbetarn är sin lön värd. Nu tar jag mig en jävel.” Max Lundgrens epos i fyra delar om ett fotbollslag från en liten by har den sortens mytiska kvalitet som gör att den som läst den som barn för alltid minns situationerna, replikskiftena, personerna: Bagarn Olsson, Blåbärskungen, Hittejoel. Det är en bedrift för vilken författare som helst, särskilt för en som skriver skönlitteratur om fotboll.

Tore Nilsson (red): ”Den magiska bollen: en läsebok om fotboll”

Forum, 1977

Min första upplevelse av fotboll handlade om att vara del av en pågående berättelse: att varje match är en dörr som öppnas mot en hel värld av matcher i det förflutna. Så var det att ha en pappa som såg en match med Västtyskland på tv som ett tillfälle att berätta om Uwe Seelers bakåtnick i VM 1970, eller frispark av Roy Andersson som en möjlig association till varianterna han och farbror Bo körde i Skanör/Falsterbo IF säsongen 1961. Så var det också att ha Tore Nilssons antologi på bokhyllan därhemma: en samling texter som visade att fotbollen verkligen var en stor och magisk värld, med dörrar som öppnades åt olika håll i tid och rum. 

Mats Olsson: ”Blött och blåsigt, det känns som berättelsen om mitt liv. Sportkrönikor 1990–2002

Modernista 2002

När Mats Olsson en gång revolutionerade den svenska fotbollsprosan var det för att han kom från ett annat håll, för att han förde in popjournalistikens subjektiva, respektlösa tonfall och dess associationer till resten av världen i sportjournalistikens tomteverkstad. Men framför allt hade han stilkänsla. Så många fotbollskrönikörer har försökt imitera honom sedan dess, och med så liten framgång, att det lönar sig att gå tillbaka till originalet för att se hur avgörande skillnaden är.

Tim Parks: ”A season with Verona” 

Secker & Warburg, 2002

En intellektuellt lagd författare och litteraturkritiker tar sig an fotboll och ger sig på att förklara hur säsongens narrativa struktur tillfredsställer djupa mänskligt behov, eller hur supportrarnas ramsor om mördade prostituerade får honom att tänka på gamle skräckelpoeten Lautréamont. Ja, jag vet: det är svårt att beskriva hur fruktansvärt det låter. Men engelsmannen Tim Parks berättelse om hur han följer italienska Hellas Verona under en säsong är så stilsäker och så sakkunnig i sin miljöskildring (Parks har bott i Italien sedan 1981) att greppet lyckas. 

Dag Solstad och Jon Michelet: ”VM i fotball 1982”

Oktober, 1982

Två norska, vänsterintellektuella författare reser till fotbolls-VM i Spanien 1982. Den ene är ortodox kommunist och uppskattar Västtysklands och Englands pragmatiska fotboll för dess funktionella flärdfrihet, men dömer ut Brasiliens sambatrixande som ”potemkinkulisser” och Frankrikes mittfältskombinationer som ”parfymerad frökenfotboll”. Den andre driver ett antikolonialistiskt perspektiv som får honom att favorisera Algeriet och Honduras. Det blev fantastiskt, just för att de, som William Butler Yeats formulerade saken, kastade ett kallt öga på den sport de älskade. 

Jonathan Wilson: ”Inverting the pyramid. The history of football tactics”

 Orion, 2008

Det räcker med fem minuter framför en Viasatsändning för att inse hur fotbollsjargong kan få en människa att tappa allt livsmod – ”parkera bussen”, ”ställa frågor till motståndarförsvaret”, ”hota med snabba omställningar”. Om man ändå är intresserad av det som händer ute på plan och vill se de frågorna behandlade på levande prosa är The Guardians fotbollsexpert mannen att vända sig till. Hans bok om spelsystemens historia är ett standardverk även om man inte är fotbollsnörd.

 

Jesper Högström är litteraturkritiker och författare, hans bok "Blågult. Historien om Sveriges herrlandslag i fotboll" har nyligen kommit i en ny, omarbetad utgåva. 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.