Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Henrik Bromander: Svenska författare tråkar ut mig

Foto: Eyevine / IBL Bildbyrå

Det känns som om svenska författare inte lever till fullo. Henrik Bromander längtar efter en litteratur som tar klivet ut på linan.

Ganska ofta sägs det att jag i mina böcker berättar om människor och miljöer det annars är ganska tyst om; att jag skildrar ”ett Sverige som sällan får plats i litteraturen”, som en kritiker uttryckte det. 

Kanske stämmer det. 

De senaste åren har jag i olika sammanhang skrivit om bland annat trollande SD-anhängare, vänsterautonoma aktivister, svartarbetare inom restaurangbranschen och anabolstinna kroppsbyggare. Bitvis har det mycket riktigt känts som om jag rört mig i litterärt sett outforskad terräng. Från en del läsare jag mött, som annars knappt tar del av samtida litteratur, har reaktionen påfallande ofta varit den av igenkänning. En omtumlande häpenhet över att uppleva sitt liv gestaltat i text, en möjlighet att via fiktionen se det egna i nytt ljus. Som en person som tidigare varit aktiv antifascist i organisationen Revolutionära Fronten uttryckte det, ”det var som att se hela min ungdom spelas upp framför mig.” 

De här mötena, de nya grupper man når genom att skriva om det som hela tiden pågår lite vid sidan av, är inte bara värda mer för mig än vilken hyllande recension som helst, de är också ett kvitto på att jag gör åtminstone något rätt. Att jag berättar om det jag gör ser jag som en blandning av levd erfarenhet, politisk övertygelse och genuin nyfikenhet.

Men varför är det så här, varför finns det stora, onämnda delar av samtiden som svenska författare verkar skygga för? Varför finns det fenomen i vårt land som sällan eller aldrig blir föremål för en roman, en novell, ens en dikt? Vi lever i oroliga tider som gång på gång brister ut i eruptioner av plötsliga våldsamheter och överraskande valresultat där alla ställer sig frågan: hur kunde det hända? Här har litteraturen missat en viktig uppgift, att bidra med en möjlig förklaring, ett försök till tolkning. 

Samtidigt tycker jag mig se ett överflöd av en typ av skildringar av en grå vardag som är så rediga och rejäla att de är totalt ointressanta för att inte säga orealistiska i sina anspråk på att vara allmängiltiga men egentligen inte handlar om något särskilt. Det spelar ingen roll om det är lantligt svårmod eller urban akademikerklass, det är menlöst och intetsägande. Ändå skrivs dessa böcker, de får fina priser och säljer uppenbarligen ganska bra. Litteraturvärldens lilla system rullar på oberoende av omgivningen. 

Svaret på varför det är så här går väl åtminstone delvis att hitta i författarnas sociala bas, där det stora flertalet fortfarande återfinns i samhällets mellanskikt. Man ska inte heller underskatta skrivarutbildningarnas likformande tendens samt förlagens normerande smak där visst väljs bort medan annat premieras. 

Man ska inte heller underskatta skrivar­utbildningarnas likformande tendens samt förlagens ­normerande smak där visst väljs bort medan annat ­premieras.

Sedan har vi läsekretsen, som till stor del består av samma sociala skikt som författarna själva (bara 16% av männen ur LO-kollektivet läser regelbundet enligt undersökningen ”Läsande av böcker, klass och kön”), ja hela den litterära världen är påfallande homogen, det kan alla som minglat på valfritt bokmässehäng konstatera. Det är en ganska sluten krets som reproducerar en viss typ av litteratur för en viss sorts läsare och alla är nöjda och glada. Eller? 

Vid det här laget har ni kanske slutit er till att jag ogärna tar del av samtida svensk litteratur. Det stämmer, med några få undantag tråkar den ut mig, då läser jag hellre utländska författare. I exempelvis Nordamerika finns en annan tradition av att jobba med research och fältarbete i sitt skrivande. Att ge sig ut i främmande miljöer och intervjua intressanta personer för att kunna berätta om det man inte visste. Varför gör inte fler svenska författare så? 

Vi har många duktiga journalister som inför långa reportage vistas i otillgängliga delar av världen och ägnar månader eller år åt att tränga in i slutna subkulturer för att kunna leverera en såväl intressant som korrekt beskrivning. Varför hör man ganska sällan talas om svenska romaner som utspelar sig på andra platser än just Sverige och varför är personerna i de böcker som skrivs så påfallande ofta ospännande och platta?

Det finns ett givet undantag: deckare och thrillers. Här har vi ett antal författare som inte tvekar att berätta om udda karaktärer och förlägga handlingen i länder långt, långt bort, ju mer exotiska desto bättre. Tyvärr blir det sällan just särskilt bra. Rent litterärt är kvaliteten på det som skrivs ofta undermålig, även om hantverket fungerar fläckvis. 

Samtidigt finns det en närmast knivskarp uppdelning mellan genrer som också känns lite speciell för just vårt land. Fastän kultursidorna tillkämpat anstränger sig för att ta hiphop från Atlanta på samma allvar som konstmusik av Andrea Tarrodi råder det inom litteraturvärlden en klar gräns mellan det fina och det fula, tydligt manifesterat genom att de "riktiga" författarna ofta skriver böckerna som ska betala bostadslånen under pseudonym. Varför har vi ingen svensk Graham Greene, ingen inhemsk Patricia Highsmith? Jag skulle vilja se en större våghalsighet, en upplösning av gränserna, läsa riktigt välskrivna thrillers och deckare med djup och tyngd. 

En annan anledning till att svenska författare skildrar ungefär samma saker går nog att spåra i vår tradition av att skriva utifrån den egna erfarenheten, som i viss mån kan ledas tillbaka till arbetar- och bekännelselitteraturen och som fått förnyat bränsle av diverse identitetspolitiska uppfattningar. Tanken är att man ska skriva därifrån man kommer, och att den egna upplevelsen har högst legitimitet. 

Jag håller inte riktigt med. Givetvis ska man ta hänsyn till rådande maktstrukturer när man gör sina litterära val, men det finns alldeles för mycket räddhågsenhet och övertro på ömma fötter. En duktig författare kan ta reda på saker, sätta sig in i problem och sedan skriva sig fram till en version som inte är lika med verkligheten men som kan hjälpa oss att begripa den lite bättre. Jag är övertygad om att en medelålders kvinnlig författare med svenskt påbrå skulle kunna göra en lika intressant skildring av förorten som en ung invandrarkille, om hon gjort ett gediget researchjobb, om hon levt nära det hon ska skildra och har en öppen blick. 

Det är ju en av människans finaste egenskaper, empatin, försöket att förstå om inte allt så i alla fall väldigt mycket av dem som är runt omkring oss. Tyvärr finns det många spärrar här, som bara delvis handlar om den politiska låsning den breda kulturvänstern fastnat i. Jag tror det lika mycket handlar om bekvämlighet och rädsla. 

Svenska författare vågar helt enkelt för lite, är för fega. Som Jean Genet skriver i sin essä ”Lindansaren”, bland det vackraste jag läst om författarens livsvillkor och en slags manual i konstnärlig praktik: ”Din sminkning? Omåttlig. Överdriven. Låt den förlänga dina ögon ända till hårfästet. Dina naglar ska vara målade. Vilken sund och normal människa går på lina eller uttrycker sig på vers? Det är för vansinnigt (...) Överdådigt sminkad alltså, till den grad att åsynen av honom framkallar illamående”. 

Överlag känns det som om svenska författare inte lever till fullo. Att skriva är i mina ögon ingen lek, precis som livet är det på allvar, och jag ställer mig tvekande till om man kan skapa saker som verkligen betyder något för fler än ett fåtal om man inte rört sig i tillvarons gränstrakter. 

För att parafrasera ytterligare en död fransk författare drar jag mig till minnes en skämtteckning jag en gång såg, föreställande Émile Zola som kastar sig under ett droskhjul för att övertygande kunna beskriva hur det känns att bli överkörd. Det är en rolig men också sann bild av en eftersträvansvärd författarmentalitet. Om vi ska kunna skapa litteratur som räknas för fler än ett fåtal måste vi kasta oss under droskhjulet, vi måste som i Genets text gå ut på linan och vara beredda på att falla döda ner i manegen. Framförallt måste vi resa oss från våra skrivbord och vistas ute i verkligheten för att kunna skriva om den. Först då tror jag den svenska litteraturen kan bli relevant på riktigt.

 

 

Henrik Bromander är född 1982 och är serietecknare, dramatiker och romanförfattare. Hans senaste roman, ”Bara en kram” utkom 2017.
Henrik Bromander är född 1982 och är serietecknare, dramatiker och romanförfattare. Hans senaste roman, ”Bara en kram” utkom 2017. Foto: Jessica Segerberg
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.