Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Högläsning ger översättarna hjälp med tolkningen

David Grossman har tagit initiativ till veckolånga översättningsseminarier med de som översätter hans böcker.
David Grossman har tagit initiativ till veckolånga översättningsseminarier med de som översätter hans böcker. Foto: Natalie Lantz

Mannen på scenen är fortfarande framåtlutad som en apa, hans stora glasögon sitter på sned över näsan. Långsamt vänder han sitt ansikte mot rummet och spanar ut över det utan att blinka.

Publiken skrattar och mannen blir förvånad: ”Varför skrattar ni, era idioter? Det där skämtet handlade om er!” Publiken skrattar ännu mer.

Mannen på scenen är författaren David Grossman, idioterna i publiken är vi, hans översättare. Inför översättningarna av sin nya roman har David Grossman bjudit in oss till en veckas seminarium där vi tillsammans ska nagelfara varje detalj i den hebreiska texten. Från tidig morgon till sen kväll läser Grossman igenom hela romanen högt för oss. Varje karaktär får en röst och ett kroppsspråk genom författaren. Han rabblar, stammar, svär, gestikulerar, sjunger, vrålar, brister ut i skratt. Precis som antihjälten i romanen, standup-komikern Dovaleh G, upplöser David G gränserna mellan litteratur och performance. Vi översättare är ömsom läsare, ömsom publik och inte så sällan blir vi till ”idioter” som skrattar utan eftertanke.

Alla rycks vi med när Dovale G varvar gammal hederlig slapstick med ohyggliga obsceniteter i ett vansinnigt tempo. Snart kan vi inte längre skilja på vad som tillhör föreställningen och vad som är en desperat människas publika sammanbrott. Vi sätter skrattet i halsen när Dovaleh exploderar i en självutplånande svada, kryddad med sexistiska och rasistiska tillrop. Ena stunden sätter en bosättare en kula i ”den lille arabens” huvud, andra stunden summeras ”de där charmiga sagorna om Sions vise, de skäggiga, kroknästa trollen som sitter tillsammans och mumsar på en mezebuffé av spetälska med koriander och pest, utbyter recept på quinoa i förgiftat brunnsvatten, och då och då slaktar ett kristet barn till pesach”. Dovaleh gör sig lustig över en kvinnas mindre lyckade botox-injektioner och river ner applåder. Han erbjuder striptease ”ända ner till prostatan”. Desperat utropar han: ”Varför skrattar ni, era idioter?” Ja, varför skrattar vi?

Romanen ”Sus echad nikhnas le-bar” kommer i veckan ut på Albert Bonniers förlag i min svenska översättning ”En häst går in på en bar”. Den engelska översättningen belönades med internationella Bookerpriset i våras. David Grossman månar mycket om att översättarna ska förstå hans intention. Därför är det författaren själv som tagit initiativet till de veckolånga översättningsseminarierna. Vid varje tillfälle instruerar han sin agent att mota bort journalister. Det är alltså under ett visst hemlighetsmakeri jag för första gången reser till ett inrökt institut i Tyskland där översättare från tio olika språkområden ska få arbeta ostört tillsammans med Grossman.

Författaren ställer sig upp och börjar röra sig ryckigt som en pappfigur med trådar fästa i armarna: ”Så här, precis så här rör sig Dovaleh nu. Ståuppkomiker rör sig ofta så, de liksom rycker till efter varje ord, som om de vill fly undan det de själva har sagt. Förstår ni?”

Vi översättare antecknar, frågar, föreslår: ”Den här passagen fungerar inte på polska, det funkar inte rent syntaktiskt? Kan jag ändra uttrycket?”

”Nej”, säger författaren, ”Dovaleh uttrycker sig just på det här märkliga sättet, det är hans inre grammatik som talar.”

Så här böljar samtalen mellan David Grossman och oss översättare. Jag passar på att fråga någonting jag undrat över: på hebreiska heter det vanligtvis inte att man har överlevt eller varit med om Förintelsen utan att man har varit där (sham), att man rent av är därifrån, som om Förintelsen vore en geografisk plats. Jag frågar Grossman hur jag ska överföra hebreiskans uttryck ”de är från Förintelsen” till svenska. ”Låter det märkligt på svenska?”, frågar Grossman. ”Ja”, svarar jag. ”Märkligt på ett tankeväckande sätt?” Jag nickar. ”Bra”, säger Grossman, ”överför då det hebreiska uttrycket rakt av till svenskan.”

En översättare rynkar pannan: ”Det här skämtet är omöjligt att överföra till spanska, ingen kommer att förstå vad som åsyftas.” Grossman slår ut med armarna: ”De behöver inte förstå själva meningen med skämtet, bara de skrattar. Här måste ni få läsaren att skratta. Det är upp till er hur ni löser det. Läs det högt för er själva. Snappa upp berättelsens niggun.”

Det är just för att vi ska förstå berättelsens niggun, dess melodi, som Grossman läser högt för oss, och det fungerar faktiskt. Efter bara några timmar börjar vår lilla grupp utveckla en jargong hämtad ur romanen. Vi spelar pingis med associationer, härmar Dovalehs stackato, bugar oss inför en imaginär publik. Efter en vecka tillsammans rör vi oss djupt inuti berättelsens maskineri.

Grossman verkar nöjd. Vi tar oss ut från institutets inrökta bibliotek och promenerar ut på landsbygden. En författare och tio översättare spatserar genom åkrarna, ackompanjerade av berättelsens melodi som plötsligt blivit mångstämmig.

En häst går in på en bar, gott folk. Och må ni skratta.

Natalie Lantz är översättare och doktorand vid teologiska institutionen på Uppsala universitet.