Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Hon kastade tärningen – och vann

Hon är utbildad dansare, musikalartist, socionom och kriminolog. Men egentligen vill hon skriva. Vilket hon nu gör. När hon skickade debutmanuset till förlagen fick hon ja direkt – från tio stycken. Stockholmsmagasinet har mött nykläckta författaren Jenny Rogneby.

Har du pistol?
– Nej!

Verkligheten stämmer sällan med tv-serier. Jenny Rogneby sitter mitt i smeten som brottsutredare hos Citypolisen på Södermalm, men beväpnad är hon inte.

Men det är även för att prata om hennes nya karriär som författare som vi träffas på ett kafé på Östermalm en förhållandevis varm dag i Stockholm.

Men vi tar det från allra första början. Då hamnar vi i Etiopien för 39 år sedan, då ettåriga Asnakech sattes på ett plan i Addis Abeba och flög tusen mil till Arlanda i sällskap med en flygvärdinna. Där mötte hennes nya föräldrar Ulla och Thure henne och tog henne från varma, varma Etiopien till kalla, kalla Boden i Norrbotten.

– Jag kan tänka mig att det blev en liten köldchock, men jag minns ju inget eftersom jag var ett år, säger Jenny Rogneby över ett glas färskpressad juice.

I Boden växte Jenny upp med mamma, pappa och lillasyster ­innan hon målmedvetet drog till Umeå som 16-åring för att gå dansgymnasium. Så snart hon kunde flyttade hon sedan till Stockholm för att nöta vidare på pliéer och piruetter. Eftersom hon inte nöjde sig med det, blev det även sång och en musikalutbildning i huvudstaden.

Under många år arbetade Jenny Rogneby som artist, i gruppen Cosmo4 i Melodifestivalen och som soloartist under artistnamnet Jei. Hon var förband åt Michael Jackson i Tallinn och gav ut ett album i Japan. Men livet som artist slet på privatpersonen Jenny.

– Skivindustrin är svår att livnära sig på. Och jag har alltid varit intresserad av människors beteende, varför vi blir som vi blir, våra val i livet och samhället kontra individen. Så jag började plugga på universitetet, först sociologi och pedagogik och sedan en socionomexamen. Men jag hittade ingen plats för mig inom yrket så jag läste vidare till kriminolog.

Studierna förde henne från de strålkastarupplysta musikscenerna till ett kontor på Torkel Knutssonsgatan, där Södermalmspolisen har sina lokaler. Alla kriminalare är inte före detta patrullerande poliser med ambitioner – om nu någon trodde det.

– Numera tar ju polisen inte bara in utredare som har gått Polishögskolan, utan också akademiker som har utbildning i kriminologi, juridik eller ekonomi för att få in män­niskor med annan bakgrund än den polisiära. Det är bra att man har olika bakgrund.

Minns du din första dag?
– Ja, det var 2007. Jag fick ett eget rum med namn på dörren.

Satte du dig i stolen, lutade dig tillbaka och tänkte ”Yes, jag gjorde det”?
– Haha, nej, men jag möblerade om. Jag tycker inte om att sitta med ryggen mot dörren. En del kolleger gillar det, men inte jag. Däremot kommer jag inte ihåg det första fallet. Men ett av mina första förhör var med en våldtagen kvinna. Men jag hade utredarutbildning och hade varit biträdande förhörsledare vid andra förhör.

Har du fått svar på vad som styr oss människor?
– Det finns många olika svar och förklaringsmodeller, men kön, socioekonomisk status, psykisk hälsa, bostadsort och familjeförhållanden spelar stor roll. Eftersom jag är adopterad funderar jag mycket kring hur arv och miljö påverkar oss. Inte minst när det gäller brottslighet. Vår hälsa och den sociala kontroll som vi utsätts för av vår omgivning har stor inverkan.

– Jag har använt mig en del av det i min bok. Huvudkaraktären Leona är väldigt speciell. Hon drar sig inte för att bryta regler när hon tycker att det krävs och hon har en bakgrund som gör att hon handlar ganska känslokallt, vilket ställer till det för henne. Hon har försökt leva upp till normen om duktig mamma, duktig i arbetslivet och det inrutade vardagslivet som många lever, och det bryter hon sig loss ifrån – med besked. Hon agerar inte som det förväntas av en kvinna, mamma och polis.

Boken, ”Leona – tärningen är kastad”, inleds med att en sjuårig flicka rånar SEB:s kontor vid Östermalmstorg. Brottsutredaren Leona Lindberg får utreda händelsen.

Hur mycket av dig själv finns i Leona?
– Ganska lite. Men en sak är det här med det inrutade vardagslivet. Jag vill själv helst inte leva så. Ska vi verkligen leva så? Leona tar den frågeställningen till en rätt extrem nivå.

Vad fick dig att börja skriva?
– När jag hade arbetat några år hos Citypolisen dök huvudkaraktären upp i mitt huvud. Och hon försvann inte, så jag bestämde mig för att skriva ner det som ett manus. Och göra det ordentligt, satsa.

Så Jenny Rogneby tog tjänstledigt ett år, sålde sin lägenhet, möblerna och allt annat hon inte behövde och bosatte sig på Malta med sin laptop.

– Men cheferna sa: ”Vi hoppas vi får dig tillbaka”. Så nu jobbar jag heltid igen och skriver på den andra boken på ledig tid – och jag har en tredje planerad.

Är dina kolleger oroliga för att du plockar karaktärer till böckerna från din arbetsplats?
– Inte oroliga, men lite nyfikna. En del vill till och med att jag ska skriva in dem i nästa bok, haha.

Hur har det varit att skriva?
– Jag hade nog en lite naiv bild. Det blev en av de svåraste utmaningar jag tagit mig an. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle vara så mycket jobb. Och nu har jag gett mig in på det igen, säger Jenny Rogneby och skrattar.

– Men det är roligt. Det är som om jag sent i livet har upptäckt att jag är duktig på någonting.

Duktig på någonting? Du är ju utbildad i fyra olika yrken.
– Duktig på en ny grej, menar jag. Någonstans har jag nog vetat att jag har tyckt om att skriva, men jag har aldrig tagit mig tid eller förstått att jag har talang för det.

Vilken är den viktigaste egenskapen för en kriminalare, fiktiv eller verklig?
– När man arbetar med utredningar är det viktigt att man är öppen för alla möjliga förklaringar, att man inte snöar in på ett spår. Ibland kan det hända oväntade saker.

Är det svårt, vi börjar ju strukturera verkligheten redan när vi föds?
– Man får påminna sig om det. Många fall kan likna varandra så man får inte glömma att förklaringen kan vara den man minst anar. I ett fall kom det in en anmälan från en målsägande som hade pekat ut en misstänkt. När man började nysta i utredningen så ändrade sig förutsättningarna om vem av dem som var målsägare och vem som var misstänkt.

Den berömda magkänslan då?
– Den ska man vara försiktig med. Den bygger mycket på vad man har i bagaget själv och det kan vara farligt att förlita sig på det som kan vara ens egna förutfattade ­meningar. I en utredning handlar allt om vad vi kan bevisa.

Brukar du se deckare på tv?
– Ja, jag älskar tv-serier. En del av mina kolleger störs av att det inte skildras som det går till i verkligheten, och det kan jag också göra. En del klarar inte av att titta över huvud taget. Å andra sidan så tänker jag att vissa saker som händer i verkligheten skulle man inte kunna skildra för de skulle inte verka trovärdiga. Hade någon exempelvis tidigare skrivit om terrorister som kapar flygplan och flyger in i World Trade Center så hade nog många tyckt att det inte var trovärdigt. Så verkligheten överträffar oftast ­dikten, så är det.

Jenny Rogneby arbetar flextid ­mellan klockan 6 på morgonen och 10 på kvällen, och kan således själv välja när hon ska arbeta. Handlar det om ett mord så jobbar man bara på. Enligt fackliga regler, så klart.

Hur gör man bäst för att få någon att erkänna? Snäll polis/ elak polis?
– Nej, det handlar inte om att få någon att erkänna för man vet ju inte om den man har framför sig verkligen har utfört brottet, även om man misstänker det. Forskning har visat att det inte går att se om personen ljuger eller inte. Det stämmer inte att människor skulle vara skyldiga om de flackar med blicken, svettas, kliar sig på huvudet eller något annat. Men det gäller att ställa de rätta frågorna och ibland märker man på att svaren och berättelsen inte hänger ihop om man jämför med utredningsmaterial som vittnesmål och teknisk bevisning.

Du verkar vara en balanserad person, när blev du arg på jobbet senast?
– Man har ingenting för att brusa upp, speciellt inte i förhör. Om man gör det är det väldigt lätt att förhörspersonen sluter sig och inte vill berätta någonting. Man kan känna sig arg, om man inte får svar eller om personen har en massa attityd, men det gäller, att hålla sig balanserad och vara uthållig.

Förlorar man tron på mänskligheten?
– Nej. Vi träffar en väldigt liten del av befolkningen, den del som begår de grövsta brotten. Man får påminna sig det, annars kan man lätt tappa hoppet och bli misstänksam mot människor i allmänhet.

Förlorar man tron på män?
– Det går inte att komma ifrån att män dominerar i de allra flesta brottskategorier, men jag tänker inte på det viset. Jag är fokuserad på utredningen, på hur brottet har gått till. Jag sitter inte och för statistik. Det är fortfarande en liten, liten grupp. Utifrån de studier jag har gjort i kriminologi kan jag se att en del poliser fastnar i tankar om att vissa typer av personer utför brott, men det måste man akta sig för när man utreder. Man måste ha ett ­öppet sinne och utgå ifrån den bevisning man har.

Är det action på jobbet ibland? Händer det att ni kastar er in i bilar eller får huka för kulor?
– Jag jobbar inte i yttre tjänst, men även där är det ovanligt att bli beskjuten. Men om någon är frihetsberövad kan det vara rätt stressigt eftersom man måste bli klar med utredningen snabbt. Det kan också vara stressigt om man ska göra en husrannsakan eller gripa en person.

När pumpar adrenalinet?
– Det kanske inte handlar om adrenalin, men det som är mest intressant med mitt arbete är när jag har hållit förhör med olika personer och fått en händelse berättad utifrån flera olika synvinklar. När det tillsammans med teknisk bevisning ger pusselbitar som plötsligt lägger sig på plats – då känns det riktigt, riktigt bra.

Vilket är det värsta brott du själv har begått?
– Du menar … om jag har några gamla synder att bekänna? Nej, jag tror inte att jag har några.

Men några felparkeringar?
– Nej, jag har inte bil.

Har du några drömmar kvar?
– Nu är jag inne på skrivandet och tycker att det är väldigt roligt. Jag hade hört att det i princip var omöjligt att få något utgivet, speciellt i deckargenren där så många verkar, så jag var nästan inställd på att ge ut boken själv. Jag skickade manuset till många förlag och förväntade mig att de skulle höra av sig efter tidigast tre månader, som det stod på hemsidorna. Så jag blev nästan chockad när det första förlaget hörde av sig redan efter en vecka. Jag satt på jobbet och ­trodde att det var en telefon­försäljare som hade terroriserat mig under dagen, så till slut svarade jag närmast irriterat ”hallå, vad vill du nu då?” mitt i stressen på jobbet. Jag höll på att trilla av stolen när de sa att det var från ett förlag. Samma dag kom ett mejl från ett annat förlag och till slut hade tio förlag hört av sig.

Fakta:Jenny Rogneby

Ålder: 40 år.

Bor: Sköndal.

Familj: Pojkvän.

Gör: Arbetar som brottsutredare hos Citypolisen på Södermalm. Skriver på sin andra bok.

Aktuell: Boken ”Leona – tärningen är kastad”.

Favoritplats: När jag vill bort från storstadsstressen gillar jag att ta båten tio minuter från Hornstull till en liten lugn ö som heter Morgongåvan och ligger vid Drottningholm.

Mitt Stockholm

Här har Jenny Rogneby hittat miljöer som inspirerat henne.

Containergårdarna i Frihamnen. Kal och labyrintliknande miljö med känsla av att mycket skulle kunna dumpas utan att upptäckas.

Området under S:t Eriksbron mot S:t Eriksplan. En sliten, smutsig och skum plats dit solen aldrig når.

Hammarbybackens topp. Underbar utsikt där man omfamnar allt i denna magiska stad.

Skogskyrkogården. En tidig morgonpromenad här ger en tung och fridfull stämning på samma gång.