Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

I hälarna på en författare

I Karl Ove Knausgårds debutbok ”Ut ur världen” reser en ung lärarvikarie till Nordnorge och hamnar i härva av bekräftelse och övergrepp.
I Karl Ove Knausgårds debutbok ”Ut ur världen” reser en ung lärarvikarie till Nordnorge och hamnar i härva av bekräftelse och övergrepp. Foto: Daniel Nilsson TT

Redan i Knausgårds första bok står det klart att detta är en författare som bryter i princip mot alla romanens konventioner, skriver Jens Christian Brandt.

Litteratur

Karl Ove Knausgård
”Ut ur världen”
Övers Rebecca Alsberg
Norstedts

Som ingen annan författare i vår tid fungerar Karl Ove Knausgård som en vattendelare. Man är antingen för eller mot honom. Oftast för. När han meddelar att onda cykloper siktats (exempelvis i denna tidnings spalter) är det som när Ingemar Stenmark i vår fjärran ungdom dansade nedför Madonna di Campiglios pister: landet står stilla. För några ögonblick. Sedan sprakar ett fantastiskt fyrverkeri av hyllningar och invektiv i gång. Knausgård är antingen ett geni eller en charlatan, sällan någonting mitt emellan.

Men det är bra. För oss som inte är riktigt säkra på att skönlitteraturen kommer att finnas kvar om trettio eller fyrtio år är det hoppfullt att det finns en författare som berör så starkt. Det enda man kan anmärka på är att diskussionerna kring Knausgård nästan alltid handlar om ideologi eller moral, medan både hejaklackar och belackare blir märkligt stumma när själva texterna – och deras litterära värde – förs på tal.

Kanske blir det annorlunda nu när hans omtalade debut från 1998, ”Ut ur världen”, äntligen finns på svenska. För det är en roman som på ett enastående sätt utmanar sina läsare. Och då inte, som framskymtat i debatten, genom ett förkastligt innehåll (pedofila böjelser). Utan genom själva tilltalet.

Någonstans långt uppe i norr, på de breddgrader där solen antingen bara gästspelar en timme varje dag eller skiner hela natten, ligger ett fiskeläger. Landskapet är så ödsligt dramatiskt att det kunde ha målats av Caspar David Friedrich. Branta klippor, evigt snöfall över svarta vågor.

Dit anländer söderifrån en ung lärarvikarie. Han är en enstöring, kontakterna med lokalbefolkningen men också med de tillresta kollegorna går på tomgång. Men han är, åtminstone om man får tro honom själv, en skicklig pedagog. Ifrån civilisationen har han med sig en rad antiauktoritära idéer. Kunskap ska inte hamras in i puberterande skallar utan förmedlas genom lekfull eftertanke. Framförallt är han bra på att verkligen se sina elever. Möjligen, anar man snart, lite för bra. På just det.

För efter en alkoholstinn afton kommer ruelsen. Lärarvikarien, Henrik Vankel, minns hur han antastat kvinnliga kollegor och därefter drucken raglat längs gatorna. Från skammen flyr han in i fantasier. Om de ”rena” flickorna i högstadieklassen. Där finns särskilt en, Miriam, om vilken det heter att hon själv inte inser hur vacker hon är. Är det inte så, tröstfantiserar lärarvikarien, att hon kanske är en smula förtjust i honom?

Det ena leder till det andra, men på ett ganska oengagerat vis. Miriam är ingen Lolita och Knausgård sannerligen ingen Nabokov. Här finns, så klart, en undertext om vuxenlivets krav på ansvar och tonårens förmenta frihet. Men på ett ytligare plan handlar det om bekräftelse. Han vill vara någon för henne och då räcker det inte med att vara den där busigt visionäre läraren, utan han måste ha sex med henne. Själva akten är en kort, tafflig historia där ingenting skönmålas eller estetiseras. Varför det skulle vara upprörande är obegripligt. I verkligheten absolut, men i en roman?

Dessbättre för läraren (men dessvärre för läsaren) är denna historia bara en av dussintals trådar. För som berättare har Knausgård den sällsamma egenskapen att vara mycket koncentrerad och tämligen förströdd samtidigt. Den som trodde sig läsa en roman om förbjuden åtrå är snart vilse i en prosa- labyrint där den pågående berättelsen ständigt övergår i nya, som i sin tur kontrapunkteras av essäistiska utvikningar och långa återblickar på tidigare skeden i huvudpersonens liv. Riktigt vart det bär hän vet man inte, bara att det aldrig är åt det förväntade hållet.

Ganska snart står det alltså klart att Knausgård, redan här i debuten, är en författare som gör uppror mot i princip alla romanens konventioner. Om man uppskattar detta eller inte beror förmodligen på hur man definierar ”frihet” litterärt. För många läsare, kanske det stora flertalet, är det förmodligen en befrielse att slippa vistas i en hårt tuktad berättelse där varje ord vägs på guldvåg och nio tiondelar av innehållet döljs outsagt mellan raderna.

Vad Knausgård då i stället erbjuder är en röst, en förtrolig röst som oavbrutet samtalar med läsaren. Om vardagsnära situationer, men också om hisnande avgrunder. Och jag kan tänka mig att just de tvära kasten i berättelsen, det faktum att den pågående storyn när som helst kan avbrytas för ett filosofiskt infall, att det – särskilt i vår tid där allt handlar om effektivitet – är en läsupplevelse som bräcker det mesta. Inte bara i ”Min kamp”, utan även i den här romanen.

Men så finns givetvis också den and-ra kategorin läsare. Den som söker sig till litteraturen i hopp om att hitta en autonom plats, ett rum dit sorlet utifrån inte kan tränga in. Och där man som läsare också förväntar sig att i någon mån få vara medskapare – den som tillsammans med författaren långsamt avtäcker berättelsens olika betydelseskikt. En sådan läsare kommer av Knausgård att känna sig degraderad, förvisad från sin glamourösa roll som kartläsare i framsätet och i stället fastsurrad i en barnsits i baksätet. Här finns inte längre behov av någon uttolkare. Och här finns ingen tystnad där man kan lyssna efter det som inte sägs men som kanske hörs ändå.

Jag ska erkänna att jag ganska snart tappar intresset för den unge lärarvikarien och de motstridiga känslor som sliter sönder hans inre. Knausgård är alltid mycket bra i detaljerna, men de är så många att de skymmer helheten; kvar blir då anhopningarna av ord. Men det andra tycker jag är genuint spännande, att i Knausgård läsa en författare som så helhjärtat (eller ogarderat) redan nu förkroppsligar litteraturen som den förmodligen kommer att se ut i framtiden. Det är så uppenbart att han hittat ett speciellt tilltal, en form som både är litteratur och samtidigt upphäver litteraturen. Jag ska också erkänna att det bitvis gör mig deprimerad. Jag tyckte om den gamla idén, att varje litterärt verk bara existerar om (och när) det upptäcks av en unik läsare.

Knausgård däremot är ett självspelande piano. Tonerna, hur vackra de än är, kommer att fortsätta strömma ut i hotellmatsalen länge efter att den sista frukostgästen lämnat bordet.