Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Imre Kertész vittnade om Förintelsen och lärde litteraturen att säga nej

Imre Kertész var mest känd för romanen ”Mannen utan öde” och tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002.
Imre Kertész var mest känd för romanen ”Mannen utan öde” och tilldelades Nobelpriset i litteratur 2002. Foto: Agencja Fotograficzna Caro / Alamy

Den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész har avlidit. Han var Förintelsens store litteräre uttolkare, och hans prosa var lika kvalfylld som sardonisk, skriver DN:s kritiker Aris Fioretos.

Han var mannen som lärde litteraturen att säga nej. Nej till förenklingar. Nej till behagsjuka. Nej till tillrättalagda känslor. Men också nej till den malplacerade stolthet som romaner utstrålar då de tror sig ha förberett ett äventyr åt läsaren, och nej till insikter på bekostnad av erfarenhet.

”Nej”, erkänner pojken i genombrottsromanen ”Mannen utan öde” från 1975, då en släkting förmodar att han inte insett att ”de bekymmerslösa, lyckliga barnaåren” tagit slut i och med faderns ”avfärd” till ett arbetsläger. ”Nej”, mumlar den medelålders författaren då han i romanen ”Fiasko” från 1988 får frågan om han inte kan gestalta sina erfarenheter av förintelselägren på annat sätt. Och ”Nej!” utbrister berättaren i ”Kaddish” från 1990, ett vindlande sorgekväde i vilket han söker förklara varför han, som upplevt Auschwitz som pojke, inte kan tänka sig att sätta barn till världen.

Imre Kertész var vägrans talesman och nejets krönikör. Hos honom föddes världen, mot alla odds, ur negationen. Om och om igen. ”Förintelsen och det livstillstånd i vilket jag skrivit om Förintelsen är oupplösligt förbundna med varandra. För mig har Förintelsen aldrig framstått i imperfekt.” Utan illusioner men alltid med största älskvärdhet följer Kertész läsaren in i de totalitära ideologiernas 1900-tal. Mellan raderna i hans böcker slår Europas kranka hjärta. Detta är offrens och befälens värld, lägrens och byråkratiernas, där människan blivit material och gallringen regel. De figurer som huserar i dessa böcker är människor som fråntagits rätten till eget öde. Att dessa själar ändå lyckas överleva kan bara betraktas som ”olycksfall i arbetet”. Så vittnar hans verk om det enda som återstår dem som berövats allt utom bara livet: att hämta kraft ur negationen. I journalen ”Galärdagboken” från 1992, som fördes parallellt med arbetet på de skönlitterära texterna, noterade han en gång för alla: ”Jag skulle inte kunna besvara en enda grundläggande fråga – åtminstone ingen för vilken inte ett enkelt NEJ skulle räcka.”

Foto: Dietmar GustFoto: Dietmar Gust

Kertész skrev en prosa på en gång andlös och ciselerad, kvalfylld och sardonisk. Han lärde sig lika mycket av de två Thomasarna i tysk litteratur: Mann och Bernhard. Hos den förre studerade han körens betydelse för djup i skildringen och perspektiv på händelsernas förlopp; hos den senare lyssnade han till andlöshetens aria, ensamhetens evangelium. Av båda lärde han sig tron på konsten som tvivlets medium. Kertész berättare må vara ledsnadens och lidandets förtrogna, men inte ens i förödelsens stund tappar de fattningen. Än talträngda, än undflyende förblir de olyckan förbundna. På så vis skapas en stil som är lika intrikat som rättsprotokoll, lika lodande som centrallyrik, en litteratur bestående av jämna delar känsla och kansli, där sorgen aldrig skils från delaktigheten. Här härskar samma ”obetvingliga prattvång” som hos en själsbror som Kafka, och som enligt berättaren i ”Kaddish” släktar med en ”intill självutplåning överdriven artighet – som om jag oavlåtligt bönade och bad om min existens, för denna existens.”

Efter det där stora priset, när tiden kom att yttra sig mera rakt på sak, valde Kertész inte som många generationskamrater att skriva en regelrätt självbiografi. Istället fick det bli en examination. Boken gavs titeln Dossier K. och genrebeteckningen ”förhör”. Termen visade att den skrivande inte precis befann sig i någon frivillig situation. Här rådde andra, mera tvingade föreskrifter. Utgångspunkten var ett dussintal samtal med Zoltán Hafner. Då Kertész fick vännens utskrifter greps han dock av vanmakt. Det räckte att läsa de första meningarna för att han skulle inse vilken ”smörja” det var. Ankedoter, inget annat än anekdoter – och alltså: livskitsch. Av paradoxal självbevarelsedrift sköt han manuskriptet åt sidan och slog på datorn. Långsamt uppstod en ny konversation, mera lik en rannsakan, förd mellan två personer som läsaren för enkelhetens skull fick identifiera som förlagsredaktör respektive författare, men i själva verket utgjorde skilda versioner av samme K.

Konsekvenserna är förhärjande. Om Kertész både ställer och besvarar frågorna förblir sanningen knappast odelad. Ur denna rämna hämtar hans verk sin svarta men uppsluppna, ofta melankoliska och alltid illusionslösa kraft. Om man får tro författaren blev resultatet just ”en regelrätt självbiografi”. Och visst kan man läsa ”Dossier K.” som en resumé av författarskapet – eller med Robert Musils ord: som en kvarlåtenskap under livstid. Men Kertész härledde ”romanen ur de platonska dialogerna”, vilket innebär att ”läsaren egentligen har en roman i handen”. Dossier K. är en meditation över livets oundgängliga samröre med fiktionen. Här för två versioner av ett jag ett samtal, nedtecknat av en tredje, om erfarenheter som Kertész inte behövde fundera på vad han skulle tänka om. Bearbetningen av det förflutna handlade om något annat än att trygga förbindelsen mellan jaget och de historiska sammanhangen. ”I själva verket söker jag ett tredje språk som inte är mitt språk, men inte heller de andras, utan det språk som min text fordrar.” För den som upplevt omständigheter där det är viktigare att äga anpassningsförmåga än en identitet skänkte romanformen paradoxalt nog livet dess genuinaste form. Bara genom att framhärda i sitt eget främlingskap, och alltså insistera på fiktionens nödvändighet, kunde författaren frigöra sig från de påtvingade bestämningarna.

Det vindlande, ofta komiska samtalet börjar med ”Mannen utan öde”, den roman med vilken Kertész skulle bli berömd. Denna skildring av en tillvaro i Buchenwald och Auschwitz som knappast saknar biografiska koordinater är samtidigt en konstruktion – ja, en text som boken påstår ”uppfinner” lägren. Kertész redogör för hur han mot slutet av 90-talet åter besökte Buchenwald. Tillsammans med föreståndaren letade man efter ”sal 6”, där han minns att han som femtonåring vårdades under krigets infernaliska slutskede. Men männen hittar inte salen. Istället finner de en notis i registret enligt vilken ”Kertész, Imre, ungersk jude, fånge nummer 64921” skall ha dött den 18 februari 1945. Okända men hjälpsamma händer måste ha strukit ynglingen ur de levandes längder för att rädda honom undan dödsmarscherna. Tillspetsat uttryckt: Kertész överlevde till priset av sitt liv.

Foto: Moa KarlbergFoto: Moa Karlberg

Den klarsyn med vilken Kertész talade om konsekvenserna av denna ödeslöshet är lika välgörande som förödande. Med beundransvärd talang satte han gång efter annan fingret på den ömma punkten. Adornos intill förtvivlan citerade sentens om att ”det är barbariskt att skriva dikter efter Auschwitz” avfärdade Kertész som ”en moralisk stinkbomb”. Invändningen utgjorde inte så mycket en kritik av en jude som aldrig upplevde lägren inifrån som en plaidoyer för litteraturen som överlevnadsform. ”Jag förstår inte hur en tänkare som Adorno kan anta att konsten skulle avstå från att skildra 1900-talets största trauma.” Med genrebeteckningen ”förhör” visade Kertész att hans roman också var en uppgörelse med missriktat pietet. Litteraturen förblev för honom ”en bottenlös omvälvning, ett oövervinnerligt angrepp på hjärtat, elementärt mod och uppmuntran och samtidigt något sådant som en dödlig sjukdom.”

Berättarna i Kertész verk må vara förekommande intill utmattning, men en sak är de aldrig: förvånade. Därför saknar hans romaner melodrama. Här finns varken bländverk eller sentimentalitet. Den som för pennan har gått ur häpnadens skola, har inget kvar att förlora. Att skriva blir ett desperat försök att inte framstå som den man är: ”en förutbestämningars slutprodukt, en tillfälligheters skeppsbrutne, prisgiven åt min biologiska elektronik, oangenämt överraskad av min karaktär...”

Till Kertész’ storhet hör att han ur denna illusionslöshet lät nattsvart komik växa. Mot all förväntan överlever leendet i hans böcker. Burna av osviklig taktkänsla förvaltar hans berättare ödeslösheten i monologer lika förtvivlade som sorglustiga. Det ger dem tycke av kypare, förbindligt leende medan de skrapar ihop smärtans smulor. Denna akt av fredligt uppror bildar den sista resten av bejakelse i en värld där inte ens språket går att lita på. Leendet utlovar ingen försoning och mildrar aldrig fasan. Det antyder endast den bittra vissheten om hur helvetiska jordens helveten är. Men mer än att ge smärtan perspektiv mäktar ingen litteratur.

I en tidig biografisk skiss beskrev Kertész en gång sig själv i tredje person: ”Han föddes under första tredjedelen av 1900-talet; han överlevde Auschwitz och genomlevde stalinismen; som invånare i Budapest såg han på nära håll hur ett spontant folkuppror slogs ned; som författare insåg han att han förmådde hämta kraft ur negationen; och nu, sex år efter det att den ryska ockupation som kallade sig socialism har upphört, i den virvlande tomhet som i nationell festyra och ny författning (men även i den gamla, socialistiska) kallas demokrati, grubblar han över om hans erfarenheter duger till något eller om han levt förgäves?”

Bara litteratur av Kertész slag visar att svaret är nej. Och att detta nej – mot alla odds – kan klinga av bejakelse.

Läs mer: Nobelpristagaren Imre Kertész död

Fakta.  Imre Kertész
  • Föddes 1929 i Budapest i en judisk familj.
  • 15 år gammal deporterades han tillsammans med andra ungerska judar till koncentrationslägret Auschwitz. Något senare transporterades han vidare till Buchenwald. 1945 räddades han från dödslägret.
  • Efter kriget jobbade Imre Kertész som journalist, översättare och textförfattare till komedier i Ungern. 1975 romandebuterade han med "Mannen utan öde". 2002 tilldelades han Nobelpriset i litteratur med motiveringen att hans författarskap "hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke". Han flyttade strax därefter till Tyskland.
  • I hemlandet Ungern har Kertész varit omstridd. 2009 förklarade han i en intervju med den tyska tidningen Die Welt att han såg sig som Berlinare, han hävdade också att Ungern blivit "totalt Balkaniserat". Ett uttalande som uppfattades som kontroversiellt i ungerska medier.
  • Imre Kertész riktade kritik mot Steven Spielbergs Holocaust-skildring "Schindler's list", en film som han avfärdade som kitsch.