Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

”Internet är trasigt” – läs utdrag ur Martin Gelins och Karin Petterssons nya bok

01:40. Vilka är de egentligen – teknikpopulisterna som styr en allt större del av våra liv? Var kommer de ifrån och vart vill de föra oss?

Vilka är de egentligen - teknikpopulisterna som styr en allt större del av våra liv? Var kommer de ifrån och vart vill de föra oss? Boklördag publicerar i dag ett avsnitt ur Martin Gelins och Karin Petterssons reportagebok  “Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris”.

Den första Youtubevideon som blev en global succé var en skämtsam hiphopsketch som hette ”Lazy Sunday”. Det var ett klipp från den amerikanska tv-kanalen NBC:s anrika underhållningsprogram ”Saturday night live”, där komikerna Andy Samberg och Chris Parnell skapat en ironisk hiphopduo som gled runt på nedre Manhattan och rappade om gräddbakelser och brunch. Klippet sågs mer än fem miljoner gånger på ett par dygn, vilket var ett närmast ofattbart rekord på den tiden, 2007.

Problemet var att den populära Youtubevideon inte laddats upp av NBC, utan av en vanlig tv-tittare som gillat sketchen och kopierat den från kanalens hemsida. Att klippet nådde miljontals tittare blev fenomenal reklam för komikerna Samberg och Parnell, men det gav inte ett enda öre till NBC. Det var inte bara en dålig affär för Youtube, som knappast kunde räkna med att få några fler videor från ”Saturday night live” om inte NBC tjänade några pengar. Det kunde också leda till juridiska problem framöver, eftersom både användaren som lagt upp klippet och Youtube spridit upphovsrättsskyddat material utan tillstånd. 

Youtube och deras ägare Google hade än så länge sluppit undan copyrightproblem på grund av ett juridiskt kryphål, men om den här typen av material fortsatte nå miljoner människor skulle de snart riskera att finna sig i samma sits som fildelningstjänsten Napster och bli stämda av hela underhållningsindustrin. 

De löste problemet chockerande snabbt. Inom ett par månader hade Google lagt miljontals dollar på att utveckla en mjukvara som kallades Content ID. Den kände omedelbart igen upphovsrättsskyddat material, oavsett om det gällde video eller enbart ljud. Mjukvaran var så sofistikerad att den till och med kunde känna igen upphovsrättsskyddat material som filmats från en tv-skärm med en grynig mobilkamera. 

– Det förändrade hur de större aktörerna såg på Youtube. Det var inte längre ett hot, utan ett sätt att marknadsföra material. Om någon kopierar ett klipp, eller gör en redigerad version av det, så får den som först lade upp klippet omedelbart veta det, och sedan kan de själva avgöra om de vill blockera det eller låta det ligga kvar på Youtube, säger Jamie Byrne, ansvarig för innehållsstrategi på Youtube, när vi träffas på ett av företagets kontor i Los Angeles.

Youtube är den största plattformen för rörlig bild i mänsklighetens historia. Varje minut laddas 400 timmar material upp där. En och en halv miljard användare ser i snitt fem miljarder videor på plattformen varje dag. (Siffrorna är från december 2017.) Annonsintäkterna är astronomiska – omkring två miljarder annonser ses på Youtube varje dag. Men utan Content ID hade företaget förmodligen aldrig blivit lönsamt. 

Ett gigantiskt problem – att plattformen användes för att sprida upphovsrättsskyddat material – löstes oerhört snabbt, med en bragdinsats av ny, banbrytande, sofistikerad mjukvara. När det blåste kring Youtubes affärsmodell spenderades snabbt miljontals dollar på att utveckla en ambitiös lösning på problemet. Företagets mest begåvade ingenjörer kallades in och avstyrde krisen. 

Så hur kommer det sig att Google och Silicon Valley så snabbt kunde lösa detta, medan de tycks stå handlingsförlamade när det gäller en rad mer akuta problem med teknikplattformarna i dag? 

 

•••

 

Den som anländer till Silicon Valley i ett försök att förstå teknikindustrins hjärta möter omedelbart ett problem. Var ska man börja? Det finns ingen självklar samlingsplats för teknikföretagen. Den som åker till Wall Street kan gå till börsen och den som vill se USA:s politiska centrum besöker förstås Vita huset och kongressens kapitoleumbyggnad i Washington DC.

I Silicon Valley är det inte ens särskilt lätt att hitta den dal som givit regionen dess namn. Det vi i dag kallar Silicon Valley är formellt Santa Clara Valley, en dalgång som löper från San Franciscos kullar ner till San José åtta mil söderut. Där ligger ett pärlband av småstäder som egentligen mer påminner om amerikanska villaförorter: Palo Alto, Mountain View, Cupertino, Los Gatos, Santa Clara och Sunnyvale. Vart och ett av dessa stadsnamn förknippas i dag med världsledande teknikföretag som Facebook, Google, Apple, Hewlett-Packard, Netflix, Intel, LinkedIn och Yahoo. Här ligger förstås även Stanford University, som fortfarande bibehåller sin nyckelroll som språngbräda för teknisk begåvning och forskning. 

Den vardagliga miljön här kan vid första anblick framstå som fridfull. Det är lugna villagator med välklippta gräsmattor och konstant försommarväder. Knubbiga, små palmer och apelsinträd överallt. Medelålders män i fleecejacka som rastar sina labradorer på vidsträckta grönområden. Motorvägen 101 mot San Francisco kantas av hundratals teknikföretags glasfasader, men de flesta av de verkliga teknikjättarnas högkvarter ligger i skymundan, på sidovägar som snirklar sig djupare in i de lummiga dalgångarna. Pengarna som styr regionen gömmer sig i sin tur på diskreta venture capital-kontor längs Sand Hill Road i Palo Alto, eller i anonyma skyskrapor i San Franciscos finanskvarter. 

Den som omedelbart hoppas kliva in i en offentlig miljö där Silicon Valleys mytomspunna idékultur finns tillgänglig kan lätt bli besviken. Vid en rundtur på Googles högkvarter i Mountain View berättar en ditrest israelisk journalist att hon blivit djupt förvirrad av sitt första besök i Silicon Valley. Det ser inte alls ut som hon tänkte sig. Hon flög hit hela vägen från Tel Aviv och förväntade sig en smittsamt inspirerande plats med myllrande stadsmiljöer och natt­öppna bohemiska kaféer med öppet idéutbyte.

– Men här verkar det mest som att alla går och lägger sig klockan nio, säger hon uppgivet.

Den idylliska stillsamheten här kan göra det svårt att tro att dessa lågmälda företagsparker skulle kunna påverka omvärlden i lika stor utsträckning som finansindustrin, militären och det politiska etablissemanget. Silicon Valley är ett av 2000-talets viktigaste maktcentra, jämförbart med Washington och Wall Street. Men de idéer och värderingar som formade denna unika plats är ofta missförstådda. I årtionden har teknikföretagens ledare talat om att ”förändra världen” inför stående ovationer vid extravaganta konferenser och ryggdunkande klungor av kollegor. 

De har onekligen förändrat världen, men knappast på det sätt de lovade. Medan teknikjättarna skapat nya tjänster och marknader som gör livet enklare och mer bekvämt har de samtidigt misslyckats med att ta itu med många av de verkliga, grundläggande problemen i vår tid. 

Kara Swisher, en av Silicon Valleys mest erfarna och respekterade journalister, brukar säga att ”Silicon Valley är fullt av stora hjärnor som jagar små idéer”.

– För varje företag som gör något vettigt i Silicon Valley går det 60 företag som jobbar med att förbättra pendeltrafiken mellan San Francisco och Cupertino, säger en anställd på ett stort teknikföretag.

 

•••

 

I Michael Lewis klassiska bok ”The new new thing” skildrar han hur Silicon Valley formades i opposition till den dominerande idén om fyrkantiga affärsmän i mitten av 1900-talet. Redan på 1980-talet var det vanligt att entreprenörer i Silicon Valley såg sig som en väsensskild typ av företagare, som inte hade mycket gemensamt med sina föregångare i det amerikanska näringslivet. Silicon Valleys egen skapelsemyt handlar om en grupp män med storslagna idéer om sin egen förmåga att förändra världen och ge fingret åt etablissemanget. 

Lewis beskriver en samling entreprenörer som ville vara motsatsen till den stereotypa ”organization man” som fick symbolisera amerikansk företagskultur under efterkrigstiden – den frustrerade och själsligt förkolnade affärsmannen i grå flanellkostym, som varje dag smygsöp på pendeltåget hem. De skulle vinka farväl till 1900-talets kuvade, konformistiska varelser utan kreativa ambitioner. Teknikföretagarna i Silicon Valley föredrog i stället att se sig själva som rebeller och revolutionärer. 

1984 års ikoner. Steve Jobs, John Sculley och Steve Wozniak 1984.
1984 års ikoner. Steve Jobs, John Sculley och Steve Wozniak 1984. Foto: Sal Veder

Här dyrkas den berömda Appleannonsen från 1984, där Ridley Scott omtolkar George Orwells 1984 till en berättelse om David och Goliat. Det stora, trista och byråkratiska Microsoft ställs mot Apples revolutionära kreativitet, representerat av en ung kvinna som kastar en slägga rakt in i en bioduk där Orwells ”big brother” håller tal.

Ännu större inflytande hade en klassisk Applereklamfilm från 1997, ”Think different”, där annonsbyrån TBWA plagierade Jack Kerouacs romantiskt uppkäftiga beatnikjargong.

Texten i filmen betraktas i dag som klassisk copywriting och kan förmodligen vara de senaste decenniernas viktigaste kommersiella poesi, där i princip varje fras anammats som motto av unga teknikledare i dag:

 

Here’s to the crazy ones. 

The misfits. 

The rebels. 

The troublemakers. 

The round pegs in the square holes. 

The ones who see things differently. 

They’re not fond of rules. 

And they have no respect for the status quo. 

You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them. 

About the only thing you can’t do is ignore them. 

Because they change things. 

They push the human race forward. 

And while some may see them as the crazy ones, we see genius. 

Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do.

 

Om någon skapade ett ordmoln över de vanligaste fraserna på konferenser i Silicon Valley de senaste tio åren skulle det förmodligen se ut ungefär som denna copytext. Budskapet bottnade då i Apples ivriga försök att positionera sig som den krea­tiva klassens alternativ till PC, men i dag framstår det som ett manifest för Silicon Valleys självbild som rebelliska världsförbättrare.

De nya techjättarna ”uttrycker sig som rebeller, medan de beter sig som kungar”, som antropologen Danah Boyd säger.

De framställer sig gärna som ett anti-etablissemang, i ett försök att dölja för användarna att de sedan många år tillbaka förstås är det nya etablissemanget. De använder sig av en revolutionär retorik som historiskt sett förknippats med radikala rättviserörelser och subversiva utbrytargrupper, men som nu används för att sälja nya fotofilter till din mobilkamera, eller betallösningar för avhämtning av snabbmat.

”De tror att en ganska liten klick av genier har större betydelse för att mänskligheten rör sig framåt än de samlade krafterna från alla andra. De tror även att ekonomisk tillväxt är bättre för att lyfta den generella livskvaliteten för alla än krångliga omfördelningsprogram”, skriver journalisten Greg Ferenstein, författare till en omfattande rapport om Silicon Valley-ledares ideologi, som gjordes i samarbete med Stanford University.

I rapporten får vi en bild av en hel generation företagsledare som tillbringat en stor del av sina yrkesliv med att flyga runt i USA iklädda ett permanent headset, där de då och då mumlar något om att förändra världen. 

Shane Greenstein, ekonom på Harvard Business School, kallar denna myt ”Internet exceptionalism”, övertygelsen om att allt skulle bli annorlunda på internet. Traditionella ekonomiska modeller skulle inte längre gälla, konventionella sanningar om hur politik och demokrati fungerade skulle vändas upp och ner. Denna naiva och ofta historielösa övertro på att internet skulle förändra precis allt förklarar delvis varför många av de tidiga företag som skulle forma den moderna webben präglades av bångstyriga värderingar om att trotsa etablissemang, krossa befintliga institutioner och riva ner den rådande samhällsordningen, utan att de funderat särskilt länge över vad som skulle ersätta den.

 

•••

 

En populär version av det moderna Silicon Valleys skapelsemyt handlar om investeraren och uppfinnaren Marc Andreessen, som i mitten av 1990-talet utvecklade en webbläsare, Mosaic, som skulle sätta stor prägel på den digitala utvecklingen. Den var kontroversiell i Silicon Valley eftersom den så tydligt rörde sig bort från de idealistiska visioner om internet som ett slags gigantisk, världsomspännande allmänning som formulerats av bland andra Tim Berners-Lee, som ofta kallas den moderna webbens gudfader. Andreessen omfamnade i stället den kommersiella webben. 

En utvecklare på Mosaic uppfann bland annat det som senare blev känt som en ”cookie”, som innebar att det gick att följa en internetanvändares beteende långt efter att de lämnat en webbsida. Det öppnade oanade möjligheter för framför allt annonsförsäljning. Kring lanseringen av Mosaic fördes en intensiv debatt i Silicon Valley om kommersialiseringen av internet. 

På ena sidan stod idealisten Tim Berners-Lee och på andra sidan stod hungriga entreprenörer som Andreessen. Berners-Lee såg internet primärt som ett historiskt verktyg för att skapa en genuin demokratisk revolution, med mer mänsklig samverkan, nya former av samarbeten och deltagande. I Berners-­Lees vision skulle internet styras av vanligt folk, inte en elit av företagsledare, byråkrater eller utvecklare. Han såg det digitala uppslagsverket Wikipedia som en bra modell för webbens potential, som ett världsomspännande samarbete som gynnade alla, utan några andra vinstintressen än att sprida kunskap, information och demokratiska värderingar. Den moderna webben, hoppades Berners-Lee, skulle präglas av just denna ”demokratiska instinkt”.

Marc Andreessens vision var annorlunda. Han såg snarare internet och den moderna webben som ett verktyg som kunde skapa en ny våg av oerhört lukrativ underhållning, jämförbart med hur det sett ut decennierna efter att tv och biofilm fick sina genombrott. Med webbläsaren Mosaic ville Andreessen förvandla webben från de mestadels textbaserade diskussionerna som dittills dominerat browserupplevelsen, till en visuell upplevelse för underhållning, och på sikt en mer kommersiell och mer passiv upplevelse för användaren.

Tim Berners-Lee var ansvarig för utvecklandet av World Wide Web från 1989.
Tim Berners-Lee var ansvarig för utvecklandet av World Wide Web från 1989. Foto: CREDIT: CERN / SCIENCE PHOTO LIBRARY

Där Berners-Lee såg webben som en historiskt unik chans att främja global demokrati, såg Andreessen ett lika historiskt tillfälle att tjäna pengar. Andreessen hade även de politiska strömningarna på sin sida. I den amerikanska kongressen vimlade det i mitten av 1990-talet av ivriga senatorer som ville befästa sin egen modernitet och sitt framtidstänkande genom att avre­glera och subventionera den nya digitala ekonomin. 1993 röstade kongressen i Washington bland annat igenom lagen National Information Infrastructure Act, som ”tog internets utveckling ur händerna på staten och lade den i händerna på den kommersiella marknaden”, enligt journalisten Noam Cohen. Andreessens investeringar i internetprodukter gjorde honom till en av Silicon Valleys första miljardärer på 1990-talet.

När Andreessen presenterade Mosaic på en teknikkonferens 1993 fick han en fråga om vad som egentligen var syftet med browsern. Andreessen, en burdus man från mellanvästern som anlänt till Kalifornien med ett medfött förakt för kusternas eliter, svarade medvetet provocerande:

– Making money.

För den som vill bevisa att dagens Silicon Valley bara handlar om att tjäna pengar är det lätt att peka på exemplet Andreessen och födelsen av den moderna webbläsaren. Men det vore grovt förenklat att påstå att den enda, eller ens den främsta, drivkraften i Silicon Valley är snabba pengar. 

Två decennier senare är det nog många som önskar att Silicon Valleys företagsledare hade nöjt sig med att försöka bli rika. I själva verket hade de mycket större ambitioner: de ville förändra världen.

– I New York är drivkraften pengar. I Washington är drivkraften politisk makt. I Silicon Valley är drivkraften inflytande. De tror verkligen att de kan förändra världen, säger Jennifer 8 Lee, en teknikjournalist och entreprenör i San Francisco.

I filmen ”The social network” skildras de första åren då Mark Zuckerberg skapade sitt världsherravälde. I en berömd scen får vi se en karaktär som är löst baserad på Sean Parker, en tidig investerare i Facebook, besöka en stekig nattklubb, där han säger till ett gäng yngre entreprenörer: ”En miljon dollar är inte särskilt coolt. Vet ni vad som är coolt? En miljard.” Denna banala fras har, precis som Marc Andreessens ”making money”-motto, blivit en kliché i samtida beskrivningar av Silicon Valley som 2000-talets Wall Street, med alla dessa nördiga startup-män i luvtröja som vår tids Gordon Gekko. Men denna bild av Silicon Valley missar alla de andra drivkrafter som format teknikföretagen. 

Det är exempelvis svårt att förstå Silicon Valley utan att titta på den roll som norra Kaliforniens hippiekultur, nyandlighet och drogromantiska 1970-tal haft i utvecklingen av regionen. Mytologin kring de första internetpionjärerna har sina egna problem och kan lätt fokusera för mycket på ett fåtal karismatiska och väldigt långhåriga män, på bekostnad av mer anonyma ingenjörer och inte minst alla de kvinnor som bidrog till regionens unika koncentration av teknisk kompetens. I början av 1970-talet var 40 procent av de som tog examen i computer science kvinnor, men i takt med att detta blev en högstatusutbildning tog männen över och i dag är det bara omkring 15 procent kvinnor på dessa utbildningar i USA. 

Men många av de drömmare och visionärer som formade internets barndom var hippies som Stewart Brand, och John Perry Barlow, som skrev låttexter för Grateful Dead. Steve Jobs tog regelbundet LSD för att få kreativ inspiration. Jaron Lanier, en pionjär inom virtual reality och en av Silicon Valleys offentliga intellektuella, tog själv inga droger, men han har berättat om hur han just därför betraktades som en så djupt ansvarsfull och pålitlig typ att han brukade kallas in för att sitta som ett slags barnvakt när andra teknikentreprenörer och Stanford­ingenjörer trippade på LSD och hallucinogen svamp i en swimming pool vid den exklusiva strandorten Half Moon Bay. 

Den som vill förstå Silicon Valley behöver inte bara besöka Apples och Googles högkvarter, utan även det nyandliga hälsocentret Esalen i Big Sur, där teknikföretagens direktörer sedan länge samlats för att röka gräs, meditera och käka svamp i solnedgången över Stilla havets horisont.

 

•••

 

Kalifornien, och i synnerhet norra Kaliforniens Bay Area, har djupa historiska rötter som en samlingsplats för drömmare och världsförbättrare med storslagna visioner. Mytologin om att förändra världen, och kanske själva mänskligheten, är så djupt rotad här att den är oskiljaktig från Kaliforniens identitet. Den finns i berättelserna och myterna om nybyggarna och pionjärerna som kämpade sig hit i början av 1800-talet, på strapatsrika färder genom bergen. Den finns i historier om guld­ruschen ett halvsekel senare och i litteraturen och filmerna om de som flydde depressionen och torkan i mellanvästern på 1920- och 30-talet och slog sig ner i Kaliforniens bördiga dalar. Det var det förlovade landet, ”väster om västern”, ett amerikanskt Utopia. 

Många av männen som låg bakom de första gigantiska förmögenheterna här – rikedomar skapade av järnvägar, rederier, olja, jordbruk och textilindustrier – präglades av visioner om att företagsvärlden och livet måste handla om något större än pengar och materiella värden. 

Apples högkvarter i Cupertino, Silicon Valley.
Apples högkvarter i Cupertino, Silicon Valley. Foto: Science Photo Library/IBL

Amerikanska idéhistoriker har länge talat om en specifik ideologisk tradition i Kalifornien, en kombination av å ena sidan bohemiska och kreativa ideal och å andra sidan materia­listiska och kapitalistiska värderingar, som helt enkelt kallas ”Kalifornienideologin”.

1872 grundades Bohemian Club i San Francisco, en exklusiv klubb för näringslivets absoluta topp. Som namnet antyder drevs institutionen redan från början med ambitioner att vara något mer än en klubb för rika män. De såg sig själva som kreativa, fantasifulla visionärer, med radikala idéer om att förändra världen. Varje år samlades klubbens medlemmar för en ritual i skogen norr om San Francisco, vid en mytomspunnen plats kallad Bohemian Grove, där deltagarna stod i en ring runt en stor eld och hyllade ”The spirit of Bohemia”, som en kontrast mot den tomma materialismen. Ritualen avslutades med att en man reste sig upp och ropade:

 – Vad är det Mammon inte kan köpa?

Varpå de samlade medlemmarna svarade i kör:

– Ett lyckligt hjärta.

Joan Didion skriver i sin memoarbok om Kalifornien, ”Where I was from”, om ett möte vid Bohemian Grove 1985, då klubben samlat såväl den politiska eliten som näringslivets höjdare, alla lika övertygade om att de arbetade för något större än pengar. Samlingen låter som en konspirationsteoretikers våta dröm. Där fanns George H W Bush, då vicepresident, Henry Kissinger, den utrikespolitiska veteranen, tillsammans med bankchefer och direktörer från USA:s största försäkringsbolag, fastighetsägare och industrimän, som tillsammans avsvor sig Mammon, guldets gud, till förmån för abstrakta drömmar om lycka och världsförbättrande ändamål.

Glappet mellan norra Kaliforniens självbild som bohemiskt och rebelliskt, och dess verklighet som samlingsplats för en ekonomisk elit har gamla anor. Men drömmen om att göra något meningsfullt med sin tillvaro är genuin och den präglar, på gott och ont, företagskulturen hos princip alla framgångsrika Silicon Valley-företag. 

•••

 

I dag är Silicon Valleys själ grön, som dollarsedlar och marijuana. Silicon Valley är varken Wall Street eller Washington, utan en udda kombination av de två: här drömmer man för all del om rikedom, men även om makt och samhällsförändring, om att påverka de områden som tidigare skötts av det politiska. Det enda som har högre status än att vara oerhört rik här är att vara en person vars idéer och visioner hyllas på teknik­konferenser och i TED-tal. 

För varje riskkapitalist som säger att det enda målet är att tjäna snabba pengar finns det en lika framgångsrik entreprenör som bara talar om att ”have an impact”, att påverka omvärlden.

Få personer förkroppsligar Silicon Valleys ideologiska cocktail så tydligt som Marc Andreessen. Strax efter att Andreessen lanserade Mosaic på 1990-talet syntes han på omslaget till Time magazine, iklädd shorts och badtofflor, under rubriken ”den gyllene nörden”. Idag är han god för drygt en miljard dollar och driver ett av världens mest inflytelserika riskkapitalbolag, Andreessen Horowitz, som investerat i bland andra Facebook, Twitter, Skype, Pinterest och Foursquare.

Silicon Valley-journalisten Noam Cohen kallar Andreessen en ”hackerentreprenör”. Han kombinerar den rebelliska och antiauktoritära hackermentaliteten med entreprenörens krassa vinstintressen. Han har egenskaper som lutar åt det upproriskt anarkistiska, men även idéer som lutar åt det konventionellt marknadsliberala. Idag är Marc Andreessen inte bara en av Silicon Valley rikaste män, utan även en av de mest högljudda rösterna i teknikbranschen, känd för sina plumpa och stundtals politiskt inkorrekta uttalanden, vilket blivit en del av hans personliga varumärke. 

Med en uppväxt i ett oglamoröst medelklasshem på Wisconsins landsbygd tycktes Andreessen präglas av ett livslångt förakt för makten, i näringslivet, på universiteten och massmedierna. Han anlände till Kalifornien med en självbild som en rebell som skulle ruska om systemet. 

Andreessen är en genuin teknikpopulist. Alla de gamla politiska och akademiska institutioner som traditionellt varit koncentrerade i nordöstra USA, var enligt honom fulla av uppblåsta snobbar som inte förstår hur världen fungerar. På Twitter lockade han till sig mer än en miljon följare genom passionerade försvar för Silicon Valleys entreprenörer, ackompanjerat av tirader av attacker mot nyhetsmedier, akademiker och andra som han anser tillhör det gamla etablissemanget. Andreessen ser, som många andra Silicon Valley-ledare, inte bara teknikföretagen som en källa till oerhörda inkomster, utan även som Guds gåva till mänskligheten. Den som inte vill samarbeta med honom i försöken att sprida företag som Facebook och Twitter över hela världen måste därmed drivas av dunkla motiv.

När Facebook försökte göra en överenskommelse med Indiens regering som skulle förse hundratals miljoner indier med en begränsad version av internet, på Facebooks villkor, sade regeringen nej. Andreessen svarade med en ursinnig tirad på Twitter: ”Det är den här antikoloniala attityden som har varit en ekonomisk katastrof för Indiens folk i flera decennier.” Han fortsatte med att säga att de största förlorarna på regeringens beslut var det indiska folket, som nu gick miste om den oerhörda chansen att få tillgång till Facebook.

”Moguler har alltid agerat utifrån tron att deras välstånd är bra för hela samhället, men det är bara den senaste vågen av Silicon Valley-entreprenörer som beter sig som om deras förmögenhet bara vore en oväntad biprodukt av ett liv som dedikeras till att tjäna mänskligheten”, skriver Noam Cohen i boken The know-it-alls.

Mark Zuckerberg själv uttryckte sig med samma nykolonialistiska frustration efter att Kina stoppat Facebooks initiativ ”Free basics project”, ett liknande försök att ge Facebook till hundratals miljoner kineser direkt via mobilen, vilket skulle ha inneburit att deras internetanvändande började och slutade i Facebookappen. ”Historien visar att det alltid är bättre att hjälpa folk än att stänga dem ute. Vi har en historisk chans att hjälpa miljarder människor. Låt oss ta den chansen. Låt oss koppla upp dem”, sade Zuckerberg efteråt. Retoriken från Andreessen och Zuckerberg, som länge varit både affärspartners och ideologiska tvillingar, avslöjade en världsbild där de ser expansionen av sina egna företag som oskiljaktig från försöken att förbättra världen. Att ”hjälpa miljarder människor” blir synonymt med att ge dem tillgång till Facebook.

I den berättelsen är statliga myndigheter, nyhetsmediers besvärliga granskningar och empiriska studier av forskare och universitet inte bara potentiella trösklar för företagens omedelbara världsherravälde, utan även ett hinder för själva mänsklighetens väg mot frälsning.

Dessa idéer har satt en tydlig prägel på den kommersiella webben och de internetföretag som format Silicon Valley de senaste tre decennierna. Det bidrog till att skapa plattformar där en i princip helt otyglad yttrandefrihet skulle råda, där auktoriteter och gamla institutioner inte skulle ha något inflytande, där all information skulle vara ”free”, som kan betyda fritt eller gratis, beroende på vem du frågar. Det skulle byggas plattformar där människor kunde kommunicera utan att behöva bekymra sig för censur eller politisk korrekthet.

Demokratin är bräcklig. Bara små parenteser i den mänskliga civilisationens historia utgörs av fred och stabilitet. Männen som styr Silicon Valley ser sig gärna som smartare, modigare och mer nytänkande än det politiska etablissemanget, det traditionella näringslivet, akademiska experter och forskare. Men för den som nyktert beskådar konsekvenserna av deras uppfinningar är det svårt att undgå känslan av att vi precis släppt lös en bunt elefanter i demokratins porslinsbutik, där de väller fram övertygade om att de egentligen är virtuosa balettdansörer. 

 

Teknikpopulisterna

Detta är ett utdrag ur andra kapitlet i Martin Gelins och Karin Petterssons “Internet är trasigt – Silicon Valley och demokratins kris”.

 

Martin Gelin är författare, journalist och DN-medarbetare. Han har skrivit två uppmärksammade böcker om amerikansk politik, ”Det amerikanska löftet” och den Augustprisnominerade ”Den amerikanska högern”.

 

Karin Pettersson är journalist och statsvetare. Det senaste året har hon studerat på Harvard och MIT i USA, med särskilt fokus på populism, propaganda och högerextremismens framfart.

 

”Internet är trasigt” ges ut av Natur & Kultur den 16 oktober.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.