Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

”Jag tillhör den första generation kvinnor som fått bli mer egoistiska”

– En nanny är en intressant person. Genom att skildra henne kan jag lyfta frågor om familj, klass, relationer mellan kvinnor och om moderskap och karriär, säger Leïla Slimani.
– En nanny är en intressant person. Genom att skildra henne kan jag lyfta frågor om familj, klass, relationer mellan kvinnor och om moderskap och karriär, säger Leïla Slimani. Foto: Mehdi Chebil

I Leïla Slimanis hyllade roman ”Vaggvisa”, som nu kommer på svenska, mördar en nanny två barn. Julia Svensson har mött den marockansk-franska författaren i Paris för att tala om kvinnoroller, klasskillnader och hemmets plats i det moderna samhället. 

När Leïla Slimani belönades med Goncourtpriset för sin andra roman ”Chanson douce” var hon den tolfte kvinnliga pristagaren på 114 år.  Sedan dess har ”Vaggvisa”, som den heter på svenska, gjort ett segertåg över världen. Översatts till 40 språk och sålts i 600.000 exemplar.  

Läs DN:s recension av ”Vaggvisa” 

Intrigen är en samtida klassiker: två karriärslystna föräldrar i Paris innerstad anlitar en nanny. Men redan på första raden har det värsta hänt: Nannyn har dödat barnen.  

Barnfamiljens vardag vecklar sedan ut sig som en psykologisk thriller. Men i stället för att undra vem mördaren är frågar man sig: Hur kan en så vanlig familj, öppensinnad och med goda värderingar, råka ut för ett sådant drama?  

Leïla Slimani är redan där när jag kommer. Med benen i kors väntar hon i en fåtölj i förlaget Gallimards blå salong på Seines vänstra strand. Hon är elegant och hennes röda pumps med nitar drar ögonen till sig. 

Leïla Slimani i förlaget Gallimards blå salong.
Leïla Slimani i förlaget Gallimards blå salong. Foto: Mehdi Chebil

– När jag var liten hade jag en nanny, berättar hon. När jag själv fick barn anställde jag en. En nanny är en intressant person. Genom att skildra henne kan jag lyfta frågor om familj, klass, relationer mellan kvinnor och om moderskap och karriär. 

– Relationen med en nanny är både hierarkisk och socialt och kulturellt ojämlik. Men på samma gång baseras relationen på ömhet, en kvinna anställer en annan kvinna för att älska hennes barn. 

Det var när hon läste om ett fall på Manhattan 2012, där en nanny dödat två barn, som hon fick idén till boken. Sedan förlade hon historien till sina egna kvarter i Paris. 

– Jag har inspirerats mycket av min egen omgivning. Mina vänner och jag tillhör samma sociala klass som familjen i boken, och vistas i miljöer som är konstnärliga och bobo (bourgeois-bohème). Jag har försökt observera hur de pratar om sina barn, barnflickor och vardagsliv.  

I romaner och filmer är frågan om etnisk härkomst ofta väldigt klichéartad. När man är fattig är man svart eller arab, när man är rik är man vit.

En anmärkningsvärd detalj är att mamman i boken är marockanska och nannyn fransyska. 

– Detta var viktigt för mig. I romaner och filmer är frågan om etnisk härkomst ofta väldigt klichéartad. När man är fattig är man svart eller arab, när man är rik är man vit. Samhället är mycket mer komplext än så. Louise blir väldigt förödmjukad socialt, då hon är vit och utövar ett immigrantyrke. Det gör henne väldigt isolerad. 

Till en början skildrar Leïla Slimani nannyn som perfekt, en Mary Poppins.  

Efter hand smyger hon in en allt mer obehaglig känsla. Föräldrarna är ungefär 35 år, kvar i en sorts tonårsliv och är dåliga på att sköta sitt hem eller uppfostra sina barn. Nannyn blir en sorts mamma för dem också, som lagar mat, städar och syr i knappar. Snart vet ingen var hennes arbete börjar och slutar.  

Leïla Slimani vid floden Seine i Paris, staden där hon har bott sedan 1999.
Leïla Slimani vid floden Seine i Paris, staden där hon har bott sedan 1999. Foto: Mehdi Chebil

Under historiens gång börjar nannyn må psykiskt dåligt. Varför frågar ingen om hennes privatliv? 

– Det har förvånat mig mycket att de flesta i min omgivning inte vet något om sin nanny, om hon har egna barn eller var hon bor. Många menar att det är av respekt, ”Var och en har sitt liv”. Förutom, vilket är märkligt, att nannyn praktiskt taget bor hos dem.  

– De blir illa till mods av det som är sorgligt i nannyns liv. De är rädda att få en för nära relation och att hon ska be om hjälp. Jag har träffat människor som anställt en nanny med identitetshandlingar de förstår är falska. Då är det enklare att inte veta. 

Språket är avskalat och osentimentalt. Handlingar och händelser registreras, ibland med en symbolisk innebörd. Ganska långt in i historien kommer en stark scen, då nannyn plockat upp kycklingrester ur soporna och lämnat kvar kycklingskelettet på en tallrik i köket, som en manifestation. 

– Ibland glömmer man att klasskillnader förkroppsligas i människors beteenden och världsbild. Föräldraparet kommer från en generation och klass där det inte är konstigt att slösa och slänga mat. Louise är fattig och reagerar våldsamt. Kycklingskelettet symboliserar det sociala våldet mellan barnflickan och hennes chef. Sedan finns det en annan symbolik också, som i Baudelaires magnifika dikt ”Kadavret”. Kadavret förebådar döden. 

Otraditionella kvinnor kan hittills sägas vara en röd tråd i Slimanis författarskap. Debutromanen, ”Dans le jardin de l’ogre”, är inspirerad av Dominique Strauss-Kahn-affären, men huvudpersonen är en kvinnlig sexmissbrukare som ljuger för sin familj. 

– Det handlar om min egen generation. Vi är den första generationen kvinnor, där man tillåter en viss form av egoism, andra behov än att vara mor och maka. Romankaraktärer som Anna Karenina och Madame Bovary har tråkigt men samhället förvägrade dem att göra något annat. I dag är det möjligt. Men är vi mer lyckliga för det? Jag vet inte. 

I västvärlden har vi uppfattningen att en kvinna som frigör sig alltid är lycklig. Verkligheten är mycket mer komplicerad.

När hon var i Marocko på bokturné med sin första roman kom många fram och berättade om sina liv. Det gav henne idén till den nyutkomna reportageboken ”Sexe et mensonges. La vie sexuelle au Maroc”, om marockanska kvinnors sexuella liv. 

– I västvärlden har vi uppfattningen att en kvinna som frigör sig alltid är lycklig. Verkligheten är mycket mer komplicerad. Att vara fri är att vara ensam, bli pekad finger åt och ta många risker. För många är det ett för högt pris. I Marocko finns många kvinnor som studerar, har sexuella relationer och ett kärleksliv. Men vid 35 års ålder är de fortfarande inte gifta och männen de träffar vill inte gifta sig med en kvinna som inte är oskuld. Så de väljer ta ett stort steg bakåt, operera mödomshinnan och börja använda slöja. Det är deprimerande. 

I den miljö där Leïla Slimani själv växte upp, i ett lugnt område långt från centrum i Rabat, var studier något självklart, liksom att flytta till Paris för att utbilda sig. Hon läste mycket och fascinerades tidigt av författaryrket.  

En avgörande händelse var när hennes far fängslades, felaktigt anklagad för ett ekonomiskt brott. Ute ur fängelset avled han hastigt, 2004.  

– Det var då jag började skriva på riktigt. Jag sade mig själv, det finns ingen tid att förlora, livet går fort.  

Den politiska udden i hennes böcker har inte undgått makten. Men när president Emmanuel Macron erbjöd henne jobbet som kulturminister tackade hon nej: ”jag ville behålla min frihet”. Sedan i november är hon i stället presidentens representant för franska språket.  

Vad får dig att vilja skriva? 

– Jag skriver för att komma bort från vardagens banaliteter och vardagens ord. Anton Tjechov beskriver det där väldigt bra i sina pjäser. Man pratar, pratar och pratar, man är tillsammans och pratar. Det är något ihåligt i det. Jag skriver för att ge orden sin rätta kapacitet och säga saker som inte kan sägas i verkliga livet. Det finns många konversationer som jag inte vill ha, men som jag har lust att skriva. De flesta faktiskt. Ju äldre jag blir, desto mindre lust har jag att prata.  

Foto: Mehdi Chebil

 

Leïla Slimani. Författare och journalist

Föddes i Rabat, Marocko, 3 oktober 1981. Modern är läkare, fadern arbetade i bankvärlden. Två systrar.  

Flyttade till Paris 1999 för att studera filosofi. Därefter statsvetenskap och mediekunskap på Sciences Po och ekonomi på ESCP.   

Bor i Paris 9e arrondissement, med sin make som arbetar i bankvärlden, en son på 7 och en dotter på 1 år.  

Är författare och journalist samt sedan november 2017 president Macrons personliga representant för det franska språket. 

Debutromanen ”Dans le jardin de l’ogre” kom 2014. Därefter ”Chanson douce” 2016 som fick Goncourtpriset. 2017 kom reportageboken ”Sexe et mensonges. La vie sexuelle au Maroc”.  

”Vaggvisa”, den svenska översättningen av ”Chanson douce”, kommer i veckan på Natur & Kultur, i översättning av Maria Björkman. 

 

3 verk som inspirerat Leïla Slimani

Lev Tolstojs roman ”Anna Karenina” 

”En av de allra största romanerna. Huvudkaraktären är en komplex kvinna med många dåliga sidor. Hon sätter allt på spel. Bedrar sin man, begår misstag, förlorar sitt barn och sin sociala status, allt.” 

Claude Sautets film ”Det bittra ljuva livet" ("Les choses de la vie”).

”Jag älskar alla filmer av Claude Sautet. Särskilt denna, det är så vacker, jag kan se om och om igen.”

Albert Camus roman ”La chute”  

”Det är en stilövning. Ren, perfekt. Det är en roman som är väldigt djup och väldigt grym. Jag älskar den. Jag läste den första gången när jag var väldigt ung.”