Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Lysande essäbok om det krisande Europa

Protester mot Brexit i London.
Protester mot Brexit i London. Other: Eyevine / IBL Bildbyrå

Ivan Krastev har skrivit en rykande aktuell essäbok om läget i Europa efter Brexit och flyktingkrisen. Jan Eklund läser en kylig och vass ­historisk analys — som kan påminna om Hans Magnus Enzensberger.

Essäbok

Ivan Krastev

”Efter Europa”

Övers. Henrik Gundenäs

Daidalos, 167 sidor

Kris har det väl alltid varit i Europa, bara mer eller mindre, och nu är det definitivt mer. Jag hör folk tala oroväckande drömmande om euforin efter Berlinmurens fall 1989 —och vem kan glömma den. Men allvarligt talat? Den våren var kort.

Här hemma tog det inte lång tid innan populismen i form av Ny demokrati propagerade för sant fördomsfullt drag under galoscherna — och Lasermannen började skjuta invandrare.

Det var en betydelsefull del av den gamla goa tiden de nygamla Moderaterna i Göteborg inte åkallade i en nostalgiskt förljugen propagandafilm som väckte förvåning i januari — eller var det Sverige under kalla krigets 80-tal som åsyftades?

Hur som helst sakligt förvirrande och ideologiskt totalknasigt.

Nere i Europa bröt kriget på Balkan ut redan sommaren 1991 i Slovenien. Barbariet och historien återvände snabbare än någon hade kunnat ana.

”Ack Europa!” kallade Hans Magnus Enzensberger sin inflytelserika bok om kontinentens periferier som gavs ut i Tyskland 1987. Sex år senare kom den isande essän ”Inbördes krig”, närmast ett svar just på Balkankrigen, men med blicken riktad mot Västeuropa: ”Varje tunnelbanevagn kan bli ett Bosnien i miniatyr.”

Den analysen var för ödesmättad — inbördeskrigen spred sig inte till Västeuropa — men vem kan förneka den underliggande poängens brutala giltighet än i dag: Ständigt fler människor blir utstötta ur det ekonomiska kretsloppet därför att det inte längre lönar sig att ens exploatera dem. Den globala världsmarknaden frambringar ett växande proletariat av förlorare även i Europas kärnländer. Vilket öppnar för radikalt missnöje och hot om våld.

Ändå var optimismen hyfsat stor i EU-liberalernas värld runt 2005. Unionen hade ju utvidgats österut och kontinenten var på väg att läkas. Människor och varor flödade fritt i en tidigare reglerad och övervakad värld. Vem kunde ogilla det? Bara den cyniska vänstern och bittra extremhögern.

En våldsam finanskris senare var drömmen släckt – eller åtminstone mindre lockande. Misstron mot bankeliten och globaliseringens vinnare ökade dramatiskt. Mass­arbetslöshet i södra Europa, eurokris, hot om Grexit.

Och efter att kriget i Syrien inleddes 2011 en allt större flyktingström, islamistiska terrordåd blev våldsam vardag i Europas hjärtländer, populistiska och rasistiska partier på stark nationalistisk frammarsch i både öst och väst.

Som om inte det räckte: Brexit — och på andra sidan Atlanten steg britternas knäppe kusin fram. Öppna lögner och katastrofalt politiskt ledarskap.

Emmanuel Macrons jordskredsseger i det franska presidentvalet våren 2017 skapade hopp om något nytt och satte tillfälligt stopp för Nationella frontens Marine Le Pen, hon som sagt: ”EU är dött, men vet inte om det än.”

Vad var det egentligen som hände?

Det lär historiker skriva hyllmeter om i framtiden. Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev, som även medverkar som krönikör i The New York Times, gör ett fascinerande försök redan nu i essäboken ”Efter Europa”. Inte minst tolkar han den vidgande sprickan mellan öst och väst.

Krastev är ovanligt skarp och har ett långt historiskt siktdjup. Dessutom väver han obehindrat in kulturhistoriska och skönlitterära exempel i analysen; mänskliggör det som annars lätt blir torr akademisk exercis och teknisk uppvisning för de redan införstådda.

Exempelvis genom att citera ur romanen ”Amerikansk pastoral” av Philip Roth: ”Folk tänker på historien som något långsiktigt, men historien är i själva verket något mycket plötsligt.”

Varsågod, två drastiska citat från Krastev själv som sammanfattar läget efter Brexit och flyktingkrisen:

”Om EU begår självmord, kommer vapnet förmodligen vara en eller flera folkomröstningar.”

”Att dra till sig turister och skrämma bort migranter: det är Europas önskade världsordning i ett sammandrag.”

Visst kan och bör man skylla unionens kris på grundläggande brister, som att införa en gemensam valuta utan att föra en samlad ekonomisk politik. Eller bristen på gränsöverskridande sociala visioner, det demokratiska underskottet och tendensen till högdragen centralistisk maktfullkomlighet.

Men i Krastevs analys är det framför allt flyktingkrisen som i grunden har förändrat den europeiska spelplanen. ”Den visade sig vara Europas 11 september.”

I migrationens tidsålder har demokratin börjat fungera som ett strängt system för att exkludera oönskade människor. Och krisen påstås bero på att de kosmopolitiskt sinnade eliterna konspirerat med invandrarna på bekostnad av den ”äkta” folkmajoriteten.

Ivan Krastev noterar att det utmärkande för många av Europas högerpopulistiska partier inte är att de är nationalkonservativa, utan direkt reaktionära.

De utnyttjar det faktum att den europeiska unionen alltid har varit en idé på jakt efter en verklighet. Länge var det minnet av andra världskriget — och den nya känslan av fred och ekonomisk integration — som skulle föra de forna fienderna samman.

Men vad är kittet i projektet när nya generationer växer upp och minnena från kriget har bleknat? För att inte tala om visionerna bortom nästa budgetkontroll.

I en rätt kuslig passage diskuterar Krastev den amerikanska kollegan Francis Fukuyamas berömda tes om ”historiens slut” 1989. Han delar den inte, tolkar den framför allt inte ideologiskt, som en bild av nuet eller framtiden. Utan snarare i den bakvända betydelsen, nämligen att den historiska erfarenheten inte längre betyder något särskilt, och att få bryr sig om att ta reda på vad den skulle kunna innebära.

I turbokapitalismens tidevarv tittar vi sällan bakåt, konkurrerar och underhålls i stället till döds, alltmedan reaktionärerna och rasisterna exploaterar historien för egna simpla syften.

Ivan Krastev är i dag mest verksam i Sofia och Wien. Det kanske förklarar något av hans svartsyn, eller möjligen realism, det beror lite på hur man ser det. Hans insikter om Östeuropas historiska förhållande till invandring är hur som helst stora.

Krastev uppmanar oss i väst att begrunda hur olika våra historier ser ut. Han skriver att dagens öst­europeiska fientlighet mot flyktingar kan verka upprörande, men egentligen inte är förvånande. Den har sina rötter i historien, och kan samtidigt tolkas som en centraleuropeisk variant av det folkliga upproret mot globaliseringen i västvärldens periferier. Alla gynnas inte av migration; det är liberalt önske­tänkande, skriver Krastev.

Under 1800-talet var den etniska mosaiken i Västeuropa homogen, kunde påminna om ett klassiskt landskap av Caspar David Fried­rich. Och det var de koloniala ­imperiernas arv som formade mötet med den icke-europeiska världen.

I öst inleddes födelsen av de nya nationerna först under samma 1800-tal och sammanföll med upplösningen av Europas kontinentala imperier — Tyskland, Österrike-Ungern, Ryssland — och de etniska rensningar som följde. I öst påminde den folkliga mosaiken snarare om en expressionistisk målning av Oskar Kokoschka.

I östra och centrala Europa, påstår Ivan Krastev, är vi historiskt medvetna om mångkulturalismens fördelar, men också om dess mörkare sidor.

Det tyska arvet efter nazismen skiljer sig radikalt från arvet efter kommunismen. Kampanjen i Tyskland efter kriget för öppna kosmopolitiska ideal var ett sätt att göra upp med nazisternas rasistiska politik. Medan fientligheten mot globala ideal i öst delvis var rotad i motviljan mot den internationalism som var obligatoriskt påbjuden under kommunisttiden.

Krastev exemplifierar med 1968: I väst kom årtalet att symbolisera radikala och globala värden, i öst betecknar det snarare nationalismens och reaktionens pånyttfödelse.

Detta är bara ett av många spår i den täta och rika ”Efter Europa”. Krastevs slutsats är att den stora faran egentligen inte är vad extremisterna säger, utan vad de traditionella partierna inte längre säger. Nämligen att mångfald i längden vitaliserar och berikar Europa.

På kort sikt tycks oddsen tala emot ett upplyst EU, men den luttrade Krastev tillhör inte det ödesmättade lägret. ”Bara i dåliga historiska läroböcker är framsteg något linjärt.” Han påminner dessutom om att den som varit vittne till en historisk omvälvning vet att historisk determinism är en illusion, ”ett opium för ett folk på gränsen till nervsammanbrott”.

Den som efter Ivan Krastevs kyliga historiska analys vill pigga upp sig med en offensiv demokratisk stridsskrift bör bums läsa tyska Ulrike Guérots ”Det nya inbördeskriget —ett öppet Europa och dess fiender”. Även den har Daidalos haft den goda smaken att översätta till svenska.

Det lilla förlaget på västkusten har just nu den vidaste och klokaste blicken för de stora ödesfrågorna i Europa.

 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.