Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 10:33

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/jennifer-egan-den-gamla-gangstereran-har-aterkommit-i-dagens-usa/

Böcker

Jennifer Egan: Den gamla gangstereran har återkommit i dagens USA

Jennifer Egan
Bild 1 av 2 Jennifer Egan Foto: Pieter M Van Hattem
Bild 2 av 2

Jennifer Egan kan förutspå framtiden. I den historiska romanen ”Manhattan Beach” hamnar hon mitt i samtidens mest laddade frågor. 

DN:s Björn af Kleen har mött den amerikanska författaren för ett samtal om Donald Trump, hennes döda bror Graham, ungdomskärleken Steve Jobs och svårigheten att växa i någons annans frånvaro.

Björn af Kleen
Rätta artikel

I Jennifer Egans roman ”Manhattan Beach” mister den 19-åriga huvudpersonen Anna Kerrigan sin svårt handikappade syster. Lydia, som hon heter, somnar in vid åtta års ålder.

Temat, syskon som slits ur livet, återkommer i olika varianter i Jennifer Egans romaner. Dödsscenen i ”Manhattan Beach” är hjärtslitande, på samma gång väntad och överraskande. Den har en verklig förlaga.

Under slutarbetet med ”Manhattan Beach” dog Egans egen bror. Graham, som han hette, tog livet av sig vid 47. Han var schizofren. De stod varandra mycket nära. Egan säger att hon under hela sitt liv har plågats av känslan av att ”stå någon så nära och ändå inte förmå rädda den människan”. 

– Den upplevelsen återkommer i nästan alla böcker jag skrivit, säger hon. Jag avskyr att upprepa mig, så jag försöker byta kön och situation men den grundläggande strukturen tränger så djupt in i mig.  

Graham var sex och ett halvt år yngre. Han begick självmord i sin ateljé i norra Kalifornien. Det var sommaren för två år sedan. Intrigen i ”Manhattan Beach” var vid den tiden redan komponerad. Egan ändrade inget i sitt manus.

– När han dog visste jag exakt vad jag försökte göra med boken. Den blev en fantastisk flykt för mig. Jag kunde fortsätta att skriva på den under tiden som jag planerade begravningen och hjälpte min mamma med allt annat. Jag tror kraften i hans död slog mig först när jag var klar med romanen. 

Jennifer Egan, 56, tillhör gräddan av en ny generation amerikanska berättare. Hon belönades med Pulitzerpriset 2011 för romanen ”Huliganerna kommer på besök”, 13 berättelser om människor med anknytning till San Franciscos musikindustri.

Jonas Thente om ”Huliganerna kommer på besök”: Den trevar sig in mellan revbenen, griper tag i mitt hjärta och håller fast

”Manhattan Beach”, som utspelar sig i New York under andra världskriget, är hennes första försök i den historiska romangenren. Den har rosats av kritiker och älskats av läsare, en allt mer ovanlig kombination.  

Egans föräldrar skilde sig när hon var två. Mamman Kay, konsthandlare, gifte om sig med Bill Kimpton, som grundat en kedja amerikanska boutiquehotell, Kimpton Hotel & Restaurants. Under delar av sitt liv har Egan befunnit sig nära pengar och makt. 

I mitten av 80-talet, när hon pluggade litteraturhistoria, dejtade hon Steve Jobs, Applegrundaren som rycktes bort i cancer 2011. De återknöt kontakten mot slutet av hans liv. 

Utöver att skriva romaner och reportage i New York Times Magazine är Egan i dag ordförande för amerikanska Pen, ett yttrandefrihetsuppdrag av politisk betydelse. I mitten av oktober stämde Egan, genom Pen, Donald Trump för hans allt våldsammare attacker på enskilda reportrar, bokförlag och medieföretag. Pen vill tvinga Trump att sluta använda regeringens resurser för att motarbeta fri journalistik.   

Att växa upp som styvdotter i en framgångsrik, förmögen familj kan vara komplicerat. Under uppväxten verkar Egan ha tytt sig till lillebrodern, som i sin ungdom var själva sinnebilden för kalifornisk sportighet. De växte upp i San Francisco.

– En fantastisk person, säger hon om Graham. Väldigt begåvad, intelligent, atletisk, extremt snygg – han hade allt. Om någon hade tittat på oss och frågat vem det skulle gå bra för i livet skulle alla ha pekat på honom. Jag var en oreda, en väldigt olycklig tonåring. Han var inte det. 

På universitetet bröt schizofrenin ut i form av djup paranoia. Lillebrodern repade sig aldrig. 

– Under stora delar av mitt vuxna liv har jag burit på ett hopp som aldrig har infriats, säger hon.

Egan säger att Graham både var som en ”bror och en son” för henne.

– När jag var liten bytte jag hans blöjor och satt barnvakt. Han växte aldrig riktigt upp. Han blev aldrig en självständig människa och jag fortsatte att ha den omhändertagande rollen.  

Egan hade, genom sitt yrke, på sätt och vis förberett sig på hans död. Redan i hennes första roman, ”The invisible circus” från 1995, reser ett 18-årigt berättarjag i fotspåren av den yngre systern Faith, som försvunnit under en resa i Italien.

När det hände dig i verkliga livet, när din bror dog, kändes det på samma sätt som i romanerna, som i ”Manhattan Beach”, när Annas syster dör? 

 – Nej, för min bror tog livet av sig… Eller, vissa saker var desamma. 

Egan säger att hon och hennes mamma nästan har blivit en och samma person efter broderns död.  

– Vår relation har slukats upp av vår gemensamma ansträngning att ta hand om och hjälpa honom. Och det har nästan gjort det svårt för oss att vara tillsammans nu. Vår sorg är så djup, det är som om vi projicerar den på varandra.  

Alldeles nyligen, på årsdagen av Grahams död, besökte mamman Egans familj i New York (ett hus i Fort Greene, Brooklyn, med kompost på bakgården och målningar signerade brodern på väggarna).

– Jag kände mig knappt fungerande, och inte hon heller, säger Egan. Det fanns ingen tröst i att vara tillsammans. Vi var så hjälplösa ihop. Det var som om vi behövde vara tillsammans med människor som inte älskade honom lika mycket som vi gjorde.  

Hans död känns oöverstiglig, säger hon. 

– Jag kan existera, men inte komma vidare. Kanske har det inte gått tillräckligt lång tid. Men vad är tillräckligt med tid? 100 år? Jag drömmer om honom. Jag hade en enormt intensiv dröm i natt. I drömmen sade jag till honom: ”Jag förstår verkligen att du vill ta livet av dig, men tänk om jag är hos dig hela tiden, låter du bli då?” Jag minns inte vad han svarade. Men drömmen kändes som en förhandling, som ett försök att hitta sätt att inte tänka på honom hela tiden.   

Att intervjua framgångsrika författare i USA kan vara nedslående. Utsända från små språkområden prioriteras sällan. När man väl får audiens blir svaren pliktskyldiga. Egan, priser och prestige till trots, verkar oförmögen att göra skillnad på folk och folk. Hon är vidöppen från första frågan. Man anar hennes förtjänster som storasyster.

Som samtidsskildrare har Jennifer Egan utmärkt sig för att kunna förutspå den omedelbara framtiden. 

I ”Look at me”, hennes andra roman från 2001, uppfinner hon en medieplattform, ”Vanliga människor”, från vilken allmänheten kommunicerar genom videokamera; en autenticitet som betraktare betalar för och annonsörer drar nytta av. Tre år senare grundade Mark Zuckerberg Facebook. 

I samma roman förekommer en libanesisk terrorist, kamouflerad som välutbildad mattelärare i den amerikanska mellanvästern. Han drömmer om att spränga World Trade Center i luften. Vilket sedan skedde, bara dagar efter romanens utgivning. 

– I boken skriver jag inkännande ur hans perspektiv om vad han avskyr: USA:s besatthet av tom kommersialism, som han upplever att vi har förgiftat världen med, säger hon. När elfte september sedan inträffade hade jag redan uppfunnit ett perspektiv som gjorde den sortens attack tilltalande för honom. Många amerikaner var då helt ovetande om att det fanns människor runtom i världen som hatar oss och ibland har ganska goda skäl för det. 

Hon stannar upp. 

– Men det får man säga med små bokstäver nuförtiden, annars blir man kallad förrädare eller något sådant. 

”Manhattan Beach” utspelar sig på ett örlogsvarv i Brooklyn under kriget. Ingen framtidsskildring, med andra ord. Men åtminstone två av romanens teman skulle visa sig helt samtida. 

Anna Kerrigan är en pionjär på sin arbetsmarknad. Hon blir en av dykarna som reparerar underreden på krigsskepp. En värld som tidigare varit förbehållen män.

– När jag skrev detta tänkte jag hela tiden: en sådan här berättelse skulle aldrig ha kunnat utspelas i vår tid eftersom så mycket har förändrats sedan dess. Du vet, kvinnor som inte fick beträda skeppen eftersom männen då inte skulle kunna kontrollera sig själva. 

När jag träffade Egan tidigare i höstas hade rättegången mot Trumps tidigare kampanjchef Paul Manafort just rullat upp en Sopranosvärld alldeles intill Vita huset. I ”Manhattan Beach” är gränsen just så porös mellan knegarna på varvet och Dexter Styles, en karismatisk nattklubbsägare med fingrarna i allsköns skumraskaffärer. 

Under förarbetet med romanen, som inkluderade intervjuer med åldrade newyorkare, slogs Egan gång på gång av hur närvarande gangsters var i samhällslivet långt in på 1900-talet.    

– Gangster var en accepterad jobbtitel, säger hon. Och en förklaring var förbudseran och den svarta spritförsäljning som blev resultatet av den. Ju mer jag läste desto tydligare insåg jag: vad fascinerande detta är, en hel generation försörjde sig på brott. Joe Kennedy, JFK:s pappa, var i den branschen. Man kunde vara en fullt accepterad medlem av etablissemanget och samtidigt ägna sig åt kriminalitet. Så annorlunda från i dag.  

Eller?  

 – Att se Trump inta Vita huset omringad av alla sina kumpaner, det var som att betrakta en film från en annan era, säger hon. En återgång till en typ av makt som vilar på ett slags manifestation av fysisk styrka. Min bok handlar om hur den makten slutligen ger vika eller omvandlas till något som vi gillar bättre.  

– Det är väldigt märkligt det vi ser hända. Är Trump början på något nytt och fasansfullt eller den sista sucken från en väldigt gammal föreställning om vad USA ska vara? Som hans idé om att USA bör vara ett kolproducerande land. Are you fucking kidding me? Det är en form av nostalgi, en romantisering av åren som sammanfaller med Trumps egen barndom. Vi är alla nostalgiska inför vår barndom men man måste veta var gränsen går. Är man fullständigt ignorant behöver man inte bry sig om den gränsen. Om man är förvirrad kring gränsen mellan fiktion och fakta behöver man inte dra den gränsen över huvud taget. 

För att vara så samstämd med tidsandan är Egans metod som författare tämligen analog. Hon skriver för hand, och det kan bli upp till 50 utkast innan resultatet går i tryck. Egan vill inte se texten ta form på en skärm framför henne eftersom det gör henne självmedveten.

– Jag skulle kunna täcka över skärmen men om jag trycker ned fel tangent så blir resultatet obegripligt. Jag befinner mig i en zon när jag skriver och tänker inte så mycket. Att skriva för hand är mitt bästa försök att få till bra idéer. Instinkt är mitt mest effektiva verktyg.  

Läs mer: Recension av Jennifer Egans ”Manhattan beach”

Genom Egans romanvärld löper en diskussion om människans relation till tid. ”Manhattan Beach” skildrar en epok när det fortfarande är möjligt att försvinna. Anna Kerrigans pappa försvinner under kriget, lite som en gång Jennifer Egans egen pappa försvann. Han var alkoholiserad under uppväxten men blev nykter mot slutet av livet. Vid 60 blev han påkörd av en bil under en cykeltur och dog.  

– Jag fascineras av frånvaro, säger hon. Av frånvarons närvaro, antar jag. Det är också en väldigt intressant aspekt av kriget. Det fanns ett slags inbyggd rörelse under de åren, av försvinnande och återvändande, som är enormt fascinerande.  

Det finns en vacker mening mot slutet av romanen. När Anna själv bestämmer sig för att lämna New York på jakt efter sin pappa, inser hon: ” Det var så här han hade gjort.”

– Det är så intressant, säger Egan. Vad hon inser där är att när man flyttar sig fysiskt så flyttar man sig även psykologiskt. Hon undrade: hur var det möjligt för vår far att förtränga oss? Och svaret var: genom att resa väldigt långt bort. Det är mycket svårare att göra i dag. Detta var den sista perioden i amerikanskt liv innan flyget blev tillgängligt för allmänheten. När man mätte förflyttningen i dagar i stället för timmar så blev även det rumsliga avståndet större. 

När Egan och jag dricker te en eftermiddag har New York Times just publicerat en intervju med Steve Jobs dotter Lisa Brennan-Jobs. Hon, 40 år gammal, har under hösten publicerat ”Small fry”, en uppväxtskildring som ger en föga smickrande bild av den döde teknikgurun, Egans gamla pojkvän. 

Jobs kunde vara lynnig, brutal, snål men även sleazy: dottern redogör för scener där Jobs och hans nya hustru kelar och stönar demonstrativt framför henne.  

Förvånar hennes skildring dig? 

– Nej. Den framstår som sannolik men det betyder inte att jag själv upplevt sådant beteende. Jag tänker på henne som styvdotter huvudsakligen. Jag har själv varit styvdotter. Det är väldigt svårt. Att försöka bli del av en familj och inte lyckas, det är smärtsamt. 

Egan och Jobs möttes på en middag när han var 28. Egan roades av hans existentiella sökande, spänningen mellan konsumismen i hans företagsimperium och hans privata upptagenhet vid antimaterialistisk buddhistisk filosofi. Hon tyckte det var spännande att vara den yngre ansvarslösa kvinnan i hans vardag som världsberömd entreprenör. Han utvecklade den första Macintoshdatorn under tiden som de sågs och hon skrev sina universitetsuppsatser på en apparat som han levererade till henne.

Men då Jobs friade, och ville låsa henne i ett vardagsliv som inkluderade möten i Vita huset med Ronald Reagan-regeringen, backade hon och relationen tog slut. När Jobs fick sitt cancerbesked återupptog han och Egan kontakten och de sågs på nytt, bland annat efter en läsning hon gjorde i Palo Alto i Kalifornien. De hade kontakt fram till hans bortgång hösten 2011. 

– Jag tror vi alltid kände ett slags ömhet inför varandra och hade en sorts förbund. Men jag träffade aldrig hans hustru och har aldrig haft kontakt med hans familjemedlemmar över huvudtaget.

Du lämnade honom när han vill ta med dig till Vita huset? 

– Jag har aldrig varit intresserad av status by proxy. Jag blir inte upphetsad av någon på grund av att denne besitter enorm makt. Jag bryr mig bara inte. Det kan vara väldigt distraherande om man är en ung människa med sina egna mål och drömmar. Det är lätt att känna att ens eget liv är betydelselöst. 

Det skulle vara så intressant att få veta hans känslor inför den digitala värld han var med om att skapa. 

– Ja, jag försöker minnas om vi någonsin pratade om det. Jag antar att vi gjorde det.

I en intervju med Egan i tidskriften New Yorker i oktober 2017 säger hon att det är en ”öppen fråga” huruvida Jobs ”till sist gjorde oss skada eller gott”. 

Nu – mitt i bakslaget för teknikjättarna – verkar Egan ha nått en tydligare slutsats. Jobs lade grunden för den moderna mobiltelefonen, allas vår handboja. 

– Ett gift, säger hon. Men man kan inte riktigt skylla på honom. Detta skulle ha inträffat ändå. Han kom dit fortare än många andra. Oundvikligen skulle vi alla förr eller senare hålla i ett verktyg som kan göra allt. Mobilen kommer snart att sitta ihop med oss på något sätt. Det är motbjudande. Jag kan inte låta bli att övermannas av känslan av att det är förfärligt.  

– Vi behöver alla inse vår enskilda betydelse för världen, till exempel i fråga om klimatförändringarna. Denna närsynta, skärmcentrerade existens leder i motsatt riktning, som nästan all bildbaserad samvaro gör: till narcissism, en kult av individen och en upptagenhet vid det yttre. Vilket åtminstone i mitt tänkande underminerar individens beredvillighet att försaka något för allmänhetens bästa.

Vi reser oss från uteserveringen. Det är en ljummen fredagseftermiddag. Jennifer Egan visar mig till tunnelbanan, orolig att jag ska hamna på fel linje.