Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jenny Lindh: Du måste låta mer som Guld-Ivar Flinthjärta, pappa!

Kajsa och Kalle är med på färden genom livet
Kajsa och Kalle är med på färden genom livet Foto: Pete Luxford / Alamy

”När du läser Tolkien vill du hemskt gärna att din pappa ska härma Gollums röst, som du fått för dig ligger nära Kajsa Ankas”. Jenny Lindh återvänder till högläsningens barndom.

I minnet är sängen klargul, läskbacken full av serietidningar, och din pappa, som i minnet alltid bär sin ljusblå, stiliga träningsoverall, läser högt ur ett färskt nummer av ”Kalle Anka” medan en upprörd flicka som är du nyper honom och rycker i det glansiga byxbenet. Skratta gladare, protesterar du, skratta elakare, pappa! Du måste låta som Guld-Ivar Flinthjärta! Ingen gör så roliga röster som din pappa, men han blir lätt distraherad, hela tiden måste du bevaka, återföra uppmärksamheten; du vaktar honom som en liten drake vaktar sin skatt. När han skärper sig och hittar den rätta gnidiga flinthjärtetonen vill du å andra sidan skrika högt och applådera, fast du hejdar dig – i minnet anar du att pappa gärna smiter in hit när det är bråk i luften, att du är en ursäkt: dina oljud skulle avslöja gömstället och sabba allt.

Som vuxen har du förstås synpunkter på den delen av minnet: föräldern som gömmer sig hos ungen istället för att reda ut den äktenskapliga konflikten. 

Som liten resonerar du inte så, inte alls. Varför inte ta vara på tillfället att låsa dörren om sin egen pappa? Och framför allt - varför prata överhuvud taget när man kan läsa? Du är lycklig, eller i alla fall knappt orolig, och det finns säkert tio tusen tidningar i läskbacken. På Stadsbiblioteket lär det dessutom finnas sagoböcker, underbara och evighetslånga sagoböcker; du ser framför dig hur pappa gräver en flykttunnel, den börjar under den klargula sängen och slutar i bibliotekets källarvalv.

Men i verkligheten fryser du utanför din pappas port, ett halvt liv senare, en trött dag i mars. Du har bestämt dig för att fråga om minnet, du är så osäker och vill veta om detaljerna stämmer, tänker fråga honom rakt ut fast samtidigt avväpnande, liksom slappt: vad pigg du ser ut i dag pappa, och jo, förresten - kommer du ihåg när vi läste serietidningar? 

Vid det laget är pappa gammal och sliten och du är stor och stark. Fast varför har du så skitiga skor, undrar du, och varför i hela friden skulle den här fåniga barndomsgrejen vara så laddad, tänker du. Fast du i själva verket vet varför.

För att det är opassande att dra upp sådant som hände innan skilsmässan, till exempel. För att det är ditt allra viktigaste minne. För att han alldeles säkert kommer att säga: om du säger det så! Det var så länge sedan. Man kan ju inte hålla reda på precis allt. 

Och det är ju helt sant. Faktum är – och nu tar du fram gåbortspresenten, pressar tummen mot dörrklockan - att du har låtit det här minnet växa sig helt oformligt, låtit det bli en mjuk svullen nallebjörn inuti huvudet; att du envist skyfflar bort annat för att ge det större plats: du borde umgås mer med utåtriktade människor, tänker du, eller åtminstone läsa färre bakåtsträvande författare, och hursomhelst är det genant.

Åsa Beckman: Varför har ingen berättat hur det är att åldras – på riktigt? 

Sedan borstar du bort den sista smutssnön från skon och kommer att tänka på när din pappa flyttade till en ny stad, till ett nytt hus, med andra barnrum, och att det var något med hur du betedde dig då som fick dig att känna en besläktad skam. 

På den tiden har du lärt dig att läsa både serier och sagor, och faktiskt även riktiga, tjocka romaner, men framgångarna i bokbranschen når inte riktigt fram. Det hörs så många andra, ovana ljud i bakgrunden när du ringer för att till exempel avslöja vem av tågresenärerna som mördar den otrevlige industrimagnaten Ratchett, eller när du berättar om Fröken Smith och hennes förtrollade nyckelpiga, du börjar plötsligt och olyckligt stamma trots att du tränat hela förmiddagen på att säga namnen på vissa svåruttalade bokfigurer - det blir särskilt pinsamt när du inte ger upp och till slut nästan skriker ”kardinal Richelieu!” och ”godsägare Trelawney!”. 

Och när du läser Tolkien vill du hemskt gärna att din pappa ska härma Gollums röst, som du fått för dig ligger nära Kajsa Ankas, men du väljer en farlig tidpunkt, nyckeln rasslar i låset hemma hos dig, pappa fattar; bäst att vi lägger på nu vännen, säger han snabbt. Och ändå ringer du, och du ringer och ringer och ringer. Ofta svarar fel person, du får fråga efter pappa och vänta med örat pressat mot luren. Det är din lilla bibliotekarie, ropar kvinnan i andra änden. Fast då blir du stolt och alldeles varm.

Det finns en antydan till värme även i marsvinden, märker du nu, fryser plötsligt mindre. Och det är ju det som är så enerverande med den här årstiden – ena dagen går man runt i yllemössa, nästa dag åker kläderna av, men på kvällen huttrar man igen och sådär håller det på, fram och tillbaka, rycker och nyper som en upprörd flicka, och nu öppnar pappa dörren, kikar ut genom springan. Han ser blekare ut än sist, du blir alltid lika förvånad – din unga pappa har gömt sig på rummet, har överlämnat ansvaret på en åldrad, sjuk man. 

Vad pigg du ser ut, pappa, säger du och räcker över presenten. Det är en bok. En hel bok full av gamla ”Kalle Anka”. För du minns kanske att vi läste serietidningar ibland?  

Han ser glad ut, tar emot med sina darrande händer, den här har du väl stulit på bibblan, din snåljåp, säger han. Som vuxen kan du förstås ha synpunkter på den hälsningsfrasen. Men som liten resonerar du inte så, inte alls. Då tänker du istället: Nu lät ju pappa precis som Guld-Ivar Flinthjärta? Gud, där satte han den.

Läs fler krönikor av Jenny Lindh, bland annat om att låta Kazuo Ishiguro lösa ens kärleksproblem. 

 

Bokmärket

Marcel Prousts  ”Om läsning” är en poetisk, personlig och mycket Proustsk text som rekommenderas till den som inte nöjer sig med vårkänslor – här lyser sommarsolen evig över barndomens läsupplevelser. Dessutom innehåller den betydligt flottare bokreferenser än ovanstående lilla berättelse.