Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Förhållandet mellan författare och likdelar är komplicerat

Percy Shelleys begravning av Fournier, 1989.
Percy Shelleys begravning av Fournier, 1989. Foto: Bridgeman art library/IBL

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Bar Shelley makens organ runt halsen?

Kära Jenny! Efter år som trogen läsare har jag till sist kommit mig för att skicka in en alldeles egen fråga som rör Mary Shelley, genialisk författare till “Frankenstein”. Mycket ska man höra innan öronen trillar av men de var på god väg att ryka när min son (som i sin tur hört det i en podcast) påstod att Shelley använde sin drunknade makes hjärta som halssmycke. Nog för att författare är lite eljest men detta kan väl bara inte vara sant? Är det ett sätt att misstänkliggöra ett kvinnligt geni? Och om hon verkligen sparade hjärtat, varför ruttnade det inte bort? På de målningar jag sett är Mary prydlig och ser inte alls ut som någon som skulle gå runt med organ runt halsen. Tacksam för klargörande i ryktesspridningen.

Eva-Lena

Svar: Eva-Lena, vi är många som de senaste veckorna tvingats acceptera att genier ibland beter sig på ett sätt som gör oss förfärade och besvikna. Det du hört är till stora delar sant: Mary Shelley behöll faktiskt en bit av sin döda makes kropp. Inte i form av en halsprydnad – du kan släppa din inre skräckbild av Mary som någon sorts löpsk Sankt Bernhardshund som flåsar runt på Londons bakgator med ett mögligt köttstycke som en konjakskagge om nacken – utan mer som ett älskat minnesföremål, draperat i en silkespåse, som hon bar med sig överallt.

I dag, när vår saknad yttrar sig subtilt i form av gråtande emojier samt vördnadsfulla ”RIP-hälsningar” på Facebook, kan vi känna avsmak inför Marys makabra sörjande. Men det är viktigt att förstå att attityden till likdelar var mer avslappnad under artonhundratalet. Under Mary Shelleys livstid var det inte ovanligt att rötskadade gamla farmorständer fick nytt liv som ädla stenar i armsmycken och ringar, och det ansågs inte opassande att bära exempelvis broscher som tillverkats av en avliden anhörigs hår. När Charles Dickens katt dog lät författaren hugga av dess ena framtass, varefter den lurviga fossingen fick tillbringa evigheten som brevsprättare på husses skrivbord. Och i Paul Verlaines föräldrahem var de döda syskonen – kvarlevorna av två missfall – en del av heminredningen. Fostren förvarades i glasburkar som putsades gnistrande blanka av poetens mor.

Om liket var en prominent person blev kroppsdelarna ännu mer åtråvärda, gränsande till reliker eller fetischer – som i fallet med Einsteins hjärna, Chopins hjärta eller den mördade mystikern Rasputins penis (vars angenäma proportioner har beskrivits som ”en bebisarm som håller i ett äpple”). På samma vis som när Napoleons organ (vars mindre angenäma proportioner har beskrivits som ”en skrumpen ål”) stals efter döden försvann Rasputins likstela penis under suspekta former; dök upp hemma hos en älskarinna, gick i exil tillsammans med en grupp ryska emigrantkvinnor och förde en allmänt kringflackande tillvaro innan den slutligen återbördades till moderlandet där den i dag – sägs det – kan beskådas på erotikmuseet i St Petersburg.

I ljuset av allt detta framstår Marys diskreta köttpåse snarare som ett stilideal, men frågan är om den verkligen innehöll makens hjärta. Med tanke på att Percy Bysshe Shelley slutade som askhög – poetens 29-åriga kropp hittades drunknad vid Liguriens kust, och kremerades direkt på strandkanten – måste hans inälvor ha varit extremt grilltåliga. Ett mirakel som vissa förklarar med Shelleys tuberkulos: hjärtat kan ha varit kraftigt förkalkat. Fast det troligaste är förstås att Mary Shelley bar omkring på de förkolnade resterna av vilken kroppsdel som helst.

Kanske anade hon, kanske brydde hon sig inte, kanske planerade hon att låta en galen vetenskapsman pumpa artificiellt liv i hjärtat. Silkespåsen förblev hur som helst hennes käraste ägodel. Efter Marys död gjorde sonen en märklig upptäckt i moderns byrålåda. Det var en köttbit, insvept i Shelleys berömda elegi ”Adonais”.


Finns det bilsäkra ljudböcker?

Min man har börjat lyssna på ljudböcker i bilen och med tanke på att han redan har vissa brister bakom ratten är jag orolig för hans säkerhet. Radioprogram är en sak, men en bok kräver ju en helt annan koncentration!

Oroad

Svar: Bästa Oroad! Jag skulle egentligen behöva veta mer om din makes ”brister bakom ratten” för att bedöma faran med ljudbokslyssnandet – är han synskadad? Dement? Biltjuv? Är han författare och lyssnar på böcker skrivna av mer framgångsrika konkurrenter? Med tanke på de senaste årens digitala ljudboksexplosion finns det anmärkningsvärt få undersökningar att luta sig mot, men jag hittar en amerikansk studie som klassar ljudböcker som en måttlig trafikrisk, aningen vådligare än radio men betydligt harmlösare än mobiltelefoner, på det hela taget inget som föranleder ”varningsskyltar” eller ”rött ljus” (jag har inget körkort men är förtjust i trafikmetaforer).

Möjligen kan man fundera på vilken sorts böcker som är lämpligast för bilförare. Faran med spänningsgenren är att den är för spännande, men å andra sidan somnar man inte, vilket är en risk med mer språkligt avancerad litteratur. Säkrast är antagligen att välja en roman som är alltigenom lagom, välskriven utan att vara medryckande – och just en sådan bok kan du faktiskt införskaffa åt honom redan om en vecka, när vi får veta vem som får årets Augustpris.

Läs fler frågor till bibliotekarien

3 x bibliotekarien

Bibliotekarien rekommenderar

Du som undrar vad en kulturkofta egentligen är behöver inte längre rådfråga Hanif Bali. I essäboken “Kulturkoftor: livet, konsten och saker att sticka” (Norstedts) går Celia B Dackenberg, tidigare chefredaktör för tidskriften Hemslöjd, till botten med frågan. Dackenberg skriver lika inspirerat om Miss Marples halsduk som om Coco Chanels ”sjödamströja”, och stickbeskrivningarna kan få den mest förhärdade syslöjdshatare att lufsa mot garnaffären. Frågan är vem som ska få mitt hemstickade exemplar av Kurt Cobains grungekofta i jul. Och till vilken gåpåig riksdagsledamot jag ska skicka ”Pablo Nerudas ullstrumpor”.

Bibliotekarien hyssjar

Här brukar det stå något surt. Men. Det är sent i november och himlen är lungcancergrå och tåget är inställt och näsan förkyld och koldioxidutsläppen ökar och någon säger snart är det världskrig fast först är det jul och alla frågar är du också stressad och vi svarar: ”Ja herregud, #metoo.” Så jag struntar i deppiga hyssjningar och uppmärksammar veckans mest glädjande nyhet i stället. Den nybyggda rondellen invid biblioteket i Huskvarna har äntligen fått ett namn. Jönköpingsposten avslöjar att den kommer att heta ”Bokcirkeln”.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Bokhandlare som kränger annat än böcker avfärdas som samtidsdegenererade sellouts av oss ortodoxa kunder, men enligt en artikel på branschbevakningssajten Boktugg är diverseförsäljningen inget modernt fenomen. Redan på 1800-talet tvingades köpsugna bokmalar uthärda ett vanvördigt sortiment bestående av cigarrer och tandborstar samt köttextrakt (?) som samsades med Strindberg på hyllorna. Och stilmedvetna innerstadsbokhandlare kan lära mycket av gamla tidningsannonser, där dåtidens kulturknuttar lockar med jästpulver “som fullkomligt ersätter vanlig jäst och surdeg”.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.