Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

I bunkern slipper jag oroa mig för bokens framtid

En prepper i Kanada inspekterar sin bunker.
En prepper i Kanada inspekterar sin bunker. Other: Peter J. Thompson

En bibliotekarie som förvandlas till apokalyptisk överlevnadsfanatiker? En civilisation på väg mot undergång? DN:s Jenny Lindh ger en samtidsrapport från sin bokbunker.

”Min flickvän är också bibliotekarie...” börjar min pojkvän och jag rättar honom snabbt: ”Nej, inte längre, älskling. Numera kallar jag mig bok-prepper.” ”Vad är det?” frågar vårt sällskap. ”Det betyder att hon läser dystopier i stället för att umgås med mig” säger min pojkvän.” ”Nej”, rättar jag igen. ”Det betyder att jag sitter i en bunker och inväntar undergången.”

Fast på sätt och vis har min kille rätt, tänker jag dagen efter, när jag promenerar till bunkern och redan vid ingången förnimmer en pust av apokalypsen i den unkna källarluften. Formellt sett är jag fortfarande bibliotekarie. Jag är usel på att umgås med folk. Och en riktig prepper (eller survivalist, som man också kallas när man förbereder sig för diverse samhällskollapser) hade antagligen burit gasmask i stället för en blommig viskossjal från Carin Wester.

Plus att min bunker, som jag på sistone har utvecklat en nära relation till, i själva verket är ett helt vanligt förråd i Skanstull. Närmare bestämt tillhör det företaget Shurgard som tillhandahåller förvaringsutrymmen till exempel för unga utlandsstudenter (I wish) alternativt desperata andrahandsboende (jag) eller någon annan kategori urbant nödställda som tvingas hyra sina dunkla kyffen för en hutlös avgift som vi gnisslande betalar eftersom vi måste ha någonstans att ställa alla våra gamla toaborstar och sänggavlar, eller som i mitt fall: böcker. 

Eftersom min flykt-kamp-mekanism aktiveras av ord som ”slänga” och ”städa” har jag under de senaste åren tvingats skapa ett underjordiskt Shurgard-bibliotek, vilket är lika opraktiskt som det låter och har medfört ett irriterat rännande efter såväl rödvinsskrynkliga klassiker från litteraturvetartiden som diverse mjukpornografiska kioskdeckare (hör av er för detaljer) samt specifika delar ur Margit Sandemos Isfolket-serie (fråga inte). 

Men vid något tillfälle – definitivt när jag återfann den där flyttlådan med sf-romaner, men kanske även i samband med att nätbokhandelns bästsäljarlista toppades av målarböcker för vuxna – blev mitt rännande inte lika irriterat. Jag hittade en gammal pall i bråten. En ficklampa uppenbarade sig under en hög. Jag började läsa om, ibland i timmar, gamla stänkare som ”Fahrenheit 451” och H G Wells ”Tidsmaskinen” men också färskare dystopier som Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” - och det som påverkade mig särskilt starkt i den var hur författaren skildrar en postlitterär framtid där böckerna mer eller mindre gått förlorade och blivit exotiska artefakter (det är dessutom uppfriskande att det magnifika Leninbiblioteket bemannas av raggiga muterade gorillor som blir mordiska av buller).

Som bok-prepper säger jag i stället ”dags att dö, romanjävel” och firar med en bit frystorkad havregrynsgröt.

Författare kan ju aldrig styra hur vi läsare ska reagera. Ur mitt missmod föddes en förtröstan, i  bibliotekarien vaknade en prepper. Sakta omvandlades förrådet till min alldeles egna bunker och jag började se med hoppfulla ögon på alla undergångstecken.

”Men vilka undergångstecken är det du syftar på?” säger min pojkvän (som arbetar i bokbranschen men som uppenbarligen ägnat de senaste åren åt att låna hem våffeljärn från sitt lokala folkbibliotek).

 ”Måste jag verkligen upprepa det?” Jag tar sats och säger något i stil med ”jo men jag syftar på att bokhandlarna kollapsar och på att läsförståelsen är nere på orangutangnivå och på att Donald Trump är den nya romanen och på att trycksvärtan – trycksvärtan är ju Gutenberggalaxens själva grundfärg!” gastar jag poetiskt  - ”håller på att blekna bort, och förresten rör vi numera vid en diktsamling enbart under pistolhot och vid mobilen 2167 gånger om dagen och ingen kan försörja sig på skönlitterärt skrivande längre och du vet ju själv att gråtskrattsemojin har ersatt semikolonet och att rawfoodrestaurangen är den nya romanen.” Jag andas ut.

”Du överdriver. De senaste siffrorna från Förläggareföreningen visar att-”

”Bokmässan har just meddelat att man förbjuder medhavd sprit på monterminglet.”

”Okej. Du har rätt. Civilisationen är död.”

Förr i världen hade det där gjort mig ledsen, men det bästa med att vara bok-prepper är att man inte längre behöver oroa sig för bokens framtid. Som bibliotekarie hade jag jäktat till jobbet med ängslan i bröstet, skapat insmickrande boktipsskyltningar tills hjärnan blödde och ägnat obetalda övertidstimmar åt att väcka läslust hos – som det heter i verksamhetsplanerna – ”nya målgrupper”. Jag har haft bekymmersrynkor i pannan och ofta yttrat saker som ”det är verkligen viktigt att vi ser till så de nya generationerna får tillgång till litteraturen och språket.” 

Som bok-prepper säger jag i stället ”dags att dö, romanjävel” och firar med en bit frystorkad havregrynsgröt. Jag är redo, jag har förförts av undergången. Jag knäpper på ficklampan. Allt känns enklare.

”Enklare nu ja, men vad gör du när du har plöjt igenom den där flyttlådan och börjar längta efter nyskrivna böcker?” tjatar min pojkvän när han möter upp utanför Shurgardförrådet några timmar senare. ”Om det är som du säger och ingen längre kan försörja sig på skrivande.”

”Jag kommer att ha fullt upp med att vidröra mobilen 2.167 gånger om dagen”, svarar jag och sneglar tjurigt på bokreakatalogen han håller i handen.

”Du luktar förresten lite skumt varje gång du har varit i förrådet.”

”Bunkern”, rättar jag. 

Bokmärket

Årets bokrea innehåller dessvärre alldeles för få trösterika dystopier  – i alla fall om man vill njuta av postlitterära samhällen i stil med ”Metro 2033”. Men det survivalistklingande ordet ”frystorkad” återfinns faktiskt i utbudet. Margaret Atwoods ”Den frystorkade brudgummen” bjuder dessutom på en ljuvt giftspetsad berättelse om en fantastikförfattare, en äldre kvinna som tar revansch på sina belackare genom att spärra in dem i en fantasyvärld. Sympatiskt och köpvärt.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.