Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jag skulle äntligen bränna det manliga geniets roman

Kejsar Qin Shi Huangdi bränner böcker.
Kejsar Qin Shi Huangdi bränner böcker. Foto: The Print Collector / Heritage Images /IBL Bildbyrå

Bokbål är något av det mest vidriga en civiliserad människa kan syssla med. DN:s Jenny Lindh vittnar om ett tillfälle när hon själv brände böcker. Eller, en bok.

Det är en afton i slutet av april och min eld ska bli den största i Sverige.

Eller åtminstone i Älta. 

“Eller i alla fall störst på just den här specifika korvgrillningsplatsen i granskogen två kilometer norr om förorten Älta.”

Det sista säger jag högt. Och skrattar. Jag står vid strandkanten mitt i skogen och gastar passande Strindbergparafraser rakt ut i naturen och varför i hela friden, undrar ni kanske, gör jag det? För att jag är ivrig, tror jag. Nästan euforisk, faktiskt. I kväll ska jag äntligen hämnas. I kväll ska jag grilla  bokstäver. I kväll ska jag göra mig av med år av återhållen vrede (”nej, kära syster, jag har dessvärre inte läst den mannens briljanta roman”) och ett decennium av krampaktig bitterhet (jaså det säger du? En kritikersuccé?) och se till så att dessa otrevliga känslor neutraliseras, försvinner, förintas, japp: om bara några sekunder ska jag hämta några torra pinnar här, därefter ska jag ta ut min hämnd på bokjäveln. Hans alltså. Utplåna den, ska jag. Krossa den till smulor! Jo, det kan verka överdrivet, men jag är långsint och det här måste göras. Om det så är till priset av de sista, skrumpna resterna av min anständighet. 

Så nu vet ni. Det är därför jag är här. Fast ”krossa till smulor”? ”Utplånas?” Jag ber om ursäkt för att jag låter bombastisk. Jag må vara rasande som Strindberg, men än har jag inte blivit Thomas Bernhard.

Och för övrigt är ”gå upp i rök” mer passande. 

Varpå jag går från gnista till eld, det vill säga från ord till handling: jag häver av mig ryggsäcken, fiskar upp romanen, norpar åt mig en näve grenar, hivar fram en flaska ketchup och senap – för man vet ju aldrig, närsomhelst kan någon komma, hur skulle min hämnd framstå inför exempelvis en rättrådig, friluftsälskande barnfamilj? ”Titta, tanten eldar alldeles ensam!” ”Javisst, lilla Sigrid! Får man bjuda på ett styck förkolnad läsupplevelse?” ”Men – varför eldar du upp en bok?” ”För att den som bränner böcker snart bränner även människor! Kom hit, bara! Vill ni ha bostongurka till?”

Det vore i och för sig skojigt, men samtidigt problematiskt, och jag har redan fått nog av pekpinnar. Ända sedan jag annonserade det här påhittet – jag tog en skämtsam mobilbild på boken bredvid en flaska tändvätska – har upprörda kommentarer strömmat in. Det har varit en smetig sörja av ”men är du fortfarande sur på den där författaren”, och ”släpp det för helvete ...” och: ”det var ju tio år sedan han sade det där, nu lägger du trehundra spänn på en suverän bok bara för att elda upp den? Som hämnd? Har du hört talas om bokbål? Censur? Isis? Adolf Hitler? Hur idiotisk kan man vara? Du är lika kränkt och uppblåst som Svenska Akademien!”

Det sved, kan jag meddela. Som om jag inte redan visste att det uslaste man kan göra som civiliserad människa är att bränna böcker? Och som om jag vore fullständigt okunnig i ämnet bokbål? Jag – som ur hatten kan dra såväl kända som obskyra exempel på bokbål såsom 1) historiens första, vilket lär ha ägt rum under förstörelsen av Ebla 2) historiens mest makabra, vilket får tillskrivas den kinesiska kejsaren Qin Shi Huangdi, som utöver att grilla poesiböcker även begravde deras läsare levande 3) historiens mest prosaiska, där kalifen Omar gjorde uppvärmningsbränsle av runt tvåhundratusen oersättliga luntor från Alexandriabiblioteket  4) historiens mest komiska, där konkurrensen är hård – men det var väldigt roligt när ett gäng erotikfientliga amerikaner brände E L James ”Femtio nyanser” och en deltagare blev så till sig i trasorna att hon tuttade eld på sin nya läsplatta. Och därtill kan vi lägga oräkneliga fåfängefyrverkerier, bombräder, kättarbrasor och biblioteksbränder, plus Salman Rushdie och Harry Potter och Bibeln och Koranen samt givetvis den mest ökända incidenten av dem alla, som ägde rum den 10 maj 1933 på Bebelplatz i Berlin: nazisternas jättelika, vedervärdiga bokbränning.

Så kom inte och säg att jag är ovetande. 

Kom inte heller och påstå att ni själva aldrig har velat hämnas. 

Kom framför allt inte och påstå att ni inte väntat på just det här ögonblicket, då det äntligen är dags. Ögonblicket då jag nu stoppar handen i fickan, tar fram tändaren och –

Nej.

Det är inte sant. 

Jag rotar i högerfickan, jag famlar i vänsterfickan, jag rafsar i marken, snåren, på botten av ryggsäcken, tomt, ingenting, nada, jag far som en bindgalen spårhund fram och tillbaka längs strandkanten. Fruktlöst. Förtvivlat. Jag ber om ursäkt. Vilket ohyggligt fiasko. Vilket gudomligt ingripande. Jag glömde tändaren! 

Och därmed har ingen roman någonsin sett lika nöjd ut. Oskadd och briljant tronar den, med sitt hyllade författarnamn likt en grinande tandrad av versaler, ovanpå Sveriges skröpligaste brasa. ”Din eld blev visst inte så stor” hör jag boken frusta och det är då jag vet att det är dags att ge upp, få till ett anständigt slut, kanske borde jag till och med sätta mig här och läsa resten av kvällen. Fast nej. Någon måtta får det vara. Så jag travar bort, kommer tillbaka. ”Jag tänker hämnas på dig nu”, säger jag trött, sprutar ketchup och senap på bokjäveln.

Läs fler krönikor av Jenny Lindh, bland annat om längtan efter att ens pappa ska härma Guld-Ivar Flinhjärta.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.