Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jenny Lindh: Undvik att släpa med Georg ­Stiernhielm till jobbintervjun

Försättsblad till Stiernhielms ”Hercules” 1658.
Försättsblad till Stiernhielms ”Hercules” 1658. Other: Alamy

Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Hur skadlig är en klassisk vokabulär?

Kära bibliotekarie. Sitter och skriver jobb­ansökningar – hu, så trist! – men tar nu paus för att rådfråga Dig. Jag har fått höra att jag talar ”som en gammal bok” och det stämmer nog. Antagligen är jag, av skäl jag inte begriper, lättpåverkad av litteraturen. Det är emellertid inte händelseförloppet som påverkar mig, ej heller verkets karaktärer: det som ”sätter sig på hjärnan” är i stället själva författarrösten. Alltså tonen! Läser jag Karlfeldt (en favorit!) smittas jag av hans uttryckssätt så till den grad att jag tänker och talar som en Karlfeldtdikt och detta pågår tills jag smittas lika illa av en annan bok. Att jag har ett intresse för äldre verk – Ovidius, Rolandssången, renässansen, Stiernhielm, Strindberg, egentligen allt fram till det tidiga nittonhundratalet – gör förstås dilemmat mer iögonenfallande för omgivningen. Samtidigt som jag absolut icke ämnar ändra mig för att omgivningen ger småaktiga pikar undrar jag lite olyckligt vad alltsammans beror på.

Varmt, från ”Fridolin”

Käraste Fridolin! Synnerligen intressant problem som faktiskt berör oss alla. Ta bara detta med dialekter: hur ofta har man inte smittats av dem? Själv är jag till exempel uppvuxen i Uppsala men har hörts bräka skamlöst på småländska, värmländska respektive dalmål – att småländskan missuppfattades som norrländska berodde på en halsfluss som gjorde att jag ogärna pratade över huvud taget – och som tonårig kickersbrud experimenterade jag intensivt med språk. Jag minns hur svenskläraren rasade över min svada (som kännetecknades av allmän ordfattigdom kryddad med turkiska svordomar) och hur jag svarade henne – oftast med parmak (långfingret på turkiska). Det var språkglädje, det. Dalmålet lät nästan lika coolt.

I dag hade jag tillagt att den här typen av språksmitta med en flottare språk­sociologisk term kallas ”ackommodation”. Att risken för att språksmittas påverkas av faktorer som musikalitet, empati, förälskelse, ibland kanske till och med av ideologi (det senare skulle i vart fall förklara det gamla mysteriet med att samtliga partimedlemmar i socialistiska KPML(r) talar göteborgska). Ackommodation kan i sin tur sägas vara ett uttryck för vår speglingsreflex, en sorts nervimpuls vars syfte är att skapa gruppgemenskap och främja inlärning. Vi speglar omedvetet varandra hela tiden – om farbrorn i vårdcentralens väntrum vickar med foten till radiomusiken sitter snart hela den snörvlande skaran och vickar, maniskt – men beteendet kan dessutom finslipas, göras mer effektivt: som när raggningsbiblar, självhjälpsböcker och söka jobb-kurser lär ut sluga imitationstekniker. Vi blir generellt omåttligt förtjusta i personer som speglar oss.

Om jag vore du skulle jag definitivt kika i en sådan självhjälpsbok. Arbetsmarknaden för professionella Ovidiusimitatörer är nämligen ansträngd och kursen ”Få drömjobbet med Georg Stiernhielm” ansågs tyvärr ineffektiv redan 1652. Inget ont om Stiernhielms ”Hercules” förstås – vem älskar inte didaktiska versepos och mång­fasetterade karaktärer som ”Lättja”, ”Flättja” och ”Fru Lusta” – men en inledningsmening som ”Jag arla stodh op een mårgon i första min wngdom” kan uppfattas som ansträngd i ett modernt cv och försvåra dina chanser att få jobb. Vad gäller kärlek (du nämner inte civilstånd men eftersom du fördjupat dig i ”Rolandssången” utgår jag ifrån att du är singel) vill jag på samma sätt uppmuntra till förnyelse. Strindberg kan väl gå an – ”vill ni ha ett litet barn med mig fröken Bosse” är en fungerande raggningsreplik, förutsatt att kvinnan heter Bosse – men få skulle känna sig avslappnade på fredagsmys med Vergilius eller gå till sängs med en grymtande Beowulf. Varför inte läsa lite nyskrivet, typ Harry Martinson? Och varför inte låta citatet ”tala med bönder på bönders sätt men med de lärde på latin” bli din nya paroll? Den som sa så var ju faktiskt Karlfeldt, kära Fridolin! På dalmål, dessutom.

Hur får jag ungarna att boksluta?

Min vän har tre små barn som tycker VÄLDIGT mycket om att roa sig med mitt hemmabibliotek. Varje gång familjen varit här ser det ut som hela havet stormar – ena hälften på golvet, andra hälften kladdigt. Och en och annan bok har blivit helt förstörd! Tyvärr säger min vän aldrig till dem på skarpen, så vad gör jag?

Stina

På medeltiden hade biblioteken förstånd nog att kedja fast böckerna i hyllorna, googla exempelvis ”chained library” och försjunk i en svunnen, vackrare värld. Ibland låste man till och med in själva läsarna – Marsh Library i Dublin har fort­farande kvar sina berömda ”läsburar” – men ett sådant hemmabygge kostar förstås och kan ge vardagsrummet en lite dyster atmosfär. Ett flak rostiga järnkättingar borde man kunna komma över billigare, tänker jag. Enda nackdelen är att du måste ställa böckerna med ryggen in, så att bokhyllorna liknar en sådan där skräckbild ur Elle Interiör, plus att det redan på medeltiden gnälldes om att fastkedjade böcker var besvärliga att läsa. Blir alltsammans för otympligt kan du kanske be väninnan ta med lite gamla grankottar, så de stackars ungarna får leka med något normalt. Alternativt kedja fast själva barnen.

Fråga Jenny: Mejla till litteratur@dn.se

Lästips

Bibliotekarien rekommenderar

”Bibliotekariemetoden”, mitt exklusiva motionsprogram för litteraturvetare som publicerades i DN i höstas, har glädjande nog fått internationellt genomslag: i dagarna presenterar den amerikanska boksajten Bookriot ett komplett yogapass specialanpassat för bildade soffpotatisar. Ni vet väl att stillasittare löper fyrtio procents större risk att dö i förtid? Själv vill jag gärna överleva vintern och har därför gjort samtliga yoga­övningar flera dagar i rad. Svanpositionen i kombination med Thomas Manns ”Doktor Faustus” var svettigast, men lotusställningen med Herman Hesse var också riktigt bra.

 

Bibliotekarien hyssjar

Mycket ska man höra innan öronen trillar av, och det är bra nära med Storytel Brief – ljudboksjättens nya satsning på hårdkomprimerade fackböcker. Man baxnar över detta närmast parodiskt samtida koncept som alltså förkortar sakprosa till aptitlig mikrolängd och verkar vara ett slags trumhinnans motsvarighet till ”skumma bakside­texten” för tidsoptimerande, kortisolrusiga informationskonsumenter. Vad är nästa steg – förkorta romaner till ringsignaler?! Herregud, vad slappa vi är. Jag med. För ni fattar ju att jag egentligen gillar det här.

 

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Det litterära berättar­greppet ”stream of consciousness” fyller hundra och visst förutsätter vi att offentligheten förbereder ett storslaget firande? Ett tal av kungen kanske (hans majestät är knappast främmande för osorterade med­vetandeströmmar) eller en tv-sänd gala ledd av någon kändis, helst folkkär. Men framför allt är det dags för repetition av de bästa stream of consciousness-romanerna. Faulkners ”Stormen och vreden” har jag personligen aldrig riktigt lyckats tugga i mig. Men Virginia Woolfs ”Mrs Dallo­way” och Saramagos ”Blindheten” – de läser man med samma interpunktionsbefriade extas som Molly Bloom ger uttryck för i ”Ulysses”.