Jens Christian Brandt: I DDR jagades vänstervågens hippies - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jens Christian Brandt: I kommunistiska DDR jagades vänstervågens hippies

Illustration: Stina Wirsén

1968. Medan Västvärlden härjas av vänstervågens uppror stålsätter sig kommunistiska DDR inför hippieideologins kärleksbudskap. Polisbilarna utrustas med saxar, för att klippa håret av fienden. Jens Christian Brandt har läst Eugen Ruges släktkrönika – här är del 4 av DN:s sommarserie ”Kärlek & uppror”.

Allt man fann var bananer och porrfilmer, mängder av båda, hamstrade i underjordiska valv. Tre år tidigare hade Filippinernas härskarfamilj Marcos jagats i landsflykt och då presidentpalatset genomsöktes upptäckte man cirka 15 000 par exklusiva damskor. Många år senare, långt framme i vår egen tideräkning, stormades den ukrainska presidentens residens och häpnaden över allt som doldes bakom de höga murarna var om möjligt ännu större. Ett privat zoo (huvudsakligen befolkat av strutsar), en golfbana och ett bland ädla lövträd strandat piratskepp där landsfadern, uppassad av flinka kypare, avnjutit sina måltider.

Men i Östberlin, den revolutionära senhösten 1989 då souvenirjägarna redan börjat hacka sönder Berlinmurens flagnande betongpalissad och en brigad hoppfulla sakletare finkammade partipamparnas i hast övergivna villor: endast bananlådor och videoband, de enda utsvävningar makteliten tillät sig.

Enligt konventionell historieskrivning förlorade DDR det kalla kriget. Romantiker på högerkanten lyfter gärna fram kapprustningen och Ronald Reagans oförtrutna kamp mot kommunismen som de avgörande faktorerna. Liberalt sinnade uttolkare hänvisar till Gorbatjov och den sovjetiska perestrojkan. Själv har jag alltid ansett att det var Polen som visade vägen, att klockan klämtade för järnridån i samma stund som vit rök steg ur Vatikanens skorstenar och en häpen värld mottog beskedet att en polsk kardinal utnämnts till påve. Utan Johannes Paulus II, har jag alltid tänkt, inget Solidaritet, inga strejkande varvsarbetare i Gdansk, inga av dessa massiva uppvisningar i civil olydnad som spred sig till grannländerna och utmynnade i 1989 års sammetsrevolutioner. 

Men om allt var annorlunda? Om det i själva verket var så att järnridån rasade som en följd av 1968? Make love, not femårsplaner. 

Den bästa roman som skrivits om DDR:s fyrtioåriga historia, om stalinistiska utrensningar och vardagsbestyr på den östra sidan av muren, är i mina ögon ”Den tid då ljuset avtar” av Eugen Ruge. Det är en familjekrönika, ett grandiost panorama över en förlorad värld som i detaljrikedom och psykologisk finess tävlar med ”Huset Buddenbrook”, men med Thomas Manns högborgerliga bouppteckning ersatt av cuba libre, papyrosser från Moskva och ivrig läsning av partiorganet ”Neues Deutschland”. 

Skuggorna och tvivlen är täta redan från början, men halvvägs in i berättelsen gör familjefadern Kurt en skrämmande upptäckt. Ende sonen Sasja har börjat läsa sina läxor till tonerna av ”beatmusik”. Kring halsen bär han ett silversmycke som fadern tror är en kristen symbol. Sonen lugnar honom: det är bara ett ”hippiekors”. Ordet ”hippie” utlöser dock panik, för även i DDR vet man vad det betyder: långhåriga figurer som ”principiellt tog avstånd från arbete”.

En irreparabel spricka har uppstått mellan generationerna. 

”Du vill bli en hippie! Min son vill bli en hippie!”

Det var den franske senromantikern Stendhal som i romanen ”Rött och svart” först ställde revolution och restauration mot varandra och fastlade kulörerna: rött blev kärlekens och upprorets färg, svart förtryckets. Vad DDR aldrig lyckades hantera var att den nationella identiteten bestod av båda delarna. Man var (åtminstone enligt självbilden) arvtagare till de stolta revolutionerna, men också till en tradition av censur, förföljelse av oliktänkande och stöveltramp. 

När vänstervågen anno 68 rullar igång på Sorbonne, i San Francisco, i syrefattiga seminariesalar på västtyska provinsuniversitet, är DDR redan i högsta larmberedskap. Revolutionärerna på andra sidan järnridån säger upp sin lydnad mot kapitalismen, och i Östberlin utfärdas en ny förordning: alla polisbilar ska utrustas med sax. Varhelst en långhårig yngling siktas bör han omgående haffas och tvångsklippas. 

Liksom Stendhal gestaltar Ruge livslögnerna, anpassligheten och den bottenlösa resignationen i ett samhälle där rädslan för uppror kväver all längtan. Kärlekslivet har förtvinat redan när romanen börjar. Kvar blir bara de separata sovrummen, hustruns avsmak inför makens löständer i glaset på nattduksbordet.

En av de mest spridda bilderna i DDR var broderskyssen mellan statscheferna Honecker och Brezjnev, en studie i ömsinthet och smäktande läppar. Kanske var det en ställföreträdande kyss. Kanske den förevigades och massproducerades för att påminna om att erotik inte var nödvändig bland undersåtarna, den administrerades på högre ort av ansvarsfulla, grånade eminenser.

I alla fall är puritanismen det förhärskande draget i DDR-litteraturen. Från Prag skulle Milan Kundera under sjuttiotalet rapportera om promiskuiteten och de vilda orgierna som (manliga) dissidenters surrogat för frihet och självbestämmande. I DDR anslogs tonen redan i Christa Wolfs debutroman från 1963, ”Der geteilte Himmel”: att älska är att försaka, att avstå all personlig lycka eller självförverkligande och istället offra sig för ett högre mål, partilinjen, socialismens framtid. Därifrån löper en röd tråd till Christoph Heins åttiotalsroman ”Den främmande vännen” och fram till Eugen Ruge. 

Alienationen, den som enligt gängse marxistisk analys borde drabba kapitalismens undersåtar då de inser att allt tillvaron erbjuder är villa, vovve, Volvo, går så djupt att alla känslor är bottenfrusna. Kärleken har nekats visum, jag plus du kan aldrig bli vi.

Eugen Ruges roman utmynnar i en spöklik födelsedagsfest: det är den 1 oktober 1989 och den ordensprydde familjepatriarken fyller nittio. De inbjudna partikamraterna somnar redan efter andra konjaken och berättaren registrerar att ansiktena liknar dödsmasker eller ett ”genrep” inför sista vilan. 

När Berlinmuren äntligen faller, i november 1989, är det en följd av att miljoner individer brutit sig ut ur sin isolering, återupptäckt den ömsesidiga tilliten och vågat ta emot den utsträckta handen. De bär inga röda fanor där de tågar längs gatorna, men de förkroppsligar upproret och de har lärt sig den viktigaste läxan, att fruktan är kärlekens fiende.

Boken

Eugen Ruges ”Den tid då ljuset avtar: roman om en familj” utkom 2011 i Tyskland och på svenska 2016 på Nilsson förlag, i översättning av Aimée Delblanc.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.