Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jerker Virdborg: Den svenska litteraturens släckta fyrar kanske tänds igen

Lucia möter 1957 års litteraturpristagare Albert Camus.
Lucia möter 1957 års litteraturpristagare Albert Camus. Foto: IBL

Jerker Virdborg om det starkaste fyrljuset av dem alla.

Första datumet: 13 oktober 2016. I Börshuset i Gamla stan tillkännages Nobelpriset i litteratur. Mottagare är – musikern Bob Dylan. Många i salen utbyter förundrade blickar. Valet ligger inte i linje med tidigare pristagare utan känns som en kraftig avvikelse. 

Andra datumet: 30 september 2017. Bokmässan i centrala Göteborg omringas av polisuppbåd och nazistiska och antifascistiska demonstranter. Alla inne i mässkomplexet beordras att avvakta, under ett par timmar är det inte tillåtet att lämna byggnaden. Hela bokbranschen tycks bokstavligt talat vara under belägring. 

Tredje: 21 november 2017. Journalisten Matilda Gustavsson publicerar i DN en text om Kulturprofilen, som i decennier begått övergrepp mot kvinnor, inte minst i litteraturvärlden. Ett mycket stort antal berörda tänker exakt samma sak: Hur och med vilkas stöd har detta hemska och absurda kunnat få fortgå så länge? 

Fjärde: 22 mars 2018. I DN rapporteras om kontroverser i förlagsvärlden, där ljudboken hastigt vinner terräng på pappersbokens bekostnad. Författarna grips av oro, vilka skönlitterära verk går över huvud taget att ge ut framöver? 

Fyra viktiga datum, under bara ett och ett halvt år. Och samlar man dem på rad framträder bilden av en alltmer svårnavigerad litterär svensk arkipelag. Fyrarna har släckts. En efter en. Och dunklet breder ut sig. Vart och hur styr vi nu? När självaste Nobelpriset devalverats, vad är vi då allra mest stolta över? När Bokmässan främst blivit ett polariserat slagfält, vill någon besöka den då? När Svenska Akademiens inre blottats, vem kan längre högakta den typen av interna statusstrukturer? Och när flera helt centrala genrer, som lyrik och brett upplagd epik, verkar vara på väg att bli otidsenliga, vad betyder till slut begreppet skönlitteratur?  

Samtiden tycks ha hunnit ifatt, och seglat om, oss. ”Det vet man ju hur det går till i litteraturvärlden”, skrockar omgivningen med tydlig skadeglädje. Och bland kritiker, förläggare och författare sprider sig djup vilsenhet. Vad gäller egentligen framöver? 

Men de nedsläckta fyrarna lämnar plats åt nya ledljus. Även om de bländande linserna krossats, och de tidigare mest eftertraktade rutterna blivit genanta, så uppstår snart naturligt nya farleder.  

I hela samtidsfiktionen syns till exempel en tydlig politisering – definitivt en ny fyr. Inte minst klimatfrågan har skapat en reell undergångsstämning i en yngre generation, och att då inte engagera sig ideologiskt betraktas som ett svek. Dessutom manar frågornas allvar fram ett öppnare tilltal och en vilja att kommunicera med andra, långt utanför den litterära världen. Det gör att stora delar av 1980-talets postmodernistiska estetik, som länge präglat svensk samtidslitteratur, i dag känns särskilt omodern. Att så många under så lång tid ägnat sig åt ”att skriva om att skriva” eller åt ”undersökningar av språket i sig” har bidragit till dagens desorienterade situation.

Kan det yngre författargardet bara undvika 1970-talets misstag med auktoritär beskäftighet, och att vi, märk väl, inte förväxlar avsändarens grupptillhörighet med litterär kvalitet, så innebär denna friska nyfikenhet på omvärlden en underbar utmaning.  

Mycket länge har det inne i kretsarna också funnits en allmän underdånighet inför en diffus statushierarki. Slentrianmässigt hyllas ett slags outtalade litterära machoideal, nästan enbart formulerade av män. Ett exempel är att i romaner, essäer och kritik ständigt skriva så eleganta abstraktioner som möjligt, gärna tryfferade med citat av poeter eller lärda från äldre sekler. 

Varför beundras detta? Det påminner mest av allt om unga män med splitternya racerbåtar som alltför gärna gasar aggressivt när våren anlänt. Är det inte just denna i grunden ytliga bildnings- och formuleringsdyrkan som cementerat bilden av den svenska litteraturvärlden som en fjär överlägsenhetsbransch, dominerad av alltför ensidigt belästa män? Och har vi inte sett nog av konsekvenserna? Är det inte en inkluderande och inbjudande humanism vi bör hylla i stället för en exkluderande, självmytologiserande märkvärdighetskultur? 

Samtidigt som nya fyrar tänds så kanske några av de äldre också framöver tas i bruk igen. Sannolikt kan väl Bokmässans lyskraft återvända om några år, liksom Nobelprisets – om bara rätt personer inne i rätt styrelserum fattar rätt beslut.  

Frågan om hur skönlitteraturen förhåller sig till den nya tekniken är ändå den allra mest intressanta. För trots alla priser, mässor och akademier så är det ju något annat som alltsammans utgår ifrån – de skönlitterära verken. En tillfällig osäkerhet just denna vår är begriplig, men på sikt antagligen överdriven. Vissa författare kommer att se utmaningar i ljudboksberättandet, liksom i tv-serierna, och det befruktar troligen deras traditionella bokskrivande. Medan andra författare fortsätter med invanda former, enbart skrivna för papper – som, om de bara håller hög konstnärlig halt, förlagen knappast lär sluta ge ut.  

Viktiga datum ersätts av nya. För alla som på allvar ägnar sig åt skönlitteratur förblir tron på den kommunicerande texten det starkaste fyrljuset av dem alla.  

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.