Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jerker Virdborg: Fem anledningar att läsa skönlitteratur i vår stressade tid

Foto: Mint Images/REX

Hur fungerar egentligen skönlitteraturen och är den kompatibel med vår allt hastigare omvärld? Jerker Virdborg förklarar i fem punkter.

Varför skönlitteratur?

Det är en skenbart enkel fråga, med ett för många kanske givet svar – vi tycker om att läsa. 

Men vår samtid rör sig fortare och fortare. Och antalet timmar per dygn som vi ägnar åt de sociala mediernas lockelser, på alla dessa skärmar, bara ökar. 

Då känns det angeläget att besvara frågan mer grundligt. Under de två decennier jag skrivit har jag också ofta förundrats över hur sällan vi jämför olika konstformer med varandra. Vad är det just skönlitteraturen gör, som varken filmen, teatern, konsten eller musiken kan? Och varför?

Svaret varierar beroende på vem man frågar, det röjer ofta något djupt personligt. Och det blir sällan bara ett svar, utan flera. För litteraturen är en komplicerad uppfinning och i dess samspel med läsaren är ett antal mekanismer i rörelse samtidigt. Och i just detta samspel finns för mig prosans unika värden. För:

1. Skönlitteratur upplever jag ensam. Att se en teaterföreställning betyder sällskap i en salong, detsamma med filmer, om man nu som jag föredrar att se dem på duk. Men att läsa eller skriva en bok innebär en intensiv växelverkan mellan enbart mig och texten, då jag slipper ta del av andras reaktioner. Via denna faktiskt intima process uppstår en oväntad abrupt förflyttning – litteraturens outtömliga, alternativa världar är alltid tillgängliga, hur ensam man än känner sig. Och just den insikten leder till ensamhetens absoluta motsats. 

2. Skönlitteratur är tystnad. Musik kan verkligen överväldiga, precis som ljudbilden i en film, och mot denna explosiva våg av emotioner i enskilda laddade ögonblick kan litteraturen sällan mäta sig. Men tack vare texters ljudlöshet uppstår en annan särskild, och hemlighetsfull, dimension – ett slags böckernas egen vördnadsfulla respekt för karaktärernas prövningar och öden. Och ur denna respekt framträder en dyrbart ömsint blick på människan. I detta är litteraturen besläktad med bildkonsten. Men: 

3. Skönlitteratur är berättelse. Den ena scenen läggs till den andra, en dramaturgi uppstår, ibland på olika parallella nivåer och i flera tidslager. I regel leds man som läsare också mot en stegring, som därefter övergår i en avtoning, allt enligt urgamla aristoteliska teorier, som på ett förbluffande tidlöst sätt ännu gäller. Bildkonsten står i jämförelse med romaner relativt stilla medan musiken är alltför abstrakt för att kunna rymma en lika konkret utveckling av ett skeende. Romanens självklara vilja att röra sig framåt är förstås besläktad med dramats, filmens och teveseriens, men dess grundförutsättningar beror också helt av att:

4. Skönlitteratur är språk. Inte bild, inte ljud. Och kontraktet mellan läsare och författare kring orden är dessutom diametralt annorlunda än i vardagslag. Språket i en lyckad roman redogör inte, utan gestaltar. Detta lilla diffusa ord, gestaltar, bär i själva verket på hela miraklet, ett slags underbar omväg, som får oss att själva känna och reflektera, istället för att bli informerade, som av journalistiken. 

Att våga lita på tystnadernas komplexa effekter är att ge oss utmaningen att på egen hand läsa fram textens innersta och mest angelägna utsagor. De kan vara flerbottnade, och motsägelsefulla, men ändå likafullt sanna. Och alltihop ska verkligen stå där på sidorna, javisst. Men det får bara inte formuleras rakt på, för då rasar hela bygget obönhörligen samman, omedelbart. Det är, paradoxalt nog, bara med ord som det oskrivbara kan skrivas fram. Och detta kräver i sin tur en form som breder ut sig. Vilket leder över i att:

5. Skönlitteratur tar tid. Att se en film eller en pjäs fordrar högst några timmar. Och längden på ett musikstycke eller en låt räknas vanligen i minuter. Men i en roman vistas man ofta i dagar, inte sällan veckor, eller till och med månader. Bland konstformerna begär litteraturen mest tid av alla. Och att så länge få vara nära karaktärer i en annan värld kan leda till ett kvardröjande avtryck, om texten är riktigt stark blir det inte sällan rent av livslångt. Som investeringar betraktade är texter alltså ytterst fördelaktiga – en hög tidsinsats initialt leder senare till en anmärkningsvärd existentiell vinst.

Det finns givetvis många fler dimensioner hos litteraturen. Frågar man en poet eller en dramatiker blir svaren säkert annorlunda. Och fler jämförelser med andra konstformer låter sig ledigt göras. 

Men för mig är de här fem egenskaperna avgörande. Ingen annan konstform utom skönlitteraturen kan förena dem. 

Jerker Virdborg: Choklad och böcker skapar sammaberoende 

Och ledorden – långsamhet, tystnad, ensamhet – manar till eftertanke. För i vår tid känns deras klickbarhet, försiktigt uttryckt, högst begränsad. De sociala medieplattformarna av i dag kännetecknas istället av ledordens direkta motpoler: hastighet, högljuddhet, grupptillhörighet.

Om detta är en illavarslande eller uppfordrande iakttagelse?

Frågan är felställd. Uppfinningen skönlitteratur fungerar bättre än någonsin. Och få andra insikter än just den kunde väl inge oss mer hopp.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.