Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/jerker-virdborg-hur-hjartligt-trottsam-ar-inte-denna-forfattarmyt/

Böcker

Jerker Virdborg: Hur hjärtligt tröttsam är inte denna författarmyt?

Vinnare i look-alike-tävling samlade på Sloppy Joe’s Bar i Key West, Florida.
Vinnare i look-alike-tävling samlade på Sloppy Joe’s Bar i Key West, Florida. Foto: Andy Newman/AP

Key West är fullt av skägg. Författarskägg. Ernest Hemingways skägg. Jerker Virdborg promenerar i Hemingways hemstad och försöker få syn på litteraturen bakom myten.

Rätta artikel

Så här har knappast någon förläggare sagt till en debutant:

”Vi tycker om ditt manus och ger gärna ut det. Men, lilla vän, är du mytologiserbar?”

Ändå är en sådan undran, i det riktigt långa loppet, kanske relevant. 

På detta funderar jag när jag i 89 grader Fahrenheits värme når fram till ett vitt tvåvåningshus på Whitehead Street i den lilla östaden Key West i Florida.

På entrékioskens tak sitter en kolibri, och en skylt. The Ernest Hemingway Home and Museum. Inträdet kostar fjorton dollar. Kön hanteras effektivt av personalen, kassörskan ser mig absolut inte i ögonen när jag får min växel.

Guideturen börjar i matsalen. Vi får lära oss mycket om alla de polydaktyla katter som oavbrutet springer genom rummen.

”De har alltså 24 tår var!” upplyser guiden. 

Katterna är döpta efter gamla kändisar. Humphrey Bogart och Joan Crawford får godis ur guidens påse.

Uppe på andra våningen förevisas vi en sirlig spansk grind – Hemingways sänggavel. Här finns också en vit musafigurin, med flöjt, skänkt av Marlene Dietrich. Samt det sista kända fotografiet av honom, med ett dubbelpipigt gevär på armen, taget i juni 1961, bara veckor före hans död. Men då hade han decennier tidigare lämnat Florida.

Vi vallas vidare. På hallväggen hänger filmaffischer med Gregory Peck och Ingrid Bergman. I en monter blänker barometern från fiskebåten Pilar. På badrumsgolvet ligger klinkers i gulsvart art deco. 

Oavbrutet berättar guiden fascinerat om jakterna, flygkrascherna, fisketurerna, boxningsmatcherna, hjärnskakningarna, tjurfäktningarna, krigsskadorna och, i klädsamt censurerad form, fylleslagen.

Hur hjärtligt tröttsam är inte denna myt, tänker jag.

”Och där borta ser ni höloftet”, avbryter sig guiden när vi kliver ut på balkongen.

En hög, fristående liten byggnad. Jag lämnar gruppen och beger mig dit. Upp till dörren är det nitton trappsteg. Vaksamt avverkar jag dem, och tittar in. 

Ett större rum med bokhyllor, fåtöljer, jakttroféer och en sliten läderkoffert med initialerna ”E.H.”. 

Jag blir stående, ensam, och tankfull. På slagbordet en skrivmaskin, intill en enkel trästol med kopplade ben. En bluffstol, fastslår jag, aldrig att en författarrygg skulle tåla den. 

Det är helt tyst. Härinne, inser jag, tillkom bland annat ”Snön på Kilimanjaro” och ”En kort tid av lycka för Francis Macomber”. Det råkar vara två av de bästa noveller som skrivits. Och under åtta år på 1930-talet, läser jag från en plakett, skrev Hemingway sju tiondelar av hela sin samlade produktion i just det här rummet. 

Äntligen, tänker jag. Här – kommer man nära något väsentligt. För hur förbluffande långt befinner sig inte myten om Hemingway från den sårbarhet och intensiva antimachismo som gestaltas i hans texter?

Jag återvänder till guiden. Han pratar på, ännu mer om katterna. Men så avslutas turen och jag kan kliva fram.

Och fråga om novellernas tillkomst. Han ler ursäktande, blir mig svaret skyldig. 

Innan jag lämnar området ger jag honom, för att något lindra hans nesa, fem dollar i dricks.

Hela Key West är kraftigt påverkat av myten. Varje år anordnas en look-alike-tävling. Nyckelringar med fastlimmade vita skägg dinglar i turistaffärerna. Och på Duval Street ligger ännu Sloppy Joe’s bar där Hem gärna tog sig ett antal Key Lime Mojitos. Fast, inte. För den ursprungliga baren ligger på Greene Street och heter nu Captain Tony’s Saloon. Men vem bryr sig?

Jag söker upp den alldeles tomma Fleming Street där Hemingway först bodde, medan han skrev delar av ”Farväl till vapnen”. Här ligger även Monroe countys bibliotek. Bakom ett belamrat skrivbord residerar ett veritabelt orakel i lokalhistoria, Mr Tom Hambright.

”I’ve got a little something for you”, säger han hest och hämtar en oansenlig kartong.

Inuti, inneslutet i tunn skyddsduk och med blyertsanteckningar av både Hemingway och redaktören Maxwell Perkins, finns slutkorrekturet till ”Att ha och inte ha”, i original. 

Äntligen, igen, tänker jag och stryker fingertopparna över smutstitelsidan – litteratur. 

Mytologisering är en ofrånkomlig del av författarvärlden. Särskilt tacksamma inslag brukar vara sinnessjukdom, excentricitet, missbruk, allmän oåtkomlighet samt förstås, som i fallet Hemingway, självmord. 

Och kanske krävs ofta faktiskt en myt för att verken på lång sikt ska överleva. Men de litterära texterna själva vet, tack och lov, alltid mer än myterna. Och för den delen även mer än sina författare. 

Hur mycket av detta insåg Hemingway för egen del, han som var en mästare på både självmytologisering och existentiella undertexter?  

På den frågan funderar jag länge, medan jag sakta promenerar vidare på ännu en het och fullständigt öde villagata i Key West.