Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jerker Virdborg:­ Jag måste dit, till Certosa di Bologna

Staty på kyrkogården ­Certosa di Bologna i ­Italien.
Staty på kyrkogården ­Certosa di Bologna i ­Italien. Foto: armaroli stefano / Alamy

Bokkrönika – författaren Jerker Virdborg vandrar i den underjordiska gravstaden.

Bara två plusgrader. Och det regnar, mycket. Mitt enda skydd är ett paraply i bedrövligt skick. Men jag måste dit, till Certosa di Bologna, en av de mest omtalade platserna i hela Emilia-­Romagna. På 1300-talet grundades här ett kloster, men nu för tiden väntar något helt annat. Redan vid entréns mäktiga stenblock anar jag omfattningen. Ytterst försiktigt kliver jag in.

Och blir stående. För här tar en annan värld vid. Certosa di Bologna är ingen vanlig kyrkogård med krattade gångar i kvarter. I stället är den planlagd som en serie salar och torg, delvis täckta av tak eller kantade av hypnotiskt långa arkader, alltsammans fyllt med gravmonument, fresker och skulpturer.

Och vilka skulpturer. Att kalla platsen för utomhusmuseum räcker inte, rikedomen är så överväldigande att jag först inte törs röra mig.

Sakta börjar jag till slut gå, helt ensam, med ekande steg, genom stadsrum efter stadsrum. Det blåser iskallt och regnvattnet klibbar mellan skosulor och marmorgolv. På en innergård ser jag då en svartvit katt. Jag sätter mig på huk: ”Vss-vss?”

Men den rycker bara till och försvinner i en mörklagd pelargång.

Nya salar, som vidgar sig. Medan jag noterar epitafier och skulpturer av Galletti och Salvini märker jag att min blick inte registrerar som vanligt. Jag är alltför bländad av prakten, av förfallet, av extravagansen, av övergivenheten.

Certosa di Bologna var länge en del av den europeiska grand tour som högutbildade förr i tiden skulle företa sig. Både Lord Byron och Stendhal var här 1817 och Charles Dickens kom 1824. Långt borta syns kyrko­gårdens förlängning, en brant arkad om exakt 666 valv som leder upp till basilikan San Luca på berget intill. Anläggningen utgör ett komplett nekropolis, en hel stad byggd enbart för de döda, enligt de ideal som etruskerna här en gång levde efter.

Jag träder in i ännu en sal, översållad med dammiga och magnifika skulpturer i form av änglar, barn och sörjande mytologiska väsen. Jag rör mig allt långsammare, huttrande, med våta strumpor, och de vassa aluminiumpinnarna spretar från paraplyet. Var låg entrén? Jag minns inte längre. Och absolut ingen finns att fråga.

Då ser jag den igen, katten, nu nära ett benhus i jugend. Och något oväntat sker. Den nyser, innan den pilsnabbt försvinner, men denna gång – ner i marken.

En trappa där, som slutar i kompakt mörker. Men jag tar ett djupt andetag och kliver efter.

Jag står strax mitt i ett vägkors där mina rörelser fått taklamporna att tändas. Underjordiska gator med tre meter höga väggar i fyra riktningar. Och samtliga väggar är fyllda med gravnischer.

”Vss-vss?”

Nej, katten är åter försvunnen. Det enda som hörs är tunga regndroppar i brunnarna ovanför.

Skakande går jag vidare. Som i så många katolska länder finns på varje nisch ett svartvitt foto av den dödas ansikte.

Ny korsning, där jag inser: Gatunätet här nere är oöverblickbart. Och från alla nischer dessa blickar, som vaksamt följer mig. Enrico Piazzis blick. Lidia Dal Panes blick. Podresco Tartarinis blick.

Jag når fram till en ny trappa, som också leder neråt – det finns en undervåning till. Och där nedanför ytterligare fler, alla fyllda med gator. Fyllda med nischer. En oändlig kolumbarielabyrint. Tiotusentals blickar.

Jag fortsätter, svänger, viker av, tvingas se in i ännu fler ögonpar. Men, de blir snart så många.

När jag alldeles tappat orienteringen rundar jag ett sista hörn och kliver in på ännu en gata, överfull av nischer.

Då viker sig mina ben. Jag sjunker ner på knä, innan jag tvingas lägga mig. Golvet är täckt av damm och platanernas fjolårslöv som driver i vinddraget.

Hur kom jag hit? Jag skulle aldrig kunna hitta ut igen?

Det viner högt och gällt från osynliga ventiler. När jag rullar över på rygg ser jag genom ett galler i taket hur gräset där växer neråt.

Jag får svårt att andas. Snälla ni, alla, sluta stirra.

Somnar jag? Svimmar jag?

Jag återfår medvetandet när min famlande hand snuddar vid något. En nischplatta som släppt och krossats mot golvet. Jag vänder en skärva. Och ser ett fotografi av en kvinna. Hon är varken gammal eller ung. Men just hennes blick. Den är så annorlunda. Jag lyckas inte ta ögonen ifrån den. Så stolt, sorgsen, skärskådande. Men också klok, sårbar och varm. Vilket uttryck.

Samtidigt hörs något. Katten är tillbaka. Dröjande trippar den en bit bort. Men helt oförutsett vänder den – och går rakt fram till mig. Så kvickt som jag förmår sträcker jag ut handen. Och under en enda sekund tillåts jag röra vid dess täta mjuka päls.

Skynda dig, manar mig en röst, ta chansen, följ efter!

Jag möter kvinnans blick en gång till, och kommer på fötter. Stapplande går jag efter katten.

En ny trappa? Jag vet inte, mina ögon känns så grumliga. Men vi rör oss, uppåt.

På vägen snubblar jag. Hur länge låg jag där nere, hur långt borta var jag?

Den där blicken, och den där beröringen, kommer jag aldrig att glömma.

Tillsammans når vi markplan igen. Och gåtfullt långsamt ser sig katten om, en sista gång, innan den slinker in under en sarkofag och är borta.

I fjärran skymtar ljusen från Bolognas stadskärna. Men jag står kvar och vänder ansiktet mot molnen. Det regnar ännu och vindkasten träffar mig oavbrutet. Men jag har slutat frysa. Och jag är inte längre ensam.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.