Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jerker Virdborg: Sakta pressar jag in kroppen i öppningen mellan böckerna

Other: HASSE HOLMBERG

Författaren Jerker Virdborg minns hur han lekte med cowboys och indianer i sin pappas bokhylla - en magisk känsla som sedan smittade av sig på bokläsning. 

En boks rygg. Oftast högst tre gånger tjugofem centimeter, och enbart med plats för titel och författarnamn. Men när jag driver omkring bland hyllorna inne på det närmast oändliga Alfa antikvariat vid Norra Bantorget får jag syn på en alldeles särskild bokrygg. Den är blekgul, med ett enda ord i svarta serifflösa versaler: DOSTOJEVSKIJ.

Blixtsnabbt förflyttas jag till en annan plats och en annan tid. Och rörelsen ger mig svindel. Tankfull blir jag stående. 

Till slut plockar jag ner boken. En samlingsvolym, jag tror inte jag någonsin läst den. Men när jag blåst bort dammet får jag en ingivelse och ringer min åttiofyraåriga pappa.

”Är du hemma i helgen?”

Jo, det är han.

Jag ställer tillbaka boken och går.

Två dagar senare har jag åkt tåg i fem timmar, först från Stockholm till Göteborg, och därefter vidare ut till Lindome i norra Halland, där jag växte upp. 

Inne i det gula huset på Ättehögsvägen luktar det precis som under 1970-talet. Pappa är på pensionärsgympa, eller bio, eller någon middag, han sa inte vad han skulle göra. Och jag sa inte varför jag skulle komma.

Sakta rör jag mig från rum till rum, och stannar till slut i Det Stora, ett rum i vinkel som imponerade på mina kompisar när jag var liten. Det berodde bara delvis på ytan. Framför allt var det de väldiga bokhyllorna som gjorde intryck.

Avsiktligt dröjer jag med att gå ända fram. Jag vill se den på lite avstånd, den blekgula bokryggen.

Jag kisar. Och känner igen många andra böcker. Men jag kan inte se DOSTOJEVSKIJ.

Då kliver jag fram och börjar leta metodiskt. Jag vill minnas att den brukade stå högt upp. Och jag återupplever samtidigt svindeln. Det var här det skedde, när jag var fyra-fem år. Jag stod på en pinnstol och lät mina plastindianer färdas i en knallröd diligens som jag vunnit på lotteri. Hyllplanen och böckerna utgjorde berg, klippväggar och raviner som diligensen bara med svårighet kunde forcera. En grupp cowboys låg i bakhåll högre upp, bakom Heinrich Böll, Marguerite Duras och Alfred de Musset. Och precis när som helst kunde diligensen falla ner och krossas i massivens avgrunder. 

Men så, mellan två volymer, öppnade sig en hemlig glipa, en oväntad passage där diligensen fick rulla in, och en räddande klyfta ledde vidare, bort från faran, ut mot de stora vidderna.

Om och om igen låter jag blicken svepa över hyllorna, men jag lyckas ändå inte hitta den rätta bokryggen. Jag suckar till och upptäcker samtidigt något annat, ett tunt papphäfte som står inkilat mellan Tarjei Vesaas ”Branden” och Selma Lagerlöfs ”En herrgårdssägen”. Men det är inget häfte, utan en vinylskiva i serien ”Bonniers författarskivor”. En sjutumssingel – med Gunnar Ekelöf. På det gröntintade konvolutet från 1956 blickar han djupt försjunken ner i ett uppslaget manuskript.

Jag slår på förstärkaren och det sprakar till i de gamla Carlssonhögtalarna. När jag lagt nålen mot skivspåret låter Ekelöfs deklamerande som något ur en tecknad barnfilm. Och jag inser att just denna singel ska spelas på 33 varv, inte 45, och jag tvingas starta om den.

”Så vagga mig av och an, min syster och moder.”

Jag lyssnar intensivt och höjer volymen. Mina tonårskvällar här, i min ensamhet brukade jag spela musik hur högt som helst. Men nu fyller dikterna ur ”Färjesång” hela Det Stora Rummet. Och inga ekon uppstår, inget knaster hörs, all distorsion saknas.

Jag höjer ännu mer, jag vrider upp till maximum – och lägger mig tvärs över högtalaren. 

”Endast som vittne är människan till… Den som söker mening, ger draken dess etter.”

Högtalarelementens kraft tränger rakt igenom mig. När Ekelöf på vissa stavelser går ner i basregistret känner jag hur levern och njurarna i takt med metriken bokstavligen skakar inne i buken.

Länge ligger jag kvar, bortdomnad, och märker till slut att skivan nått sitt slut. Nålen har fastnat, den står och hackar i ett blindspår inne vid etiketten så att pickupens automekanism inte kan lyfta bort den.

Jag ser mig omkring. Möblerna i rummet, tavlorna och lamporna – alltsammans så overkligt välbekant. Jag tänker på pappa igen, var är han? Jag är inte säker på att vi ens kommer att hinna ses innan jag ger mig av. 

Min blick fastnar än en gång på bokhyllorna. Och irritationen återvänder. Fort hämtar jag en pinnstol från köket och börjar leta på de allra översta hyllorna. Dammet får mig att hosta, men noggrant går jag igenom plan efter plan. Varför skulle den inte finnas kvar, varför? Å andra sidan: Vad spelar det för roll, varför måste jag återse just den bokryggen? 

Men så, i hyllan allra närmast fönstret, bakom ett antal romaner som står lite snett, upptäcker jag en skugga. Ivrigt lyfter jag ut ett dussin böcker och ser något ligga i dunklet därinnanför. DOSTOJEVSKIJ. 

Triumferande drar jag fram den. Precis samma utgåva som på Alfa. Slutligen!

Fast strax släpper jag boken. För jag kan inte sluta titta på hålet som uppstått i hyllan. 

Och minnena återvänder. Om jag möjligen skulle…?

Prövande lägger jag upp benet på hyllkanten. Jag tar i allt vad jag kan. Och sakta, sakta pressar jag in kroppen i öppningen. 

Det går överraskande lätt. 

Som mäktiga klippväggar omsluter mig böckerna på båda sidor. Det pulserar i mina inälvor när jag långsamt och målmedvetet rör mig vidare, inåt. 

Den oväntade passagen. Den hemliga glipan. De stora väntande vidderna.

Bokmärket

Ingmar Bergmans främsta film ”Tystnaden” inspirerades intressant nog av en novell av Sigfrid Siwertz, utgiven 1907. I ”Det mörka segermonumentet” vill en ung man uppslukas av ett labyrintiskt Berlin, i filmens Timoka invaderas både gator och karaktärernas inre av det obönhörliga. ”Över Berlin föll en järngrå skymning”, skriver Siwertz och ger därmed Bergman nyckeln: Gör staden själv till huvudperson!