Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Jila Mossaed: Jag blandar mig inte i Akademiens problem

Jila Mossaed är beredd att ta över stol 15 i Svenska Akademien efter Kerstin Ekman.
Jila Mossaed är beredd att ta över stol 15 i Svenska Akademien efter Kerstin Ekman. Foto: Tomas Ohlsson

Göteborgspoeten Jila Mossaed hoppas kunna bli en frisk fläkt i Stockholms litterära kretsar. Inom kort tar hon över Kerstin Ekmans tomma stol i Svenska Akademien, mitt under dess stora kris. 

Jila Mossaed satt i kaféet på stadsbiblioteket och fikade – för sig själv, hon älskar ensamhet – när det började ringa i fredags. Pressmeddelandet om att hon valts in på stol nummer 15 i Svenska Akademien hade släppts. Det har fortsatt att ringa sedan dess, inte minst från medier på persiska. 

Så också när vi träffas vid Järntorget i Göteborg, ett par spårvagnshållplatser från hennes hem i Majorna, och promenerar genom Haga i jakt på ett söndagsöppet fik. Efter att hon avslutat ett mobilsamtal på persiska berättar hon att hon frågat hur hon, som kritiker av den iranska regimen, kan lita på att radiostationen som ringde är fri. De försäkrar att så är fallet.

Hennes fråga är inte paranoid, utan återspeglar en högst verklig situation. 

– Regimens underrättelsetjänst finns över hela världen. När jag talar med min syster, som bor i Teheran, pratar vi aldrig om känsliga saker, eftersom vi kan räkna med att vara avlyssnade, säger Jila Mossaed.

Det är ett stort glapp mellan Göteborgs sötaste stadsdel och en nyligen inträffad hängning av en ung man i Iran som hon berättar om under vår korta promenad. I nästa vecka går hennes senaste diktsamling på persiska till tryck. Hon skrattar när jag frågar om den också kommer ut i Iran.

– Nej, nej, nej! Det stämmer att folk är modigare i Iran nu, särskilt kvinnor, och människor läser mina dikter på internet, men ges ut… nej. Jag tror inte att jag får uppleva frihet i Iran under min levnad. Kanske när jag är 95, men då kommer jag ju kanske inte att förstå det!

När ringde Svenska Akademien och erbjöd dig en stol?

– För tre­–fyra veckor sedan. Jag behövde en vecka på mig att fundera på vad det här skulle innebära för mitt lugna liv. Jag är en eremit, jag tycker inte om att vara i rampljuset.

Lotta Lotass slutade ju i Svenska Akademien, eftersom hon hade svårt för förväntningarna på social samvaro, utöver ordinarie möten? Hur ska det gå för dig som också föredrar ensamheten?

– Om jag får prata om det vi har gemensamt – som litteratur – då är det okej. Men jag tycker verkligen om min ensamhet. Barnen är stora. Jag jobbar en dag i veckan, som kontaktperson inom socialtjänsten, men det måste jag nog sluta med nu om jag ska börja resa till Stockholm. Det som oroar mig är att inte hinna skriva.

Vi delar en hallongrotta och när fotografen kommer målar hon på sitt klarröda läppstift, utan spegel och utan att missa konturen – ”aldrig fotograferas utan läppstift!” – samt säger till fotografen: ”Vad du är snygg! Sådant får man säga i min ålder, eller hur?” Det vill säga – av eremiten märks intet, tvärtom är hon rolig, engagerad och tillmötesgående.

– Jag tar plats i Svenska Akademien med glädje. Men det är ju lustigt hur jag som röstat bort monarkin i Iran nu ska sitta i en kunglig akademi… Men det är skillnad. I Iran var det diktatur.

Vad tänkte du kring att gå in i en akademi som sedan snart ett år har befunnit sig i kris, som ignorerat information om sexuella övergrepp och slitits sönder av personkonflikter?

– Jag tänkte att jag inte blandar mig i det. Det är deras problem som jag faktiskt inte vet så mycket om. 

Fast snart är det ju också ditt, särskilt när du tillträder i december? Är det möjligt att ha den hållningen?

– Vi får se, de har sina problem som måste lösas. Jag får ta reda på vad det är för slags miljö, hur människorna är. Jag har aldrig träffat någon av dem, aldrig varit på Forum, bara varit på samma uppläsning som Anders Olsson på Kulturhuset i Stockholm. Jag hoppas kunna vara till nytta genom de två språk jag älskar. Det jag brinner för är poesin, litteraturen, det är det som pulserar i mig. Jag har ingen aning om hur uppdraget egentligen är, men jag hoppas att det passar mitt psyke.

En del har sagt att du förmodligen är en ganska tuff kvinna, som har kämpat mot religiöst förtryck? Att ingen kommer att kunna sätta sig på dig?

– Det är sant, jag är tuff och envis när det gäller att försvara det jag tror på, mina idéer, sanningen, rättvisan, den mänskliga godheten. 

– Och jag klassvandrar inte uppåt till Svenska Akademien, däremot klassvandrade jag ner när jag kom som flykting till Sverige. Men det var det ju värt, för jag fick min frihet som kvinna och friheten att skriva som jag vill.

Du får Kerstin Ekmans stol...

– Det är en ära, jag har läst henne och ska läsa om hennes verk inför mitt inträdestal, som jag har hunnit fundera lite på. Jag tycker att hon var väldigt modig som reagerade mot fatwan över Salman Rushdie.

Tycker du att det var synd att Svenska Akademien inte protesterade officiellt?

– Ja, det tycker jag. Det skulle ha hjälpt författare i Iran att våga mer. Jag är också typen som säger ”nej tack” och går, hellre än att kompromissa med mina djupaste värderingar.

Kerstin Ekman har ju skrivit en del om vikten av att känna naturen genom orden.  I en av dina dikter skriver du om hur det är att sörja vid ett träd man inte kan namnet på. Är det en särskild sorg?

– Sorgen är unik, den gör ont på olika sätt i varje kropp. Men ja, det slog mig ju hur otroligt mycket jag behövde lära mig när jag kom hit. Bara att komma till Värmland, med all skog – för mig fanns skogen bara i barnböckerna. Det tog tid att komma nära de nya blommorna, träden… Vi fick bekanta oss med varandra.

Du lyfts ofta fram som exilpoet. Vad tänker du om det?

– Jag är inte riktigt nöjd med att hela tiden stämplas som just exilpoet. Det är väldigt överbetonat. Jag har skrivit i hela mitt liv om det som händer i världen. Och jag var i exil redan i Iran, som poet.

– Att komma till Sverige var som att komma till paradiset, att inte längre behöva använda metaforer för den politiska smärtan. Det tog mer än tio år att befria sig från rädslan.

Det var ett polisförhör som fick henne att fatta beslutet att lämna Iran. Hon satt framför en polis som vägrade titta på henne därför att hon var kvinna, och som hade en hel lista med ord från hennes dikter som han ville veta avsikten med – var det regimkritiska ord?

– Jag var så förnedrad när jag kom därifrån, jag kände att jag måste lämna det här landet, det var inte längre mitt. Varje minut var man rädd att bli gripen av polisen.

Jila Mossaed kommer från en medelklassfamilj, där religionen inte var viktig, men där poeter som Rumi och Hafez lästes. Hennes pappa var domare och hennes mamma aktiv för kvinnosaken.

I lördags var hon på teater och såg Marguerite Duras (”en favorit”) ”Smärtan”. Några kvinnor i publiken kom fram till henne och sade ”Hoppas att det blir bra nu, i Akademien”.

Varför tror du att människor fäster hopp till just dig?

– Kanske ”fresh air”? Jag tillhör inte Stockholms litterära kretsar, jag är ren på något sätt. Jag läser på tre språk och älskar poesin. Däremot har jag fått svårare för fiktion, ju äldre jag blir. Det gör så ont att inte läsa sanningen om det som händer. Vi är på väg tillbaka till en vildhet i världen, det fattas medmänsklighet, för mycket handlar om att äga och om att njuta. Jag gråter ibland på morgonen när jag läser om det som sker, om barn i Jemen som drabbas av brittiska vapen. Tyvärr är jag pessimist.

När hon talar om detta tåras hennes ögon och rösten bryts. Jag frågar hur hon tänker att just poesin kan bidra till förståelsen av den smärtsamma verkligheten.

– Jag tänker, och med all respekt för romanförfattare, att poesin kommer från hjärtat. Du kan inte ljuga i poesin, det måste vara rotat i kärleken, i smärtan, i orättvisan… Den har ansvaret för att ställa de viktigaste frågorna om livet och världen.

Persisk poesi beskrivs ofta som bildrik medan svensk poesi, åtminstone efter modernismen, kan uppfattas som mer konkret och enkel. Hur lever de traditionerna hos dig?

– Det möts verkligen. Den persiska metaforiken handlar ju ofta om att försöka skriva om förbjudna politiska saker.

– Jag är på många sätt en annan poet på persiska, jag dyker djupt ner i språket. På svenska är det som att stå utanför en glasruta och försöka förstå hur varje ord ska användas – som månen till exempel, ett ord förknippat med kvinnlighet på persiska, men här är det en gubbe.

Hon läste Edith Södergran och Gustaf Fröding när hon kom till Sverige, och återvänder gärna till Pär Lagerkvist – ”han är lika allvarlig och melankolisk som jag”, och blir glad av Claes Andersson.

Om två veckor ska hon till Stockholm för att få mer information om vad hennes ledamotskap kommer att innebära.

– Jag är nyfiken. Jag hörde att de säger herr och fru till varandra? Det är jag inte van vid…

Jila Mossaed

Född 1948 i Irans huvudstad Teheran. Flydde till Sverige 1986 med sina två barn efter att Khomeiniregimen tagit över makten. Hennes första svenska anhalt var värmländska Hagfors, numera bor hon i Göteborg där hon utbildat sig vid JMG.

På persiska har hon skrivit två romaner och tio diktsamlingar. Hon är även skrivit manus till barnradioprogram i Iran.  

Hennes debutbok på svenska är diktsamlingen ”Månen och den heliga kon” från 1997. Hon har gett ut fem böcker på svenska efter det, senast diktsamlingen ”Vad jag saknades här” som kom ut i somras. ”En stark och märklig bok vars enkla, klara språk rymmer en dikt som öppnar upp sig i fler bottnar ju mer jag läser den”, skrev DN:s recensent.

Hon efterträder den tidigare akademiledamoten Kerstin Ekman på stol nummer 15.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.