Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Den inre pensionerade svenskläraren vilar aldrig

Jonas Thente om Svenska Akademiens val av ord.

De ligger inbäddade i skuggorna och slår till när du minst anar det. Svagheter och misstag är deras födkrok och på senare tid nyttjar de naturligtvis bloggar och sociala medier för att omsorgsfullt begrava dig levande om du inte följer deras regler och instruktioner.

De pensionerade svensklärarna – det är dem jag syftar på – kastar sig skadeglada på tangenterna när jag andtrutet har skrivit en krönika eller recension och havererat i nyttjandet av ett eller annat pronomen som de anser vara entartete.

De vädrar blod och kommer galopperande i oöverskådliga flockar (retorisk överdrift) för att berätta hur fel jag har, hur ovärdig det svenska språket jag är och att man av en tidning som DN verkligen borde kunna förvänta sig ...

Jag förstår dem. Jag är lika sjuk som de. 

Som dem? 

Som dessa?

Som dom?

Den 17 maj sände Svenska Akademien ut ett pressmeddelande som i princip var en gigantisk ursäkt för begångna dumheter och en försäkran om att man nu har lärt av misstagen och avser att reparera och omkalibrera den ansedda föreningens moraliska kompass.

Min inre pensionerade svensklärare gick genast upp i stabsläge när jag läste:

”Ett tydligare fokus på Akademiens uppgift, ett väl fungerande inre arbete och ett återupprättat förtroende är av största vikt för att Svenska Akademien även framledes ska kunna kunna [sic] verka för det svenska språket och den svenska litteraturen, samt för att Nobelpriset i litteratur ska kunna upprätthålla den internationella ställning som priset förtjänar”.

Framledes? 

Jag vet inte hur många gånger jag som redaktör har tagit skribenter i örat för att de har skrivit det en gång bortsorterade ”framledes” istället för det vedertagna ”framdeles”, men det är ofta. 

Svenska Akademiens Ordlista tycker sedan drygt tio år tillbaka att det är korrekt att använda ”framledes”. Å andra sidan skulle Svenska Akademiens Ordlista låta ”qwerty” passera som alternativ om tillräckligt många på tv sade ”qwerty” i stället för ”etymologi”. Delvis är det ju dess uppgift.

Men det var länge sedan jag slutade ta SAOL på riktigt allvar i snåriga språkfrågor. SAOL borde fungera som en det svenska språkets orubbliga Magdalena Ribbing, men fruktar förmodligen anklagelser om elitism. Det gör nu inte jag, och jag menar att brukandet av ”framledes” är lika illa som att gå på Nobelmiddagen iklädd kortbyxor och foppatofflor. Jag menar: det finns numera, tydligen, ingen egentlig lag mot en sådan klädsel, men den innebär grövst möjliga förolämpning mot alla andra som har hyrt frack och långklänning för tillfället.

Jag överdriver förstås. Min inre pensionerade svensklärare är och förblir fast i den tid då han eller hon själv lärde sig språket. Det var inte i Fornsverige.

Jag påminner mig gärna den princip som kallas Overton's window, och som gör gällande att ju oftare en tabubelagd politisk övertygelse framförs, desto mer legitim blir den i det allmänna samtalet. För att småningom bli helt tadelfri att formulera även i de kretsar som tidigare har betraktat den som snudd på absurd. Begreppet har naturligtvis aktualiserats i dessa dagar, när exempelvis rasistiska och nazistiska idéer har återkommit och tagits på allvar, efter att under en lång tid ha varit förpassade till den moderna civilisationens sophög.

När jag läser svenska debutromaner, och inte bara debuter men också skönlitteratur skriven av etablerade svenska författare, stöter jag ofta på horrörer som viker mig dubbel av smärta.

Somliga unga, svenska författare och deras eventuella redaktörer tror att det heter ”öppenhjärtlig”. Det gör det inte. Det heter ”öppenhjärtig”. 

Och det heter ”skadskjuten” och inte ”skadeskjuten”, även om SAOL har vikt sig på den fronten, som den alltid viker sig på alla fronter. Jag tittar på nätet – all modern kunskaps moder – och hittar en fråga om vad det egentligen skall heta. Det anonyma svaret lyder: ”Gramatiskt heter det 'Skadeskjuten' enligt det svenska skriftliga språket”. Klara bessked altså.

Hälften av alla svenska författare använder ”förstelnad”. SAOL tycker att det är finfint men för egen del kan jag bara acceptera antingen ”förstenad” eller ”stelnad”. Min inre pensionerade svensklärare vill på pin kiv börja sprida användandet av ”förmjuknad” för att se hur lång tid det tar innan det blir officiellt.

För att inte tala om det faktum att även härdade översättare och författare envisas med att skriva ”tills dess”. Låt oss, innan det blir för sent, göra det fullständigt klart att ordet ”tills” är en sammandragning av ”till” och ”dess”. Den som skriver ”tills dess” skriver alltså i praktiken ”till dess dess”.

Så tro mig, pensionerade svensklärare: jag är som ni, fast kanske en smula mer tolerant. Jag begriper att språket – när allt annat verkar gå åt helvete – är civilisationens garant och att det är ett vapen för såväl goda som onda krafter. Jag begriper också att språkkonservatismen är ett sätt att leva, ett sätt att bevara det som är bra utan att för den skull avfärda det som är bra med det nya.

Och med detta vill jag meddela att jag inte kommer att vara tillgänglig via mejl, telefon eller annorledes, samt att jag tillbringar en tid framöver på skyddad adress.

Läs mer: Kan kungen upplösa Akademien? Experterna svarar 

Maria Schottenius: Mitt tips är att kungen löser upp Svenska Akademien efter sommaren 

Läs fler texter av Jonas Thente 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.