Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

En hyllning till de dammiga antikvariaten och deras sura gubbar

Foto: Ylva Sundgren/Scanpix

Antikvariaten är en gudagåva till bokläsarna. Men man får förbereda sig på ett kärvt mottagande. ”Min initiation inleddes hos den oförsonlige Bok-Viktor i Uppsala”, skriver Jonas Thente.

Det är antikvariaten som sätter städer på kartan. Fornminnen, kroghubbar, säsongsbetonade festivaler, brunslammiga åar och lustiga skulpturer i all ära, men i en tid när varenda huvudgata med likformiga affärskedjor gör varenda svensk stad oskiljbar från alla andra svenska städer, så är det antikvariaten som står som urbana fyrbåkar i en öken av postironisk likgiltighet.

Min initiation till den antikvariatiska världen var hård. Den inleddes hos den oförsonlige Bok-Viktor i Uppsala när jag var i de yngre tonåren. Viktor själv upptäckte jag först vid det tredje besöket där han satt i slutet av en eller annan vådligt rankig bokkorridor och såg ut som en vithårig andraupplaga från mitten av artonhundratalet och vägrade svara på frågor. Försjunken i någon foliant avfärdade han mig – mycket riktigt – som en fattig wannabe.

Hans imperium brann upp så småningom, men då var jag sedan länge avflyttad och sörjde på distans.

De stockholmska antikvariaten var borgerliga och föraktfulla, medan de göteborgska var radikala och ... ja ... lika föraktfulla.

Vid den tiden ägnade jag två och ett halvt år till att vanka omkring som nattportier vid skånska västkusten. Lugna nätter annekterade jag världslitteraturen, erövrade med stora förluster Rysslands Turgenjev och Tjechov, överrumplade samtliga systrarna Brontë, intog Wadköping med enkelhet men mötte oväntat motstånd från Dublin och Troja.

Och det var bara några få av de många fälttåg jag avverkade medan snöstormarna yrde utanför, genom parkerna och deras vissna glassclowner.

Några lediga helger om året liftade jag till antikvariaten i Stockholm och Göteborg. Framför allt Röde orm i Göteborg och Blå tornet i Stockholm. Jag kopplade inte de där färgerna till politik på den tiden, men jag kunde ha gjort: De stockholmska antikvariaten var borgerliga och föraktfulla, medan de göteborgska var radikala och ... ja ... lika föraktfulla.

Jonas Thente: Akademiledamoten slätar över sin makt med ett plirigt leende

Men i Göteborg hade man börjat sälja även icke-antikvarisk litteratur. Småförlag, internationella tidskrifter, utländska förlags utgivning som man kände sig lierad med. Röde orm hade tidskriften Re-search och titlar från Amok press. Ingen annan hade sånt.

Nuförtiden vet alla att det är antikvariat man skall gå till om man vill ta del av de mer exklusiva småförlagens utgivning och för den delen titlar som har mer än ett par år på nacken. Man har en mer idébunden syn på sitt utbud än man har hos vanliga bokhandlare.

I Stockholm bedömde man mig snabbt som icke-lukrativ till dess att jag triumferande drog fram den tunna Cavefors-utgåvan av Nietzsches ”Hammaren talar” – som jag köpt i Skåne från en pall för 5 spänn styck – och någon grumsande det-är-så-högt-jag-kan-gå-handlare erbjöd mig 200 i inbyte eller 150 kontant.

Jag tog alltid inbyte.

Till fynden hörde Djuna Barnes ”Nattens skogar” utgiven 1956 av Almqvist & Wiksell, Thomas Pynchons ”Buden på nummer 49” i Wahlström & Widstrands utgåva från 1967, Stanislaw Lems ”Cyberiaden” och Samuel Beckett i Panache-utgåvorna.

Det blev en hel del titlar eftersom jag hade investerat i säkert 30 Nietzscheböcker. Över några år mättade jag den stockholmska marknaden med "Hammaren talar".

Jonas Thente: Den tråkigaste recension jag någonsin läst

Jag har sedan dess skaffat samtliga dessa titlar i gedignare utgåvor på originalspråk bevars (förutom Lem), men jag vägrar plocka bort min ungdoms troféer från bokhyllorna.

Det var i och med resorna jag insåg att man kunde köpa Stieg Trenter i originalutgåvor för glasspengar i Malmö, byta dem mot drivor av Piraten i Stockholm och få en massa annat på köpet, samt åka tillbaka till Malmö och göra samma sak med Piraten.

Men antikvariatet jag alltid har hållit högst låg ett par kilometer från min bostad på den tiden. Det ruvade i Helsingborg, i den väldiga källaren under någon sorts terminalvårdsboende i närheten av krematoriet vid Pålsjö skog.

Innehavaren var den hittills enda kvinna jag någonsin stött på bakom kassan i ett antikvariat. Annars brukar ju antikvariatörer vara en smula människoskygga, gärna orakade, gubbar i alla åldrar.

Som jag minns det kämpade jag alltid med dörren mot snöstormen, men i själva verket var jag där även under sommarmånaderna. Jag har för mig att de kallade sig ”Nordeuropas till ytan största antikvariat”, men jag kan ha fel eftersom de inte gjorde något som helst väsen av sig. Antikvariat brukar inte göra väsen av sig. De är mer: passar det inte så stick.

Bokhyllorna sträckte sig i oändliga rader under de rör som transporterade linne och död mellan vårdsalarna där ovanför. Det var tyst.

Den enda andra person jag någonsin stötte på i det här antikvariatet var kock på precis det hotell där jag jobbade. Han letade efter udda och mycket gamla kokböcker att inspireras av och jag respekterade honom grundligen för det.

Bokhyllorna sträckte sig i oändliga rader under de rör som transporterade linne och död mellan vårdsalarna där ovanför. Det var tyst. Falska persiska mattor låg på golven och var tionde meter kunde man slå sig ner i någon udda fåtölj och överväga köpet.

Trots att hon frågade om jag möjligen ville ha en kopp kaffe då och då, så fick jag intrycket att hon helst ville vara ifred. Det är – har jag senare noterat – ett gemensamt drag hos antikvariatörer.

Hon hade två hundar som hon kallade ”hundarna”. Vinthundar tror jag. Hon hade dem i ett rum intill själva boksalarna, av ordningsskäl antar jag.

Det hände att hon kallade på dem och kopplade. Och så ropade hon till mig – långt nere i bokkorridorerna och försjunken i en roman som jag hade för mig var en klassiker man måste läsa, men som visade sig vara rena sömnpillret för fem kronor (Arnold Bennetts ”Grand Hotel Babylon”, närmare bestämt).

”Du låser om dig om du går, eller hur?”

Detta förtroende. Detta godkännande.

Det är den vackraste uppmaning jag någonsin fått, och en som aldrig blev aktuell att hörsamma.

Läs fler texter av Jonas Thente, bland annat om radbrytningarnas religiösa tyngd. 

Antikvariat på nätet

Visst förstår jag poängen med sökmotorn antikvariat.net där man kan söka i nästan hundra skandinaviska antikvariat. Ibland har man bråttom. Men man känner sig lite som en orienterare som vid startsnöret upptäcker samtliga kontroller i en prydlig och praktisk liten rad.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.