Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 09:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/jonas-thente-portratt-av-forfattaren-som-ung-algoritm/

Böcker

Jonas Thente: Porträtt av författaren som ung algoritm

Fernando Pessoa som skulptur i hemstaden Lissabon.
Bild 1 av 2 Fernando Pessoa som skulptur i hemstaden Lissabon. Foto: Nacho Calonge/Alamy
Bild 2 av 2 Foto: Yadid Levy / Alamy

Vill vi verkligen läsa böcker som är maskinanpassade efter våra önskemål? Kanske är surmulna, kompromisslösa författare mer välkomna än någonsin, föreslår Jonas Thente.

Jonas Thente
Rätta artikel

Vad är egentligen en författare? De flesta bokläsare skulle nog svara att det är en person vars yrke det är att skapa tänkvärda fiktioner, drabbande dikter eller lustfyllda analyser. De flesta kan nog enas om att en författare är liktydig med en unik röst. Författaren är ett bestämt subjekt som läsaren känner igen och följer, som man följer en särskilt kär gammal vän.

Ta Elena Ferrante. Hon var en pseudonym till för något år sedan och hennes läsare tog väldigt illa vid sig när pseudonymen demaskerades. De ropade Ge fan i vår Elena! och jag förstår så väl varför. Man litar till en röst och vill inte känna att man blivit utsatt för något som ens liknar en bedragare. Det är Elena man har läst och med Elena man rubricerar författarskapet.

Men det är 2018 och Elena Ferrante hade likaväl kunnat visa sig vara ett datorprogram som analyserat framför allt västerländska medelålders kvinnors läsvanor och förväntningar, för att därpå skriva romaner för betatestning av ett halvt tusen läsare i en fokusgrupp, som gav sin input innan de omarbetade och anpassade romanerna släpptes till publiken.

Läs mer: DN:s Italienkorrespondent Peter Loewe om spekulationerna kring Elena Ferrante.

Det stockholmsbaserade företaget Betareader erbjuder en ”läsar- och feedbackshanteringsplattform” för författare och förlag. Man sätter manuset i händerna på testläsare, och analyserar deras läsmönster och feedback i realtid. Sedan gäller det att ”Iterera [omarbeta] tills din bok är redo för publicering”.

Det finns redan en svensk roman som genomgått proceduren: Alfred Ruths nyligen utkomna ”Fermis filter”. Jag har läst de första 12 procenten – ja, sidorna är inte paginerade utan försedda med procentsatser från 0 till 100 procent av textmassan – och det är inte så illa, som science fiction med tonvikt på science betraktat. 

Men om du har läst så här långt (cirka 35 procent av krönikan) så gissar jag att du hör till oss som kräver autenticitet av en författare. Vi vill ha en unik röst som kämpar för just sitt uttryck, sin uppfattning om världen och språket. Kanske vi rentav känner att en trulig, egensinnig, surmulet självupptagen författare är precis vad som behövs i en tid av tribalistiska gillaknappar, klickbeten, New Public Management och utbytbara veckostjärnor.

Läs mer: Jonas Thente hyllar de dammiga antikvariatens sura typer.

Nykritiken, som var populär i mitten av förra seklet, envisades med att det bara är texten som räknas – vem som har skrivit den ska räknas bort. Det finns poänger i det. Men handen på hjärtat är det ofta personliga författarskap man är ute efter. Absolut inte ängsligt strömlinjeformade tidsfördriv.

En bokläsare eller -lyssnare som söker förströelse i dessa den minsta gemensamma nämnarens syrefattiga schakt är lika litteraturintresserad som onanisten är en utomordentlig älskare.

Den digitala erans förtjusning i att konsumentanpassa litteraturen är inget nytt. Manhattandeckarna och läkarromanerna har alltid skrivits enligt formulär och procentsatser, som att de förra inte får innehålla kritik mot USA. Långa och ovanliga ord är bannlysta. På samma sätt diskvalificerar nya digitala format gärna somliga former av intriger, snåriga meningar och annat som kan störa flödet.

Jag tror inte man kan kalla läsaren av den sortens förskräckta produkter för litteraturintresserad. En bokläsare eller -lyssnare som söker förströelse i dessa den minsta gemensamma nämnarens syrefattiga schakt är lika litteraturintresserad som onanisten är en utomordentlig älskare.

Författare är som nära vänner, och nära vänner ljuger inte för en, ändrar inte åsikter för att vara till lags eller klappar en på huvudet genom att undvika svåra ord, utvikningar eller referenser. 

Med författare växer man och undrar vad de tycker om det som händer, vad som intresserar dem, vad de har på gång. Man har länge följt Lotta Lotass märkliga ensamresor i olika former. Man har lyssnat på Nina Burtons skildringar av djupdykningar in i civilisationens kärna och ser fram emot nästa möte. Man undrar vad Ida Börjel och Lars Jakobson sysslar med, för man har inte hört av dem på länge. Och man sörjer att vänner som Kathy Acker, Mare Kandre, Albert Camus och Stig Dagerman gick bort så tidigt, när de hade så mycket kvar att dela med sig av.

Författaren vill vi känna som en och odelbar, inget behagsjukt fnask. Nåväl, tillfälliga begåvade konstellationer som Sjöwall/Wahlöö, Lars Kepler och Bergmark Elfgren/Strandberg kan givetvis gå an.

Men hur är det då med den oförliknelige portugisiska författaren Fernando Pessoa (1888-1935), bekant för sina mängder av så kallade heteronymer? Han skrev helt olika sorts texter under skiftande författaridentiteter: Ricardo Reis, Bernardo Soares, Álvaro de Campos och sjuttiotalet namn utöver dessa. Ändå tillhör samtliga dessa heteronymer, i hans läsares ögon, just Pessoas författarskap. Vi noterar och uppskattar hans briljans i det han vill isolera den inflammerade modernisten de Campos under ett annat namn än den melankoliske bokhållaren Bernardo Soares, som skrev ”Orons bok”, eller fåraherden Alberto Caeiros idyller.

Alla dessa röster som är en enda, långt från algoritmernas sterila helvete.

Läs mer: Jonas Thente om skillnaden mellan höstböcker och Höstböcker.