Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-11 08:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/jonas-thente-tva-stulna-diktrader-fick-poesivarlden-att-rasa/

Böcker

Jonas Thente: Två stulna diktrader fick poesivärlden att rasa

Internationella poesifestivalen i Milano. Fredligt än så länge.
Internationella poesifestivalen i Milano. Fredligt än så länge. Foto: Fotogramma/Splash

Det började med ett par stulna diktrader. Det fortsatte i raseri, tårar och en tatuerare som kräver rättvisa. Lyriken är ingen lekstuga.

Jonas Thente
Rätta artikel

Poesiscenen är inte direkt känd för blodiga fejder och rasande intriger. Det händer förstås, eftersom människor är inblandade, men bråken brukar vara verserade och räcker sällan till för att nå ut i de bredare lagren.

Men förra lördagen hettade det till på allvar. Den amerikanska poeten Rachel McKibbens drämde till på Twitter med en kort och kärnfull hälsning till den amerikanska unglyriska världen. Ämnet var nomineringarna till Pushcart-priset, som föräras nya begåvningar utgivna av mindre, oberoende förlag och tidskrifter. En dikt med titeln ”Gun metal” hade nominerats och McKibbens skrev på Twitter:

”En dikt som plagierar mig har nominerats för Pushcart. JAG HOPPAS VI VINNER”.

Och så kom frågorna och affären utvecklades snabbt. Den unga poeten bakom dikten ”Gun metal” hade helt uppenbart stulit från McKibbens dikt ”three strikes”, som ingår i den självbiografiskt motiverade samlingen ”Blud”.

Jämför själv. McKibbens skriver i sin dikt:

Hell-spangled girl
spitting teeth into the sink,
I’d trace the broken
landscape of my body
& find God
within myself.

Den prisnominerade plagiatören skriver: 

Ramshackle
girl spitting teeth
in the sink. I trace the
foreign topography of my body, find God
in my skin.

Som inte detta vore nog har plagiatören publicerat en bild på Twitter, där hon stolt förevisar sin nya tatuering: diktens två första rader med den slående bilden av tänder i handfatet över hela underarmen. Hon kommenterar att det är en rad från hennes dikt ”till ära för vem jag var, vem jag är och vem jag ska komma att bli”. Hon meddelar att hon är glad att hon äntligen fått sina egna ord tatuerade.

Twitter blev förstås rasande. Rachel McKibbens fick enhälligt stöd, folk stödköpte hennes bok, förlag och tidskrifter meddelade att de omedelbart stoppade all hantering av plagiatörens verk och person. Dessutom kom flera förfördelade poeter fram. I veckan har antalet poeter som fått sina verk delvis stulna av plagiatören stigit till elva stycken. 

Plagiatören själv har misslyckats förklara sig. Intervjuer hon tidigare gjort, där hon hävdar att just dessa ”hennes” två rader sammanfattar ”vem hon är”, har inte direkt understött hennes försäkran att hon måste ha glömt att hon läst McKibbens original, eller att - nästa försök - hon velat gå i dialog med förlagan.

Redan några timmar efter bomben släckte plagiatören sitt konto på Twitter.

Man kan grubbla kring en hel del aspekter kring denna lyriska vendetta. Det mest påfallande är ju hur de sociala medierna passar utmärkt för att vrida upp temperaturen även inom den alternativa poesivärlden.

Men viktigare är nog hur den särskilda litteraturgenre som skildrar självbiografiska lidanden har blivit hårt konkurrensutsatt. Så många lidanden, så få metaforer och så många som försöker skapa en egen identitet bland så många andra.

Häromkvällen såg jag filmen ”Cam” (Netflix), som handlar om en egenföretagande digitalsexshow-arbetare som får sitt konto, och hela sin identitet, kapad av någon okänd när hon börjar bli populär bland snuskhumrarna. I filmen är hon inte ensam om att råka ut för detta och i prekariatets epok är identiteten ens varumärke och födkrok.

Något liknande verkar ha hänt i fallet med Rachel McKibben och hennes plagiatör. Det är inte så mycket ett par diktrader som har stulits här, utan en hel livsförklaring. McKibbens tweets är lika arga som gripande, när hon berättar om alla år det har tagit för henne att komma fram till just de orden, och hur hon drabbades av posttraumatisk stress när hon såg sina ord stulna och förfuskade av någon usel pretendent.

Hennes ilska är stor och rättfärdig när hon skriver att hon vägrar låta någon annan använda hennes ord, för ”vilka är vi om inte våra ord?”. Mest arg verkar hon bli av plagiatörens tatuering, och hon riktar sig direkt till henne och berättar att hon var den yngsta patienten i USA som fick tandställning på 1980-talet. Tandläkaren var förbluffad över att hon tappat alla sina mjölktänder redan vid sju års ålder.

Min pappa hjälpte mig med det, skriver hon till plagiatören. Och så citerar hon en rad som aldrig kom med i den färdiga dikten: ”Tandfén kommer inte till den som fått tänderna nedslagna i halsen”. Den kan du få, skriver hon tvetydigt till plagiatören.

Hela denna twittertråd är en svindlande ingång till dagens version av självterapeutisk centrallyrik. Så småningom dyker även aspekter som etnicitet, klass och kliniska diagnoser upp som argument mot plagiatören, som är en vit kvinna utan barn och någon känd sjukdomsbild.  Striden börjar byta tema från plagiat till vem som har rätt att skriva poesi över huvudtaget.

Ett marginellt men roande inslag i debatten infaller när någon rapporterar att tatueraren har fått nys om det hela, blivit kränkt och nu vill ”utkräva rättvisa”.

Rachel McKibbens diktsamling är i alla fall slutsåld, så något gott har ändå tillkommit henne.

Läs fler texter av Jonas Thente , till exempel om Fredagstacon som kulturellt världsarv.