Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

”Kära B” - Elis Burrau skriver ett försenat mejl till Bodil Malmsten

Foto: Magnus Hallgren

För två år sedan avled Bodil Malmsten. Nu skriver författaren Elis Burrau ett mejl till henne om tomheten och saknaden: ”Du lärde mig att hata litteraturen, och att älska den".

Dear B, 

jag läser i en notis: Göran Greider tycker ungdomen går på alldeles för få begravningar. Det kanske stämmer, tänker jag. Sen tänker jag: bjud mig och jag kommer att gå. Skicka ett mejl och jag är där. Jag är inte särskilt kräsen (när det gäller döden). Jag kommer att gå på den där begravningen som en dåre. Jag är inte särskilt kräsen, jag är artig (när det gäller döden). Jag kan inte säga nej.  

Det är absolut inte en form av effektsökeri att inleda den här texten på det här viset. Det är ett uppskjutande. Ett kärleksbrev som skälver i sin patetiska försening. 

När du dog hade jag inte varit på en enda begravning i vuxen ålder. Jag visste inte hur man gjorde. Som jag skrev i min missbildade roman: jag har länge tänkt på döden som en hierarkisk fest. Och när jag gick på din begravning blev det fel med mina vita tulpaner. Det var alldeles för mycket tejp. Det var alldeles för kallt. Jag kunde inte knäcka koden, jag ville inte säga nej.

Jag säger till folk att jag ska skriva den här texten i stället för att skriva den här texten.

”DN Kultur borde sluta hacka på mig, de har gjort det sedan 1977 och snart dör jag. Man ska inte bry sig men jag bryr mig. Det gör ont. Bara för att jag inte skriver som Frostenson och Jäderlund & co. Så snålt.” Skrev du i ett mejl till mig, 2015. Jag vill att det ska stå i DN Kultur. Jag vill att det ska stå okommenterat. Jag är lika effektiv i min aktivism som mullvadarna i Finistère. Jag är en mullvad. Helt otroligt blind. Lite som när Majakovskij skriver om solen.

Läs mer: Bodil Malmsten engagerad in i det sista 

Jag säger till folk att jag ska skriva den här texten i stället för att skriva den här texten. Främmande människor i offentliga och privata rum. Eftersom du, likt ingen annan, visat upp prokrastineringens poetik, stoppat upp den som ett smärre djur, så känns det helt okej. Eftersom du, likt ingen annan, punkterat och förgyllt författargeniets solkiga myt i en och samma rörelse. Om och om igen.

Det känns helt okej. Man är ju idioten ändå, eftersom man skriver. 

”Köp med eget kaffe, jag kan inte koka kaffe, inte nu.” Jag gjorde det med. Du la ut texten i olika beska sms. Jag vet vad cellgift gör med smaklökar. Du hade aldrig behövt mejla mig, från ingenstans. Du kunde bjudit hem en annan skenhelig yngling, vemsomhelst. Jag är så tacksam. Jag är så bitter. Du lärde mig att hata litteraturen, och att älska den. All öm galla vi delade, vår glittrande, poänglösa elitism. Det var liksom inget jag förtjänade. Jag minns när du kom till vår läsning på Rönnells med en pappkasse, ett exemplar av ”Nästa som rör mig” till alla i klassen. Jag tror vi alla behövde kniven i den boken. Jag vet inte, jag kanske överskattar slumpen nu, jag kanske underskattar din research. Jag hade ju skrivit om min cancer. Utnyttjat den som en äcklig parasit, som en författare. Det var liksom inget jag förtjänade – dig som mentor, att överleva. 

Först läser jag om din sista bok, man ska alltid läsa den sista. Det är som med Marguerite Duras. Man måste börja med ”Det är allt”, av respekt, om inte annat, man måste börja med ”Det här är hjärtat” och med döden (kärleken).  

Läs mer: DN:s intervju med Bodil Malmsten ett knappt år innan hennes död

Novellix ger nu ut din novell ”Åtrå” i läckert fickformat. Förlaget skriver att du ”gick bort” för två år sedan. I ”Det här är hjärtat” har jag strukit under: ”Personer som säger/ Gå bort/ när de menar dö/ Jag hatar dem/ De ska dö/ Alla ska dö.” Du visste tidigt att hjärtat bara var en muskel. Att läsa det igen är en grym repris. Du lämnade ett facit och det läcker, fortfarande, in i framtiden.  

Jag läser Wera von Essens stundtals ljuvliga dagboksroman ”En debutants dagbok”. Högt upp på en sida står två korta meningar, under datumstämpeln 6/2: ”Bodil Malmsten dog idag. Gick inte bort – dog.” Det överrumplar mig och samtidigt inte. För det känns självklart. Att en roman som kretsar kring föreställningar om konsten, kring föreställningar om Stockholm, kring föreställningar om kärleken, att en sådan hybrishistorias författare ska finna det naturligt att skriva ut din död, för att sen inte nämna dig igen. Det känns värdigt. ”Gick inte bort – dog.”

På ett kärnfullt sätt påminner von Essen om ditt livslånga, hopplösa, strålande värv: att tröstlöst försöka skriva som det är. Det finns lite intellektuell hederlighet i den stockholmska dagboksromanvåren 2018 ändå, det finns ett hopp. Många upptäckte att de älskade dig efter din död, och vad ska vi säga om det? Det här är hjärtat är ett obestridligt mästerverk, men recensioner finns kvar. Tyvärr. 

Den här våren vill jag skriva till dig att Orfeus-myten blomstrar på nytt, att du hade rätt. Den här våren vill jag skriva till dig, punkt.

Så först läser jag om din sista bok, sen läser jag din första (med dikter), ”Dvärgen Gustaf”. Och redan där drog du det bokstavliga språket till sin blodiga spets. Redan där överdoseras dikten med trojanska hästar: kärnfulla rader om att sluta andas, insnörda i cirkusens symboliska virrvarr. Begravningen som gravlaxtyst karneval. Döden som bubbelfyrverkeri. Sen läser jag din andra bok (med dikter), ”Damen, det brinner!” Och den är hypermodern. Det blaserat precisa sättet att rimma när man känner för det! Sättet att ”älska”. Du skriver ”älska”, konsekvent! Här blir jag lycklig på riktigt, jag vill gråta (jag har ofta skrivit att jag ”gråter” blod). OCH HÄR HAR VI IDIOTEN SOM TROP! SOM KANON! VERSALERNA SOM FALSK FRIGÖRELSE?

”Döden vinner i samtliga grenar, det vet vi, det är ett trivialt faktum.” Skriver Werner Aspenström. Lite senare konstaterar han att äkthetsproblemet främst är ett inre akustiskt problem. Du skriver, uppgivet: ”Att en bild inte är en förebild, hur många gånger behöver det upprepas?” Det handlar om diktens förhållande till verkligheten. Du skriver: ”Jag vill vara en farlig människa som talar med låg och hotfull röst, inte en som skriker.” Det blir autofiktion först i betraktarens öga.

Björn Wiman: Bodil Malmsten gjorde världen till dikt   

Om jag ser en sorglig scen blir jag ledsen. Så ligger det till. Iskalla ironiker göra sig icke besvär! Hur kan det bli fel med vita tulpaner? När slutar dikten? Jag var och hämtade böckerna i dag, i mitt tillfälliga bibliotek (ett rivningsobjekt i Årstaberg), två stycken, de du gav mig eftersom de var viktiga. Leslie Kaplans ”Överflödet – fabriken”, Julie Hechts ”Do the windows open?”   

En gång skrev jag en poserande krönika i Nöjesguiden om att Orfeus-myten ”gått för långt” i den svenska, samtida litteraturen, eller utnyttjats för slappt. Och då skämdes du. Och då skämdes jag. För jag hade fel. I din sista tweet citerar du Camus: ”Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder. Gå inte framför mig, jag kanske inte följer. Bara gå bredvid mig och var min vän.” Det är en faktoid, han sa aldrig så, men det är vackert att du kanske trodde det, för det är som livet. Du hade fel. Döden är mer stringent, en strikt kompis (ett korrekt återgivet citat).

Den här våren vill jag skriva till dig att Orfeus-myten blomstrar på nytt, att du hade rätt. Den här våren vill jag skriva till dig, punkt.  

Bokrecension: Bodil Malmstens samlade dikter

Jag vänder i dörren och du skriver: ”Den glamourösa punkten på den sista sidan har jag aldrig satt.” Jag vände på tröskeln och du mailade: ”Mitt hjärta brister, det blöder, mitt majakovskijhjärta som brister, som blöder, men det bara fylls på, liter på liter, det pumpar, jag vill skriva majakovskijbokstäver, ord, meningar i snön. Min mormors poesi: Det ena du vill/ det andra du skall/ så plägar det gå/ i dylika fall.”  

Jag grät och gråter tårar, aldrig blod, stirrar in i solen.  

4-ever, 

 

Bodil Malmsten

Född 1944 i Bjärme, Jämtland. Växte upp där och i Vällingby i västra Stockholm. 

Hon debuterade med barnboken ”Ludvig åker” (1970)

Första diktsamlingen ”Dvärgen Gustaf” kom 1977 och följdes av ett tiotal poesiböcker. Skrev också romaner, noveller, dramatik och loggböcker.

Mellan 1999–2010 bodde hon Frankrike, främst i Finistère, Bretagne.

2012 kom ”Så gör jag – konsten att skriva”.

Hennes sista bok blev diktsamlingen ”Det här är hjärtat” (Albert Bonniers förlag/Rönnells antikvariat) 

Bodil Malmsten avled 71 år gammal den 5 februari 2016. 

 

Elis Burrau

Författare och poet.

Han är född 1992 och bor i Stockholm. 

Han debuterade med diktsamlingen ”och vi fortsatte att göra något rörande”  (CLP Works, 2016) som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Ett år senare kom Röda dagar (10TAL Bok, 2017)

I januari kom hans första roman, ”Karismasamhället”, på Albert Bonniers förlag.