Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Kerstin Ekman: Jag har ett ansvar att sticka upp med lite bildning

I veckan utkom Kerstin Ekmans nya bok, en biografi om bondsonen och naturforskaren Clas Bjerkander. DN:s Malin Ullgren har träffat henne och pratat om nyfikenheten, om Akademien och om viljan att rädda världar ur glömskan.

”Papyrusrullar multnar, papper blir skört och faller sönder. Bokstavskrumelurerna blir otydbara eller glöms för att ingen läser dem längre. Värld efter värld sjunker ner i mörkret och förloras precis som vår egen kommer att göra.

Men växterna kommer år från år upp igen. De kommer ur frö ­eller också kommer de tillbaka i rena harmen, som Bjerkanders slåtterblomma. Vårärt och gökblomster ser ut som på hans tid. Ja, de ser ut alldeles som Galenus, Plutarchos och Horatius såg dem. Nog är det underligt och tröstande.”

Med ”Då var allt levande och lustigt” skriver Kerstin Ekman en biografi om bondsonen, Linnélärjungen och naturforskaren Clas Bjerkander. Citatet ovan sammanfattar en känsla och en hållning som verkar boken igenom: Sorgen över förgängligheten – men också viljan att rädda världar, ord och levnads­öden från glömska. Samtidigt – växternas tröst: ”Man blir så glad när de kommer på nytt”, säger hon.

Varifrån kommer din nyfikenhet på floran?

– Pappa var ju intresserad. När jag var liten fick vi i läxa över sommaren att samla in tio växter, men jag samlade ihop mer än hundra. Då sade lärarinnan: ”Jaha, men du ska lära dig det här utantill också!” Jag har aldrig glömt det där. Pappa blev urarg, jag antar att han ringde till henne, han brukade göra sånt ibland.

– Herregud, vad min pappa har betytt mycket för mig, hans nyfikenhet.

Den har väl du också?

– Ja, men jag är inte lika intelligent som han var.

Varför säger du så?

– Men det är så. Klart att jag idoliserar honom, jag älskade honom. Pappa hade ju den här sidan med matematik och konstruktion, den har inte jag. Men han var ingen vidare pedagog, han fick mig att känna mig dum när jag inte förstod.

Hur hittade du Bjerkander?

– Jag skrev en bok som hette ”Se blomman” med idéhistorikern Gunnar Eriksson, och då dök jag på ett citat ur Bjerkanders oration och blev så förtjust. Jag tyckte att han var så söt, han hade humor.

– Först hade jag tankar på att skriva en biografi om en annan naturvetare, en botanist som hette Carl Fredrik Nyman. Han jobbade på Riksmuseet, men så blottade han sig. Allt material om honom brändes. Då måste man hitta på och jag är ju inte så mycket för det i just biografier.

I förordet står att ”Ofta gör vi orätt mot de döda. Vi övermannar dem med våra beskrivningar och omdömen. Ju mer berömd en människa har varit desto mer får hennes minne tåla av eftervärldens hantering.”

Så genren där man helt enkelt gör en roman av ett verkligt levnadsöde...?

– Jag gillar den inte, det förstår du nog.

Det är märkligt när man inser hur mycket skam som kan finnas kvar från historien, fastän lång tid har gått sedan någon har dött.

– Det är väldigt vanligt att man förstör material. Jag vill själv inte ha mitt material på KB, det känns för offentligt. Det kommer att hanteras privat i stället. Jag är ju dagboksgalning, det skulle vara att lämna ut mina anhöriga genom tiderna. Jag har övervägt möjligheten att slänga dagböckerna, men jag måste tänka på det lite mera. Fast åren går och nu har jag ju inte så lång tid på mig att bestämma mig.

Det är inte så att man har ett ansvar att lämna ett rikt arkiv efter sig, om man som du står bakom ett av svenskt 1900-tals viktigaste författarskap?

– Det är ju litteraturvetarens synpunkt. Men jag har haft anhöriga som har haft det mycket besvärligt... Jag känner ansvar för dem och deras behov av skydd. Jag tycker ju att det privata ska vara privat.

Ändå är det kluvet, väl? Du skriver så fint i Bjerkanderbiografin om hur ”värld efter värld sjunker ner i mörkret och förloras”. Att rädda dessa världar och personer ur glömskans mörker är något du verkligen har sysslat med, som författare.

– Ja, det är min upplevelse nu när jag haft en så lång livstid och märker hur glömskan har accelererat de senaste årtiondena. Det humanistiska bildningsarvet bara går under. Där tycker jag att jag som författare har ett ansvar att sticka upp med lite bildning.

Hur märks det att bildningsarvet går under?

– Jag märkte det till exempel när jag hade en alldeles utmärkt journalist hemma hos mig. Jag råkade nämna Hjalmar Bergman, som är en av mina käraste författare. Den här journalisten var en bildad man, han kunde allt möjligt, men han hade aldrig hört talas om Hjalmar Bergman... Förstår du vilken känsla man får då? Jaha, Bergman, nu är han glömd... Och när jag som amatörbotanist förstår att barnen i skolorna inte längre får lära sig namnen på växterna – då oroar jag mig för vilken sorts värld vi får. Människorna är sådana, vi behöver veta namnen på tingen för att vara rädda om dem. Annars blir allt bara ett sudd. Men när jag säger att jag önskar att de fick lära sig mer om floran i skolan, då vill det ju till att det inte är som på min tid, när intresset närmast kunde avdödas.

– På Bjerkanders tid hade man det humanistiska med sig också när man var naturvetare. Nu har de stängt dörren till laboratoriet där de sitter med växtfysiologin och genetiken. Det är väldigt fina saker, men de citerar inte Ovidius så ofta. Dörren stängs, kunskapen når inte ut. Det tycker jag är så oerhört synd.

Foto: Lotta Härdelin

”Bildning” är ett svårt begrepp att nagla fast, men nu är vi inne på att det kan handla om kunskaper som bildar en sorts helhet?

– Absolut. Att man kan förbinda den ena världen med den andra, botaniken med det humanistiska arvet. Fast bildning för mig är delvis självklart och handlar om det humanistiska, om det skönlitterära och om språken. Jag sitter och skriver på en sak nu och stötte på ett underbart citat av den franske 1800-talsbotanisten Henri Lecoq, men jag kunde inte översätta det på något bra sätt, franskan är ju sådan, den låter sig inte alltid överföras. Men jag kan heller inte citera honom, för folk läser inte franska längre. Här tycker jag att vi har mistat något väsentligt – vi bör kunna de stora språken. Unga människor nu är så nyttoinriktade.

Det där nyttoinriktade måste de ju ha fått någonstans ifrån? Blivit inlärda att man ska kunna tjäna pengar på sina kunskaper?

– Ja, så är det ju. Man vet heller inte alltid från början vad man faktiskt har nytta och glädje av. Jag läste latin på gymnasiet och forn­isländska när jag läste nordiska språk på universitet – det kunde jag väl inte ana då att det skulle bli de kunskaper jag skulle ha mest nytta av – men så har det faktiskt varit. När gamla texter inte har funnits översatta har jag själv kunnat trassla mig fram.

– Det är detta med världarna igen – att ha tillgång till dem. Jag märker att jag hetsar upp mig när vi pratar om det här. Vill du ha mer kaffe?

Tror du att det skulle behövas en skönlitterär kanon i Sverige, för skolan?

– Det är något i mig som stegrar sig inför idén att man ska tala om för folk vad de ska läsa. Det fanns ju en sorts kanon, om än oskriven, när jag själv växte upp. Bildning handlar mycket om vad man förväntas kunna. Nu är de där förväntningarna suddigare och det specialiserade är viktigast och det gör att människor får mindre gemensamt. Ändå tycker jag att det är bättre om kulturjournalister, kritiker och litteraturvetare kan hålla uppe intresset för det som är viktigt att läsa, utan en kanon.

– Det är heller inte så dumt att läsa om böcker, som vuxen. Kanske kan man bara känna den där riktigt intensiva närvaron i texten när man läser om, när drivet framåt har lagt sig, när man är äldre och kanske har gjort de där erfarenheterna som litteraturen berättar om. Eller till och med se att något är banalt, och just därför intressant. Jag läste Thomas Manns ”Bergtagen” när jag fortfarande gick i skolan, där var en passage på franska som jag trodde gömde något väldigt intimt och laddat. Men när jag läste samma stycke senare i livet såg jag att där inte stod något särskilt alls, snarare beskriver Mann det outtalade som kan finnas i en banal konversation. Jag tror tamigfan att man blir lite klokare med åren!

Ju yngre man är som läsare, desto mer är man stenhårt på jakt efter erotiska partier och antydningar, är min erfarenhet.

– Ja, man var väldigt intresserad av det där knulleriet. Mamma hade en roman av Dagmar Edqvist hemma, som hette ”Hjärtat söker nödhamn”, som handlade om flyktingar. Vi hade två judiska flyktingar som bodde hemma hos oss, det var nog därför hon hade den boken, men det tänkte jag inte på då. Gud, vad jag grubblade på vad de gjorde för någonting i romanen. Likaså en annan populär bok på den tiden, som mamma hade hemma, Louis Bromfields ”När regnet kom”, där gjorde de också på något vis, utan att jag kunde läsa mig till exakt hur.

Här visar sig åter vikten av att förstå äldre tiders språk, de kodade bilderna, som hos Bellman, eller vad vi nu ska ta för exempel...

– Fast just han kan ju vara väldigt tydlig: ”kanske på ett bord att min bild blev gjord”.

Men skrivningen ”frun hör ju till oss alla” kanske inte är lika tydlig, i alla fall inte när man är yngre.

– Usch, det är en förfärlig formulering... Har du förresten hört den där historien om drottning Desideria och Bellmans änka? Det var något jubileum efter hans död och Desideria frågade om det inte hade varit spännande att vara gift med en så stor skald? Då svarade Bellmans gumma att ”Jaa, salig hovsekten var ganska ledsam hemma.” Det är vi författare, det! Vi är inte så märkvärdiga. Och gumman var precis sig själv när hon svarade drottningen, det tycker jag är så bra.

Apropå Bellman, kan man ju komma att tänka på Svenska Akademien. De gör väl en insats för bildningen i landet, ska du inte återvända och bidra?

– Det har kommit propåer genom åren, men nej, jag passar bättre i De Nio. Det är lugnare. Det är så löjligt att Akademien inte kan välja in någon annan. Stadgarna bryter de annars ofta emot. Till exempel står det att sekreteraren ska bo i Stockholm, men Sture Allén var bosatt i Göteborg. Det var väldigt känsligt under Rushdieaffären, sedan har de på något sätt snöat in på det där med livstid.

– Lars Gyllensten sade ju till TT att jag var invald innan jag hade tackat ja, på den tiden hade de inte tålt ett nej, de var så kritiserade. Han var en riktig lurifax, Gyllensten, han gjorde samma sak med Werner Aspenström. Gyllensten pratade med Aspenströms fru Signe, som sade ”Ja, det tycker jag är en riktigt bra idé, för Werner behöver komma ut!” och då slog Gyllensten till och ringde TT, och Werner blev ju ursinnig... Men sedan trivdes han väldigt bra, faktiskt.

I ditt författarskap är det gott om folk som är ensamma akademiker på landsbygden, som Bjerkander, som Hillevi i ”Guds barmhärtighet”...

– Och som jag själv, som pendlade från Valsjöbyn till Akademien. Min man Börje och jag har ju frivilligt flyttat till landsbygden och till skogen. Samtidigt har jag en stark känsla av att vi har varit väldigt udda i de miljöerna. Jag drömde nog om att hitta ett ställe där människorna inte bjöd något motstånd mot mitt sätt att vara, så som Gunnar Ekelöf en gång skrev om hemhörighet. Men jag tror inte längre att den platsen finns. Det är nog så för människor som mig, att man får leva med ett evigt främlingskap.

På grund av skrivandet och fantasin?

– Jo, det är ju det, de andra världarna. Helst vill jag väl bara vara fru Frelin på fritiden, men det går inte.

Fakta.Kerstin Ekman

• Född 1933 i östgötska Risinge. Bor i Roslagen och i Stockholm.

• Kerstin Ekman debuterade 1959 med deckaren ”30 meter mord”.

1974 kom romanen ”Häxringarna”, första delen i den så kallade Katrineholmssviten, som också innehåller romanerna ”Springkällan”, ”Änglahuset” och ”En stad av ljus”. Andra kända Ekmanromaner är ”Rövarna i Skuleskogen” (1988), ”Händelser vid vatten” (1993) och ”Gör mig levande igen” (1996). 1999 inleddes romansviten ”Vargskinnet” med ”Guds barmhärtighet”, som senare följdes av ”Sista rompan” (2002) och ”Skraplotter” (2003).

Hennes senaste roman är ”Grand final i skojarbranschen” (2011).

• Ekman har skrivit också i andra genrer, som den lyriska berättelsen ”Knivkastarens kvinna” (1990), och flera essäböcker, som ”Herrarna i skogen” (2007) och ”Se blomman” (med Gunnar Eriksson, 2011).

• Kerstin Ekman har belönats med en lång rad priser och utmärkelser, som Pilotpriset, Övralidspriset, Augustpriset (två gånger) och me­daljen Litteris et Artibus.

• 1978 valdes hon in i Svenska Akademien, den tredje kvinnan efter Selma Lagerlöf och Elin Wägner. Hon deltar sedan 1989 inte i Akademiens arbete.

Bokrecension. Kerstin Ekman

Kerstin Ekman tecknar Linnélärjungen Clas Bjerkanders livsöde. Även den som saknar intresse för insekter och växter kan njuta av Ekmans prosa, skriver Jesper Högström. ”Då var allt levande och lustigt. Om Clas Bjerkander, Linnélärjunge, präst och naturforskare i Västergötland”