Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 18:47 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/klassamhallets-aterkomst-har-gjort-sverige-sarbart-och-osakert/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Moa Matthis: Klassamhällets återkomst har gjort Sverige sårbart och osäkert

Anneli Jordahl.
Anneli Jordahl. Foto: Mikael Andersson/TT

Sociologen Göran Therborn drar upp de långa linjerna om överklassens makt i ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”. Anneli Jordahls intervjubaserade ”Klass. Är du fin nog?” handlar snarare om den levda erfarenheten. Moa Matthis läser två nya böcker och undrar om det gamla svenska klassamhället har återuppstått i ny skepnad. 

Efter mina morföräldrar ärvde jag ett helt livs sparade snörstumpar, en vagnslast broderade dukar, och ett inte föraktligt antal kraftuttryck. När jag läser nyutgåvan av Anneli Jordahls femton år gamla ”Klass. Är du fin nog?” och Göran Therborns ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” är det ett av de orden som hela tiden svävar över sidorna: ”gottställtare”. 

Ur min morfars mun spottades ”gottställtarna” ut med samma vrede som ”kommunisterna” och ”svartrockarna”, och även om jag inte riktigt förstod hur de hängde ihop, begrep jag att de hörde hemma i ett helt annat kraftfält än ”hoppjerka”, ”kalle-bakom” och självaste ”von fan”. Det blev något som måste hanteras, eftersom jag redan som barn anade att Leninaffischen på dörren i vår sjurumsvilla, min silverservettring med ingraverat namn och den tecknade, marxistiska ”Historieboken” som jag släpade med till morföräldrarnas tvårummare, placerade mig och mina föräldrar i åtminstone en av de där kategorierna, och antagligen i den andra också. Och den andra var definitivt värst. Om den första kunde man gräla. Om den andra teg man. 

Så det är kanske inte så konstigt att Anneli Jordahl för femton år sedan fick rollen som klassterapeut till vilken människor skrev och ringde för att lätta sitt hjärta. Hennes nyskrivna förord blickar tillbaka på ett tidigt 2000-tal då begreppet ”klass” var, om inte glömt och gömt, så åtminstone ganska oanvänt, trots lågkonjunktur och stigande arbetslöshet. Det politiska lappkast som 1990-talets ökande inkomst- och förmögenhetsklyftor innebar, omtalades inte i termer av klasskamp, eller, med min morfars terminologi, som gottställtarnas revansch. Jordahl beskriver hur hon då, när det begav sig, fick höra hur förlegat det var att prata i klasstermer.  

2003 års nyord var i stället ”social turism” och olika avledningar av ordet ”svenne”, ett tecken på att Göran Therborn inte är fel ute med sitt påstående att den svenska borgerligheten använde 90-talet för att etnifiera klassamhället. Bortkollrade av 1980-talets högerideologiska kraftsamling under devisen ”Satsa på dig själv”, kuvade av 90-talets drakoniska nedskärningar i offentlig sektor, och uppskrämda av politikerskrönor om äppelsnattande flyktingar, var det som om svenska folket nästan mangrant glömt sitt fattiga förflutna och hur de hade tagit sig därifrån, och blundade för att de nu – relativt sett – var på väg att göras fattiga igen. 

Trots att Therborn talar lite svepande om ”borgerligheten” låter han inte sina läsare glömma att det är socialdemokratiska regeringar som beredvilligt administrerat maktöverföringen från folkflertal till finanskapital.

När Anneli Jordahls bok kom ut 2003 hade svenska folket drillats in i vad hon kallar ”klassutslätning” och Therborn ett ”borgerligt klassmedvetande”, och 2006 vann det nya arbetarpartiet valet. Ytterligare fyra år senare röstades Sverigedemokraterna in i riksdagen, och att de tu snart kan bli ett tycks helt följdriktigt i dag när inkomstojämlikheten i samhället är tillbaka på samma nivå som för nästan 100 år sedan, och Sveriges 187 miljardärer äger – minst – motsvarande halva landets BNP. 

Men trots att Therborn talar lite svepande om ”borgerligheten” låter han inte sina läsare glömma att det är socialdemokratiska regeringar som beredvilligt administrerat maktöverföringen från folkflertal till finanskapital. Ledningen för det parti som mina morföräldrar troget röstade på beskriver han som, ofta namngivna, maktkåta karriärister som utan att blinka sålde ut tillkämpade kollektiva rättigheter för grynvällingar som kurser i entreprenörskap och möjligheter att sko sig på den ökande korruptionen. När det gäller det senare visar de själva på den breda vägen genom att glatt vandra genom det som brukar benämnas ”svängdörrar” mellan politik och näringsliv. Therborn skriver att regeringskansliets uppgift i dag är att fixa reträttplatser åt lagbrytande toppchefer, och avgångsvederlag till omöjliga mellanchefer. 

”Kapitalet, överheten och alla vi andra” är en bok skriven av en ”engagerad medborgare” som ganska nyligen hemkommen till Sverige efter många decennier vid universitet utomlands, omtumlat rasande och ganska rörigt ger sig i kast med siffror och staplar som visar på ett brutaliserat klassamhälle: ett tragikomiskt land, kallar Therborn Sverige. 

Vari komiken består är inte helt lätt att förstå, även om beskrivningen av den ”genomruttna rövarmentalitet” som genomsyrar turerna kring både Macchiariniaffären och Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm, för tankarna till Nikolaj Gogols ”Revisorn” eller Sinclair Lewis ”Babbitt”. Två gamla, roliga litterära verk om pengar och makt som skrevs under rysk feodaltid och under det amerikanska 1920-tal som föregick börskraschen 1929, så till och med det skrattet fastnar ju i halsen. 

Och kanske visste vi vartåt det barkade redan 2003, fast vi gjort oss urarva ordet som kunde ha beskrivit det. Och kanske var det just därför Anneli Jordahls bok med en titel som tryckte upp ordet i ansiktet på oss, blev den ”skräll” hon beskriver? Den tog henne land och rike runt, där hon möttes av ilska men allra mest av såriga vittnesbörd från människor som fråntagits möjligheten att tänka kring och tala om sina liv.

Skådespelaren och författaren Evin Ahmad intervjuas i nyutgåvan av Anneli Jordahls bok ”Klass. Är du fin nog?”
Skådespelaren och författaren Evin Ahmad intervjuas i nyutgåvan av Anneli Jordahls bok ”Klass. Är du fin nog?” Foto: Anette Nantell

För medan Therborns bok drar upp de långa linjerna och mest handlar om den ”hårda grundval” på vilken överklassens makt vilar – pengar – handlar Jordahls intervjubaserade bok om klass som en levd erfarenhet. Om de sätt på vilket pengar villkorar livet. Det kan till exempel handla om skor. Som i den nyskrivna intervjun med skådespelaren och författaren Evin Ahmad om minnet av hur hon som 14-åring fick sina första skor som inte var på rea och hur hon sov med dem bredvid sängen, för att ”det var så overkligt att jag fått dem”. Och om klasskulden när hon som vuxen köper de dyraste skorna, för ”pengarna jag borde ha gett till mamma, min pappa…”. Eller, i intervjun från 2003 med David Lagercrantz – innan Milleniummiljonerna men redan då med en ”känsla av att det ordnar sig” – om handsydda skor, eftersom det är viktigt och han redan som barn lärt sig att när det kommer till ”kapitalvaror så gällde det bästa”. 

För det är, som Jordahl skriver, inte i den omedelbara tillgången på pengar det först och främst sitter, även om det alltid ytterst har med pengar att göra. Det är en säkerhet och ett slags självklart berättigande som kan gå i arv under ett antal generationer också om pengarna har rumlats bort. Och vice versa kan den där säkerheten ackumuleras om pengarna tillåter, även om det nog tar fler generationer än motsatsen. En städerska som vinner en miljon på Lotto, blir inte automatiskt medelklass, som det heter i ”Klass. Är du fin nog?”. Eller: ”Du kan vara lika fattig som någon annan, men du beter dig annorlunda, rikt”, som Lagercrantz säger. Therborn påpekar: en erfaren barnläkare eller barnpsykolog kan placera ett barns klasstillhörighet vid 22 månaders ålder. Utan skor.   

Mina morföräldrars generation och klasskamrater växte upp barfota och i urvuxet arvegods, och därför övertog även jag en drös med uttjänta skor, inklusive sparade barnskor från 1940-talet.

Kanske skulle man kunna säga att den ideologiska vindkantring som Therborn beskriver, och som har pågått i ett alltmer accelererande tempo under trettio år, har resulterat i att de flesta av oss lurats att tro att vi snart, mycket snart, både skulle kunna köpa och bära upp de där handsydda skorna med ett självklart berättigande. Att vi alla skulle kunna bete oss annorlunda, rikt. Medan den ekonomiska politiken under samma tid borgar för att fler och fler kommer att få gå i reaskor. 

Mina morföräldrars generation och klasskamrater växte upp barfota och i urvuxet arvegods, och därför övertog även jag en drös med uttjänta skor, inklusive sparade barnskor från 1940-talet. Den sammanbitna vreden i ordet ”gottställtare” hade också med de där skorna att göra: statar- och torparbarnens bullriga trätofflor på vilka skolfröken la vedträn så att minsta rörelse med fötterna under skoldagen skulle höras, och kunde bestraffas. 

Avståndet mellan de grova träskorna och min barndoms nätta silverservettring var bara två generationer eller lite drygt ett halvsekel. Och medan ”Klass. Är du fin nog?” påminner mig om hur komplicerat avståndet mellan träskor och servettringar kan vara inom en och samma familj, påminner mig ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” om hur snabbt allt som det där avståndet också mäter upp, är på väg att gå förlorat.   

Moa Matthis är kritiker och författare

Litteratur: 

Anneli Jordahl, ”Klass. Är du fin nog?” (Atlas förlag)

Göran Therborn, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” (Arkiv/A–Z förlag)

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.