Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Alla får inte hänga i Harrys bibliotek

Hogwarts – ett ”engelskt internat i bästa mening”, enligt Thomas Steinfeld.
Hogwarts – ett ”engelskt internat i bästa mening”, enligt Thomas Steinfeld. Foto: Warner Bros IBL

Thomas Steinfeld och Per Svensson har skrivit en liten stridsskrift mot bildningens fiender. Den är vältalig och angelägen men inte helt uppdaterad för vår rörliga och utsatta samtid.

Minns ni när Svenskt näringsliv försökte ta strid mot en av världens främsta trollkarlar? Det gick inte så bra. ”Kurser som Harry Potter och hans världar (...) ger tvivelaktig nytta för framtiden”, skrev man i en rapport och pratade om om sänkta bidrag för olönsamma studier i humaniora. Näringslivsgänget fick på pälsen, men bilden av Harry Potter som akademiens yttersta flum har på något sätt levt kvar.

Det är därför fint och lite lustigt att Thomas Steinfeld, författare och journalist på Süddeutsche Zeitung, förlägger samtidens längtan efter bildning just till J K Rowlings fiktiva trolldomsskola: ”Hogwarts är ett engelskt internat i bästa mening, en bildningsanstalt med långa traditioner, orubblig läroplan och fasta rutiner, där eleverna får utvecklas till det bästa de kan bli”, skriver han.

Och tillsammans med Per Svensson har Steinfeld nu skrivit en försvarsskrift mot bildningens fiender, delvis baserad på en artikelserie i Svenska Dagbladet. ”Bildningen på barrikaden” (Weyler) är ett manifest av det lite ljummare slaget, och kanske ligger temperamentet i ämnets natur? Även om bildningen med Sara Danius ord sägs vara ”sträng och vild” har den också en inneboende logik av ödmjukhet – den som är bildad är först och främst medveten om hur lite hen vet.

Sakpolitiskt har den som plågas av högskolornas förvandling till företag och skolans råa funktionalism en vältalig vän i Thomas Steinfeld. Särskilt njutbar är hans sågning av Pisamätningarna, denna moderna källa till nationell skam. ”Pisa stjäl uppmärksamhet från allt som inte är lika mätbart, eller helt omätbart, som fysisk, moralisk, medborgerlig eller konstnärlig utveckling”, skriver han och spekulerar i om testets huvudsakliga uppgift inte är att föra in skolväsendet i ett konkurrensparadigm, bredvid schlager eller fotboll.

”Bildningen på barrikaden” är en pamflett skriven av två borgerliga idealister, som drivs av tron på bildningens ”emancipatoriska kraft” i kombination med en öppenhet inför den konservativa uppfattningen att vi är ämnade för olika saker: ”Alla kan inte bli rosor”, som Svensson uttrycker det.

Uppenbarligen inte. Och det hade varit intressant att höra författarna tackla den nya form av bildningssortering som nu träder fram. I juni fick Sverige nämligen en ny lag som gör att ensamkommande ungdomar som riskerar utvisning kan få gå klart gymnasiet. Efter studenten har de sex månader på sig att hitta jobb. Vad sägs om att lösa den lilla ekvationen efter tre år på det humanistiska programmet?

Så kopplas den unga individens eventuella bildningstörst på ett närmast existentiellt plan till migrationsprocessen, och Sverige får på köpet villig arbetskraft som inte slösar tid och CSN på tvivelaktiga Harry Potter-kurser.

Den tonåring som vill säkra sin tillvaro i Sverige kan helt enkelt inte ge sig ut på den ljuvliga bildningsresa som Per Svensson beskriver i manifestets inledande kapitel, där gymnasiet var en tid för att upptäcka poesin. Om kvastarna ska sopa bra får man som bekant inte slarva med skaften.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.