Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Jag tappar fotfästet inne i Laurie Andersons medvetande

KOMMENTAR. ”Det är omöjligt att tala med någon om en bok som man skrivit.”

Så återkommer jag än en gång till Karolina Ramqvists långessä ”Det är natten” (Norstedts, 2016). Ramqvist har i boken blivit ombedd att ”prata lite” om sin nya roman men känner bara att hon ställer sig i vägen för dess väsen. Den röst hon talar med saknar ”textstämmans djup och trovärdighet” och drivs av att få andra människors godkännande. Författaren och den som skriver är helt enkelt två olika personer. I Kerstin Ekmans roman ”Grand final i skojarbranschen” (Albert Bonniers förlag, 2011) får dessa två gestalter var sin separat kropp, där en åker runt och pratar på mässor medan en annan har skrivit själva böckerna. Det blir som två oförenliga idealtyper – det autentiska geniet mot den förljugna författaren som liknas vid en ”cirkushund som hoppar genom en rund pappskiva”.

Visst finns det många författare som älskar att möta sin publik, men i den kulturella offentligheten råder ändå ett slags konsensus om att det är finare (mindre horigt för att vara exakt) att låta litteraturen tala för sig själv. Vad beror det på? För egen del blir jag alltmer övertygad om att det är det gamla klassiska teaterhatet som spökar. Det anses helt enkelt lite lågt att författare larmar och gör sig till på scen som en annan skådis i stället för att skriva böcker i sval ensamhet.

Därför är det roligt att litteraturfestivalen på Louisiana, som i helgen arrangerades för åttonde gången, satsar på att överskrida konstformernas gränser. Det är den amerikanska performancekonstnären Laurie Anderson som tagit med sig en för sammanhanget ny och scenisk-litterär genre till konstmuseet i Humlebæk. Publiken består av tre personer i taget som under femton minuter får kliva in i virtuella verklighets-verket ”The chalkroom”. Det är faktiskt en obeskrivlig upplevelse, som att sväva omkring i en mörk dröm av ord och bokstäver. Som att tappa fotfästet inne i Laurie Andersons konstnärliga medvetande.

Men det riktigt storslagna denna helg är naturligtvis författarnas närvaro, och att den lilla festivalen lockar ofattbara världsnamn till en sömnig håla norr om Köpenhamn. När jag skriver det här har jag precis hört Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj tala om kvinnor och krig med författaren Carsten Jensen. Snart är det dags för Chris Krauss, Jenny Offill och Siri Hustvedt. Under helgen väntar sedan Zadie Smith, Paul Auster och Colson Whitehead, vars makalösa roman ”Den underjordiska järnvägen” precis kommit ut på svenska.

Författarna själva tycker kanske att de larmar, gör sig till och hoppar runt som cirkushundar här på Louisiana. Man kan också se det som att de vågar sig på det omöjligas konst – att tala om sin litteratur.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.