Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Kufen Pnin är en sorglig clown

Foto: Miguel Ribeiro Fernandes/Polaris

I ”Debutantens drömfigur” berättar nya författare om vilken litterär figur de önskar att de hittat på. Maxim Grigoriev avslutar serien med att skriva om den rörande exilryssen Pnin i Vladimir Nabokovs roman.

Året är 1950. Professor Timofej Pavlovitj Pnin är en hopplöst illa anpassad, men samtidigt utmärkt integrerad exilryss på ett amerikanskt provinsuniversitet. Redan hans kroppsbyggnad antyder vad vi har att göra med: en spänstig överkropp fäst på tunna ben med pyttesmå fötter. Han är på väg till en föreläsning, men har naturligtvis tagit fel tåg.

Romanen igenom försöker denna karikatyr till människa förtvivlat att göra en enda sak: leva ett normalt, drägligt liv. Det går sisådär. Läsaren skrattar.

Litterära utläggningar, småkufiska vanor, sorgsna minnen av ett förlorat hem. När jag och min vän Olle var litteraturstudenter och delade en svindyr andrahandsetta på Rörstrandsgatan köpte vi en växt som bestod av några stora kraftiga blad på en tunn fot. Vi döpte den till Pnin.

Den stod på det vita fönsterbrädet medan snön föll utanför. Jag tragglade mig under tiden igenom Nabokovs samlade verk, liksom en hel del kringlitteratur, som Brian Boyds mastodontbiografi i två band. Sedan följde föreläsningarna om litteratur, hans hysteriskt roliga bok om Gogol, sekundärlitteratur om åren i Berlin. Vi gick på en Nabokovkväll på Fjärilshuset, där en man trampade sönder en kackerlacka. I Wilmersdorf tog Olle en bild på mig medan jag stod under minnesplaketten som den lokala krogen satt upp. Nestorstrasse hade Nabokov döpt om till Agamemnonstrasse.

Nu, drygt tio år senare, har växten dött. Jag bläddrar bara i Nabokov i studiesyfte, när jag funderar på hur jag ska konstruera en viss scen, undvika dialog eller inleda utan att börja in medias res. ”Lolita” har jag aldrig fattat något större tycke för. När jag nyligen läste om min favorit­roman ”Transparent things”, uppfattade jag den visserligen som välgjord – men den kändes också lite onödigt gubbig. ”Pnin” däremot har åldrats väl.

Romanen är en serie tablåer, där titelkaraktären gör den ena lustiga saken efter den andra. Kanske har det att göra med att Nabokov skrev på indexkort. Det blir nästan lite sketchartat. Pnin sitter på fel tåg och blir av med sin väska. Pnin låter dra ut alla sina tänder och sätter in en protes. Pnin dyker upp på festen just när de andra akademikerna imiterar hans brytning. Pnin får ett sammanbrott och brister ut i ”I haf nofing left, nofing, nofing” – en av världslitteraturens roligaste och mest plågsamma, patetiska och rörande scener.

Pnin förblir en karikatyr, en sorglig clown som om och om igen förödmjukas av omvärlden. Stilen är klassiskt Nabokovsk: lite distanserad, något överlägsen men samtidigt genomsyrad av kärlek. Så berättar man om sina yngre syskon för någon man litar på. Det behövs inga pekpinnar. Det är kanske denna tilltro till läsaren, en respekt helt utan falsk förbrödring, som gör att jag fastnade hos Nabokov och för Pnin i synnerhet. Boken hade kunnat bli en elak parodi, men det blir den inte. Den hade kunnat kännas oerhört konstruerad, men det gör den inte heller. Resultatet är en speciell blandning av sorg och humor som bara kan förekomma i ett fiktivt verk.

För Pnin är en litterär gestalt ut i fingerspets­arna. Allting, från den ekorre som han råkar få syn på när han slår sig ner på en bänk till hans roliga brytning och svåruttalade efternamn, är konstruerat. Allt tjänar ett narrativt syfte och har en estetisk poäng. Allt är påhittat av ett alltmer närvarande jag, med klanderfri exposition och balans.

Det är inte det att jag hade velat hitta på Pnin själv, eller avundas Nabokov hans skicklighet. Snarare önskar man ibland att ens eget liv följde fler litterära principer.

I verkligheten finns inga berättartekniska syften och nästan inga estetiska poänger.

Det är först i minnet som bok och liv smälter till ett. Snön faller utanför fönstret. Växten står där på fönsterbrädet. Det litterära blir verkligt, medan verkligheten tvärtom inrättas som alltmer litterär.

I den sista tablån har Pnin fått sparken från universitetet, just efter att ha hållit en hjärtlig fest för sina kolleger. Berättarjaget, som visar sig vara hans stora rival, ger sig till känna. Den Timofej vi mött är en elak fiktion.

Pnin kör i väg i sin lilla bil, med baksätet belamrat med böcker och resväskor.