Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Lars Lerin: ”Naturlära”

I nästa vecka kan Lars Lerin få Augustpriset för sin fackbok fylld av iakttagelser i bild och text. Birgitta Rubin ser ett finstämt och naket berättande av en folkkär akvarellmästare.

Illustrerad dagbok.

Lars Lerin
”Naturlära”
Albert Bonniers förlag

Den gråaste november i mannaminne, då SMHI i Stockholm registrerat bottenrekordet två soltimmar, läser jag Lars Lerins Augustnominerade bok ”Naturlära”. Det är en lisa för själen.

Lerin är känd som Nordens akvarellmästare men även ”gråmålaren” par excellens. En arvtagare till förra sekelskiftets melankoliska ”blåmålare”, som i nationalromantisk anda mutade in olika landsdelar. Fast värmlänningen Lerin saknar högspänd symbolism och är mer jordnära, enligt egen utsaga ”utan andra ambitioner än att få det så likt som möjligt”.

Ändå skänker han skönhetens skimmer åt gråljuset över kalhyggen, ödehus, stenlavar, murken ved, frusen vass, älvskum. Hans styrka är registrerandet av gråskalans alla valörer, små skiftningar i strukturer, landskapets inneboende rörelser. Att ”se vanligheten som exotisk”, för att sedan förmedla det i sina lågmälda akvareller, färgfotografier och grafiska blad, som en stilla återspegling av stämningslägen. Det skär sig de få gånger han går upp i ton, som i de giftröda solnedgångarna.

Lerins ”Naturlära” är ett slags dagbok, som följer årstidernas växlingar i främst hans hemtrakter, i gränslandet mellan ek och gran – ”Limes norrlandicus” som undertiteln lyder. Hagfors kommun, där han tidigare har bott, tillhör huvudsakligen taigan och den så kallade Norrlandsterrängen där inlandsisen skulpterat ett bergkullelandskap och sänkor med död­ismorän. En skiljezon både vad gäller flora och fauna.

Här ger Lerin tröst även med formen av en årskalender, en påminnelse om att ljuset, grönskan, flyttfåglarna och värmen alltid kommer tillbaka.

Till sina bilder lägger han prosalyriska anteckningar från sin vardag och sina naturexkursioner. ”För att skaka av mig nattens drömmar drar jag åt skogen … Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande, jag skriver in mig i naturens skola. Jag gör det för att hitta hem?”

Lerin gör ingen hemlighet av sitt tidigare alkohol- och tablettmissbruk, sin känslighet och oro, som dock ”är lättare att hantera utan kemisk inblandning”. Han ser klarare än på länge.

Sina egna texter, ibland återgivna i handskrift, blandar han med länsstyrelsen sakliga naturvårdsinventering och observationer av andra författare, konstnärer eller biologer. Ambitionen tycks vara en mind­re bibel, en encyklopedi om Lars Lerin-land – här talar vi 430 sidor i storformat, med en tyngd på över två kilo. Att lägga till det fyrtiotal böcker som han har gett ut sedan 1983. Lerin är ännu flitigare med att ställa ut, på flera ställen i år, och har som folkkär konstnär numera ett eget museum på Sandgrund i Karlstad.

Det besatta arbetet är Lerins sätt att dämpa ångesten. Det måste man ha respekt för. Jag bara önskar att han hade fått hjälp att rensa i den strida ström som presenteras för publiken – inte för att något är direkt dåligt i ”Naturlära” utan för att ge det bästa bättre utrymme och förstärka en i grunden god rytmisering. Nu måste man skumma ibland och njuta i små portioner för att få lite luft i systemet.

Framför allt hade denna bok mått bra av färre textcitat av andra skribenter. Nu är det en kakofoni av röster i alla möjliga tonlägen och stilar, som visserligen säger något om Lerin själv, men samtidigt dränker hans egen röst i partier.

Dessutom berättar Lerin själv så väl om sländfjärilen med sorgkanter, koltrastens vemodiga sång och vårkåta grodor, liksom den skränande och fjäskande kråkungen Kaká. Jag hade också gärna haft mer av hans personliga tankar om andra konstnärer och människor. I några möten kan man ana minst en novell, som i passagerna om hårfrisörskan som blev deprimerad av att läsa om svarta hål, tyskan som sjöng om bergens klara vatten för älgarna eller kulturkrockarna med den brasilianske sambon.

I ”Naturlära” träder akvarellekvilibristen Lerin fram även som en habil fotograf och inte minst en driven grafiker. Det jag tycker allra mest om är hans anspråkslösa närvaro, ett naket och ärlig berättande som är sällsynt i dag. Lars Lerin är, i bästa mening, ”öppen som en bok”.

Senaste utställningen slog publikrekord.

Konstnären och författaren Lars Lerin är född 1954 i värmländska Munkfors. Han gick på Valands konsthögskola i Göteborg 1980–84 och är numera bosatt på Hammarö utanför Karlstad. Ett museum med hans konst finns på Sandgrund sedan 2012.

Lerin räknas som en av Nordens främsta akvarellister och är även grafiker och fotograf. Hans utställning på Waldemarsudde vintern 2008/2009 besöktes av mer än 100 000 personer och hans senaste på Lars Bohman gallery satte publikrekord på 20 000 besökare.

Lerin bokdebuterade 1983 och har publicerat över 40 illustrerade böcker. Den senaste, ”Naturlära”, är Augustnominerad i fackboksklassen, för en skildring av ”världen via ett grässtrå.”