Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Linnea Axelsson: Det saknas ett ickereligiöst språk för det andliga

I våras diktdebuterade Linnea Axelsson med "Ædnan", en poesisamling som följer två samiska släkter från 1900-talets början fram till i dag.
I våras diktdebuterade Linnea Axelsson med "Ædnan", en poesisamling som följer två samiska släkter från 1900-talets början fram till i dag. Foto: Lisa Mattisson

Begreppet identitet är inte så viktigt för mig, säger Linnea Axelsson. Man är ju någonting flödande. DN:s Leonidas Aretakis träffar den hyllade svensksamiska författaren som rör sig i språkets mystiska gränsland.

Står vid en strand 

En strandlös strand

Se dig omkring!

 

Gamla stränder finns inte mer 

Främlingar har tagit dem

Deras behov är gränslöst

 

I ”Strandlös strand” uttrycker poeten Paulus Utsi den samiska sorgen över den svenska exploateringen av Luleälvens källflöden i början av nittonhundratalet. Linnea Axelssons familj delade Utsis öde: tvångsförflyttning från Karesuando vid nuvarande finska gränsen, till Porjus, en liten ort i Norrbotten som Vattenfall uppfört kring ett kraftverk.

Enligt Åsa Össbos doktorsavhandling ”Nya vatten, dunkla speglingar” (2014) togs liten hänsyn till samernas åsikter och näringsmöjligheter, och hon beskriver svenskarnas industriella expansion norrut som kolonialism.

Dessa händelser och sorger präglar Axelssons episka diktverk ”Ædnan” (Albert Bonniers förlag, 2018), där hon skriver fram en nordsamisk känslohistoria om våld och motstånd. Hon skildrar bland annat hur tvångsflytten legitimerades med legalistiskt fikonspråk: ”Härskarspråket dröp över oss/Svenska ord omöjliga att uttala//De trängde in/genom kläderna/la sig över huden”.

Linnea Axelsson ser inte sig själv som en politisk person, men berättar att konflikten med Sverige är en oundviklig del av den samtida samiska erfarenheten.

– Konst speglar alltid ens värderingar och tankesätt. Men förutom det skriver jag om samiska erfarenheter och känslor, och det går inte att skriva denna historia utan att gå in på övergrepp och förtryck. Det finns ett politiskt innehåll via människorna och deras erfarenheter, men jag har själv inte något särskilt ärende.

Ædnan är nordsamiska för jorden, och ordet är besläktat med två andra i boken viktiga teman, nämligen ædno, älven, och ædni, modern. Alla har de sin rot i ett ord som ungefär betyder ”stor”. I boken framstår svensken närmast som en illasinnad mytisk kraft, som förvandlade jorden till territorium, älven till dammar, och samerna till billig arbetskraft och studieobjekt. Inte underligt att bokens femtonåriga Sandra, som efter att ha lyssnat till mammans vittnesmål under köksfläkten, gör ursinnigt uppror mot gruvdriften.

Läs mer: Åsa Beckmans recension av ”Ædnan” 

Foto: Lisa Mattisson

Linneas mamma har samisk bakgrund och pappan svensk. Båda jobbade de på Vattenfall i Porjus, som sedan storhetstiden på åttiotalet blivit en typisk avfolkningsort. Hemmet var härligt eklektiskt, och i köket blandades samiska delikatesser som Suorva-sik och rökt renkött (suovas), med japansk tallsvampssoppa. Först senare, när familjen hade flyttat till pappans hemtrakter i Norsjö, funderade hon ibland över betydelsen av sin samiska bakgrund.

– Begreppet identitet och diskussionerna runt det är inte så viktiga för mig. Man är ju någonting flödande; jag känner mig mer hemma i tankar och idéer än en bestämd identitet, i vissa sammanhang är jag mer samisk, i andra mer svensk. Men jag kan också förstå den där längtan efter absolut tillhörighet.

I novellen ”The state”, nyligen publicerad i The New Yorker, reflekterar Tommy Orange över sin bakgrund i både den amerikanska ursprungsbefolkningen och majoritetssamhället. Över känslan att vara ingetdera snarare än både och.

Är inte kroniskt främlingskap typiskt för oss som kommer från två kulturer? 

– Kanske det. Många av de här frågorna väcktes när jag flyttade till Västerbotten, där jag inte var nära min samiska släkt på samma sätt. Det var en period när jag reflekterade mer över sådant som alltid har varit en naturlig del av mitt hem, som ett visst förhållande till naturen, maten, livet.

När hon var barn dröjde en skam runt det samiska fortfarande kvar; många lät bli att lära barnen samiska och gav dem svenska namn för att de skulle klara sig i majoritetssamhället. Men nu upplever hon att något har förändrats; en del tar tillbaka de samiska namnen och det finns en öppenhet för att var och en tillhör både det samiska och det svenska på sitt eget vis.

– Men parallellt finns den motsatta utvecklingen, mot ett vi och dem. Att människan ska bli så fattig och endimensionell på något vis.

Linnea Axelsson romandebuterade hon med ”Tvillingsmycket” 2010, och är aktuell med det episka diktverket ”Ædnan” på Albert Bonniers förlag.
Linnea Axelsson romandebuterade hon med ”Tvillingsmycket” 2010, och är aktuell med det episka diktverket ”Ædnan” på Albert Bonniers förlag. Foto: Lisa Mattisson

Linnea Axelssons skrivande handlar mycket om det som är svårt att uttrycka i en formel. I en essä i Tidningen Kulturen reflekterar hon över språkets mystiska gränsland mot den flimrande vrå av tillvaron som alltid smiter undan orden. Trakter som vi enligt Axelsson närmar oss via religion, filosofi och konst.

 – Jag har en religiositet i mig men jag är inte troende, snarare tvärtom. Människan kan vara så öppen och delaktig, i naturen och i andra människor, och man kan uppleva saker som skulle kunna kallas mystiska. Men det saknas ord för det andliga som inte är knutna till det religiösa.

Hon minns en gång på metron i Paris, där hon satt mitt emot två kvinnor och en flicka. Flickan stod på golvet i vagnen, mellan benen på en av kvinnorna som hade en vit sjal med pärlbrodyr över håret.

– Det skedde ett öppnande mellan oss, det kom ett slags tal utan ord från deras runda pannor och händerna, som om deras händer och pannor var brev som strömmade ut, vi gled in i varandra. Det var ett slags återknytande till någonting, och det varade en ganska lång stund. Sedan skruvades allt ned igen, som när man vrider på ett reglage.

Är kärleken en del av detta mystiska?

– Ja, man kan beskriva den i sådana termer. Som ett överskridande av sina gränser, som en längtan efter symbios. Men samtidigt försöker jag stå emot den längtan, för om man är i symbios så är man inte i dialog. Och jag upplever tillvaron som dialogisk, som ett möte med den andre.

Behovet av dialog ser hon även i förhållandet mellan svenskt och samiskt. Det senaste året har denna konversation livats upp av samiska kulturgärningar som Amanda Kernells oväntade publiksuccé ”Sameblod”, som bland annat vann DN:s kulturpris, och Britta Marakatt-Labbas uppkäftiga textilverk ”Historia”, som i somras bredde ut sig på Documenta 14 i Kassel.

Ett annat viktigt arbete är den vitbok som Svenska kyrkan tog fram 2016, något som staten ännu inte har gjort. Axelsson tror att detta beror på att förlåtelse är så central inom kristendomen.

– Vem kan utdela förlåtelse? Kan de i det förflutna verkligen nå försoning och upprättelse via en yngre generation? Samtidigt är ju den typen av försoningssamtal nödvändiga att ha. Läkandet är inget som äger rum och blir färdigt, det är ständigt pågående.

Linnea Axelsson

Född 1980 i Porjus, och bor nu i Solna.

 

Disputerade 2009 vid Umeå universitet på en studie av konstnärerna Louise Bourgeois och Rachel Whiteread.

 

Året därpå romandebuterade hon med ”Tvillingsmycket”, och är aktuell med det episka diktverket ”Ædnan” på Albert Bonniers förlag.

 

Tre inspirationskällor

Britta Marakatt-Labba. Det är enastående hur hennes broderier är så berättande, vackra, gripande.

 

Svetlana Aleksijevitj. Jag älskar bilden av hur hon lyssnar till människor, och så genom det dokumentära vaknar språk, sång, berättande – en slags Hesekiel som får världen att leva och börja tala igen. 

 

Rainer-Maria Rilke. För att hans dikt är så rörlig men ändå djupt sammanhållen, och hur han resonerar om moderlighet i det manliga.