Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Lotta Olsson tipsar: 9 nya deckare varav en otäckt aktuell

En del fiktiva poliser är ruskigt begåvade, andra nästan övernaturligt starka. Men de bästa är som vi andra, lite dumma ibland.

Vilka egenskaper behövs för att lösa en mordgåta? Mycket handlar förstås om intellektuell kapacitet, att kunna se helhetsbilden av en massa disparata ledtrådar. Lars Martin Johansson i Leif G W Perssons romaner kan ”se runt hörn”, somliga skarpa iakttagare i Sherlock Holmes efterföljd kan utläsa hela historier av en såsfläck på slipsen. Jaså, min gode man? Ni påstår att ni åt en sen lunch på pizzerian? När det där är en typisk gräddsåsfläck av den typ som enbart serveras till köttbullarna på Lisas kök nere vid torget, och de tog slut redan tjugo över elva den dagen?

Fast dagens deckare säger oftare ”när din mobil befann sig vid torget” och har lyckats hitta mördarens rörelser via en övervakningskamera eller i bakgrunden på ett mobilklipp på Youtube. Det är ändå ungefär samma sak som på Holmes tid: pusseldeckarens sätt att få oss att titta åt ett håll och sen påpeka vad vi missade (och hålla tummarna för att vi inte inser att det hade gått att konstruera en helt annan historia med samma bevis).

Själv har jag lättare att acceptera poliserna som bara tänker sig fram, och svårare för dem som har fysiska superhjältekrafter. De som blir misshandlade utan att det bekommer dem det minsta, som klättrar upp där ingen annan skulle lyckas, som skuttar och hoppar och simmar och på det stora hela beter sig som galna extremsportare.

Även det är en av deckarnas grundläggande klichéer, för någon sorts extra begåvning måste man ha. Kanske är det därför det är så befriande att läsa om Jørn Lier Horsts hjälte, William Wisting. I den nya boken tar han visserligen upp ett gammalt fall, ett cold case, vilket också är vanligt i deckarna men, misstänker jag, ovanligare i verkligheten. Polisen som knappt hinner utreda nya brott?

Det mest verklighetstrogna i ”Katharinakoden” är att det är Wistings eget gamla fall. Han misslyckades den gången, och nu läser han om utredningen. Och sen känner han sig jättedum för att han missade en viktig detalj då, för tjugofyra år sen.

Sånt är bedårande realistiskt, och en fin sorts begåvning: att inse när man har haft fel.

Olle Lönnaeus

”Tiggarens hand”

Bokfabriken

Det skulle kunna vara nyhetsartiklar just nu: någon bränner bilar i Malmö. Eller, tja, någon? Det är klart att det verkar vara unga män med invandrarbakgrund som ligger bakom.

När det även börjar ske mord på tiggare blir jag nästan misstänksam: hur kan Olle Lönnaeus vara så otäckt aktuell?

För att han är journalist på Sydsvenska Dagbladet, förstås, en prisad grävande journalist. Han kan sin värld, långt mer än andra deckarförfattare i dag. När Olle Lönnaeus berättar om polisernas vägar genom Malmö, om parker och pizzerior, så berättar han med en självklar, hemvan auktoritet och noterar de där små detaljerna som man bara kan om man har befunnit sig i miljön i rätt många år. Det finns en verklighetsanknytning som betyder överraskande mycket: det här är levande miljöer.

Det är ett slitet Malmö, framför allt för de unga männen som hjälplöst dras in i kriminalitet för att den finns där och är en tydlig värld. Har man tur kan man tjäna mycket pengar, fast kanske inte så länge.

Olle Lönnaeus böcker om poliserna Jonny Lilja och Eva Ström är polisromaner av det mer tilltufsade slaget: här är det inga framgångsrika och självsäkra kommissarier som står i centrum. Jonny Lilja är gammal spelare med ett synnerligen trassligt förflutet, och lyckas bara hjälpligt hålla sig på rätt sida om lagen nu för tiden. Han bor med sin tonårsdotter och en rätt sur fågel, en beostare, men lever alldeles för ensam. Hans kollega Eva Ström har i alla fall en särbo, om än lite långt från Malmö, och kanske är det symtomatiskt att Eva Ström inte är lika intressant. Olle Lönnaeus är mycket bra på att skildra individens ensamhet.

”Tiggarens hand” är Olle Lönnaeus sjätte bok sedan debuten ”Det som ska sonas” 2009 (som fick Deckarakademins debutantpris).

Susie Steiner

”Saknad, förmodad död”

Övers. Fredrika Spindler, Lind & co

Fin brittisk polisdeckare, den första om kommissarie Manon Bradshaw, som ställs inför en ung kvinnas försvinnande. Poliserna gräver allt djupare i hennes privatliv, vilket bara gör allting mer obegripligt och dessutom får konsekvenser. Intrigen är skicklig och överraskande, men det är gestaltningen som får berättelsen att lyfta.

Elly Griffiths

”Den mörka ängeln”

Övers. Carla Wiberg, Forum

Som vanligt ett underbart trassel av relationer där alla blir sårade: rätts­arkeologen Ruth Galloway åker med dottern till Italien, för att hjälpa en gammal älskare med en utgrävning. Men dotterns far, polisen Nelson, blir arg, trots att han och hans fru väntar ett nytt barn. Om det nu är han som är pappan? Ironiskt och vackert i seriens tionde bok.

Candice Fox

”Crimson Lake”

Övers. Hanna Axén, Louise Bäckelins förlag

Australisk deckare om två udda utredare: de har båda suttit i fängelse för förfärliga brott. Ted Conkaffey var polis, men åkte fast för mordförsök på en tretton­åring. Amanda Pharrell dömdes för mord på en gymnasiekompis. Tillsammans letar de efter en försvunnen författare, och utredningen kompliceras av en lynchmobb.

Pascal Engman

”Eldslandet”

Piratförlaget

I Sverige kidnappas dels välbeställda affärsmän, dels anonyma gatubarn. En grupp bara försvinner, en grupp återlämnas välbehållna. Polisen Vanessa Frank börjar leta efter den bakomliggande historien, medan en av kidnapparna tvärtom inte vill bli mer inblandad. Hetsig thriller i elegant flätad historia som rör sig mellan Stockholm och Sydamerika.

Monica Kristensen

”Den döde i Barentsburg”

Övers. Joar Tiberg, Leopard

En fackföreningsledare drunknar i en cementblandare i det ryska gruvsamhället Barentsburg på Svalbard. Sysselmanspolisen Knut Fjeld tillkallas från Long­yearbyen, och inser att ingen vill ha dödsfallet utrett, bara ett intyg på att det var en arbetsplats­olycka. Fantastiska miljöer på ett mörkt Svalbard.

Håkan Östlundh

”Profetens vinter”

Polaris

En svensk Sidatjänste­man dör i ett bomb­attentat i Sarajevo. Var det en slump eller var han måltavlan? Hans vuxne son och hans älskarinna blir snart misstänksamma: vem städar bort mannens papper, och varför? Spännande thriller i högt tempo, där alla är misstänkta och någon läcker information.

Jørn Lier Horst

”Katharinakoden”

Övers. Cajsa Mitchell, Wahlström & Widstrand

Varje år besöker polisen William Wisting en man vars hustru försvann tjugofyra år tidigare. Inte bara vänskapligt: Wisting tror inte att mannen berättade allt den gången. Wistings första gamla fall, cold case, men det här är ingen nostalgisk tillbakablick, utan insiktsfullt om att se ett gammalt problem med nya ögon.

Peter May

”Harris Tweed”

Övers. Jessica Hallén, Modernista

Peter May blev känd för sin lysande Lewistrilogi, tre deckare från den skots­ka ögruppen Hebriderna. Men sedan dess har han varit mycket ojämn, och nya ”Harris Tweed” är direkt fånig, klichéartad och fördomsfull. Boken handlar om ett helt annat, fiktivt tyg, där en av tygproducenterna råkar ut för en bilbomb under en affärsresa till Paris.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.