Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 08:40 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/lotta-olsson-tipsar-nio-nya-deckare/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Lotta Olsson tipsar: Nio nya deckare

En thriller med tvära kast och överraskande vändningar i intrigen, samtidskommentarer eller en historisk samhällsskildring? Allt finns i de nya deckarna, men bäst är Anders de la Motte som låter en kvinna återvända till sin barndomsmiljö, och upptäcka vad som egentligen hände.

Om två veckor, den 24 november, samlas Svenska Deckarakademin som vanligt på deckarbiblioteket i Eskilstuna, och utser årets bästa svenska och bästa översatta. Till årets bästa svenska är Anders de la Mottes ”Vintereld”, Carin Gerhardsens ”Det som göms i snö”,  Stina Jacksons ”Silvervägen”, Håkan Nessers ”De vänsterhäntas förening” och Anders Roslunds ”Tre timmar” nominerade, och till årets bästa utländska är Sharon Boltons ”Hantverkaren”, Kati Hiekkapeltos ”De försvarslösa”, Thomas Mullens ”Darktown”, Jo Nesbøs ”Macbeth” och Leïla Slimanis ”Vaggvisa” nominerade.

Det är som vanligt en högintressant lista. 

Själv får jag chansen att presentera min egen lista några dagar tidigare på Eskilstunas bibliotek, och den ser annorlunda ut. Vem har rätt? Den största skillnaden är att jag bara är en enda läsare, medan Deckarakademin är flera. De har en grupp som läser svenska deckare och en annan som läser översatta.

Så generellt sett kan man säga att Deckarakademins urval bör vara mer pålitligt än mitt. Där finns dessutom deckarkännare som är betydligt kunnigare än vad jag är.

Här känner jag att det borde komma ett ”men”, som ska förklara varför ni ska tro mer på mig. Men det kan jag inte komma på något, och förresten har jag aldrig lyckats uppfatta priser och listor som något annat än tips. Ibland passar böckerna en själv, ibland inte. Man får prova sig fram och i bästa fall hitta en recensent vars smak ligger nära ens egen.

I årets nomineringar från Svenska Deckarakademin tycks en katt ha smugit sig in bland hermelinerna: Leïla Slimanis ”Vaggvisa” är ju en ”vanlig” roman, vad gör den på en deckarlista? En roman om ett brott, konstaterar Svenska Deckarakademin som också brukar räkna ”Kung Oidipus” och Dostojevskijs ”Brott och straff” till kriminalromanerna.

Det kan man naturligtvis opponera sig mot, särskilt om man är av den sorten som aldrig skulle läsa en deckare. Fast ”Vaggvisa” ligger mycket nära en av klassikerna i genren, Ruth Rendells ”Stenarna skola ropa”. Läs om den får ni se.  

Anders de la Motte

”Vintereld”

Forum

Men vad farao, kommer det nu ytterligare en hemvändardeckare? Har vi inte fått nog av alla dessa som återvänder till sin barndoms byar och småstäder för att avslöja allt hemskt som egentligen hände under deras barndom?

Harmset börjar jag läsa, och efter några sidor har jag glömt alla mina protester. Anders de la Motte skriver ju bättre än någonsin, vad ska man göra? Och formen för hemvändardeckaren är oemotståndlig i sin enkelhet, eftersom den handlar så mycket om att förstå sin barndom bättre. Om man är psykolog gäspar man kanske käkarna ur led åt att det ofta är så enkelt konstruerat, men det är något närmast arketypiskt med hemvändardeckaren. Man omvärderar barnets upplevelser med sina vuxna ögon, man förstår sånt man aldrig förstod som barn.

I ”Vintereld” har Laura Aulin aldrig velat återvända till faster Hedda vid skånska Vintersjön, trots att det var där hon tillbringade alla lov som barn. Men efter den fruktansvärda branden var det omöjligt att komma tillbaka.

När faster Hedda dör visar det sig att hon har testamenterat sin förfallna stugby till Laura, som motvilligt lämnar sin urbana stockholmsvärld och Stureplansmiljöerna och försöker bringa någon reda i det kaos som Hedda har lämnat efter sig.

Varpå någon börjar anlägga bränder i trakten igen.

Det är Anders de la Mottes åttonde deckare och en av hans allra bästa - även om jag inte riktigt kan bestämma mig för om hans förra, ”Höstdåd”, var lika bra eller till och med bättre. Han har en osviklig förmåga att bygga upp sina glesbygdsmiljöer, både de yttre och de inre. Samtalen mellan dem som blev kvar i barndomstrakten och dem som bott länge i storstaden är laddade med förutfattade meningar från båda håll.

Laura Aulin bär på en skuld som hon inte vill kännas vid, och det finns förstås också gott om andra hemligheter runtom henne. Anders de la Motte utnyttjar också, precis som i ”Höstdåd”, naturens alla möjligheter till skräck. Skogen är mörk och sjön är djup. Isen är inte pålitlig och elden livsfarlig. 

Men värst av allt är, förstås, att tro på vad folk säger.

Louise Boije af Gennäs

”Skendöda”

Bookmark

Andra delen i ”Motståndstrilogin” som började med ”Blodloka” förra året. Louise Boije af Gennäs lägger in verkliga händelser i Sveriges samtidshistoria i en konspirationshistoria, som huvudpersonen Sara gradvis uppdagar. Det låter rätt knäppt, men är imponerande rappt berättat.

Karin Slaughter

”Bilder av henne”

Övers. Villemo Linngård Oksanen

Harper Collins Nordic

Ruskigt spännande thriller om Andrea, som känner sig som en misslyckad dotter till sin mamma Laura. Tills en mördare dyker upp, varpå Andrea tvingas på flykt och gör en hel rad saker som hon aldrig har gjort förut. Mamma Laura visar sig ha varit någon helt annan än Andrea trodde. Det handlar en hel del om mammor och barn, men kanske ännu mer om att inse att föräldrar var annorlunda som unga. 

Denise Rudberg

”Åtta steg bakom”

Forum

Denise Rudbergs deckarserie blir bara bättre. Det började med en Östermalmsdam i övre medelåldern, och för all del, Marianne Jidhoff njuter fortfarande av ett gott liv där. Men brotten hon och hennes kollegor utreder blir mer och mer intressanta. Här handlar det om en ung flicka som försvann för trettio år sedan, men också om våldtäkter mot män, där skammen hindrar dem från att anmäla brotten.

Lars Kepler

”Lazarus”

Albert Bonniers förlag

Kroppsdelarna yr, blodet sprutar och en övernaturligt begåvad mördare begraver folk levande. Nej, en thriller av Lars Kepler är inget för den som kräver eftertänksam trovärdighet, utan påminner mer om nittiotalets bloddrypande psykopatdeckare. ”Lazarus” börjar i halsbrytande tempo, och accelererar mer än man trodde var möjligt. 

Carolina Neurath

”Brännmärkta”

Piratförlaget

Det börjar med en mördare som tar sig in på en tidningsredaktion och börjar skjuta omkring sig, och sen tar historien ett kliv tillbaka. Journalisten Beatrice Farkas får en ny kollega, Adira Khalili, som hon genast blir rätt avundsjuk på. Men de börjar göra reportage tillsammans om flyktingboenden där det tycks ske en hel del konstiga saker, och blir ändå vänner. Samtidsfrågor i ruggig bladvändare.

Carin Gerhardsen

”Det som göms i snö”

Bookmark

Elegant konstruerad intrig med en bilolycka på Gotland i centrum. Efter fyra år finns offrets anhöriga kvar, och det visar sig att ett annat brott ägde rum i anslutning till smitningsolyckan. En kvinna kämpar med sin sorg, en annan med sin skuld och en tredje med att hon har blivit ett offer. Mot slutet flätar Carin Gerhardsen även in en metaberättelse, där en av de inblandade skriver en bok om olyckan.

Thomas Mullen

”Darktown”

Övers. Claes Göran Green

Historiska Media

I ett sydstatsrasistiskt Atlanta blir 1948 för första gången svarta män anställda som poliser. Fast med begränsade befogenheter, förstås. En av dem, Lucius Boggs, står inte ut med att mordet på en ung svart kvinna lämnas outrett, och får hjälp av en av de yngre vita poliserna. Mörk berättelse om stadens orättvisor, och om hur det utanför staden kunde vara ännu värre.

Camilla Grebe

”Dvalan”

Wahlström & Widstrand

Det börjar bra med en tonårsgrabb som blir indragen i knarkaffärer, trasslar till alltsammans och flyr till en skärgårdsby där han får jobb som personlig assistent åt en svårt handikappad yngling vars mamma envist vårdar honom i hemmet. Det handlar om mammor och söner, och det är intressant, men när intrigen överraskande vände på slutet blev det för svårsmält. 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.