Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare: Ibland blir deckarna lite väl gåtfulla

Det kommer ut en hel del väldigt dåliga deckare. Men Dennis Lehanes "En äkta man" är både ett lysande personporträtt och en spännande berättelse, och Erica Ferenciks "Floden om natten" är så läskig att man hoppar av skräck i sin läsfåtölj.

Det är ruskigt svårt att skriva deckare, konstaterar jag efter att irriterat ha kastat flera stycken nyutkomna i väggen, halvlästa. Vad är det som gör att många tror att det är så enkelt?

Förmodligen är allt Agatha Christies fel, för hon får det att se så charmigt enkelt ut, med miss Marples rosor och fluffiga stickningar. Få verkar uppfatta moralen, allvaret och den klassiska bildningen i hennes böcker.

Det mest störande med en del av dagens deckare är att författarna inte över huvud taget försöker skriva trovärdigt. Händelser byggs inte upp logiskt, utan sker bara plötsligt: någon skriker, springer kors och tvärs, kastar sig på ett plan eller något annat, utan att man riktigt förstår varför. Det är förvånansvärt ofta som mordet är den enda genomtänkta handlingen.

Det finns stunder när jag vill föreläsa för blivande deckarförfattare om vad de borde undvika. Nej, mysdeckare betyder inte alls att berättelsen ska krypa fram under idogt prat om krukväxter och noggrant beskrivna bakverk. Nej, det är ingen bra idé att rada upp en massa otroliga händelser och sen avfärda dem med att allt var galenskap eller bara en dröm. Nej, alla huvudpersoner behöver inte vara antingen poliser eller journalister.

Det vore roligare om deckarförfattarna försökte tänka lite utanför sin egen vardag. Huvudpersonen skulle kunna vara brevbärare eller sjuksköterska eller långtidssjukskriven, och bo med sin ganska lyckliga familj i en alldeles normal svensk villa. Man skulle kunna slippa möta en särbegåvad datornörd som kan trolla fram vilka uppgifter som helst men helt saknar sociala talanger.

Inte ens mordet skulle behöva vara utstuderat, det går alldeles utmärkt att tillgripa ett vanligt trubbigt föremål. Mördaren behöver inte vara en fradgatuggande psykopat eller illvillig nynazist, utan kan vara nån som klantade till det och sen har försökt dölja vad som har hänt.

I en välskriven deckare räcker det gott med att försöka förstå att en helt vanlig människa kan bli mördare. Kära deckarförfattare, gå hem och läs om Agatha Christies deckare om miss Marple.

Här tipsar Lotta Olsson om nio nya deckare:

Dennis Lehane

”En äkta man”

Övers. Johan Nilsson

Albert Bonniers förlag

I början försöker Rachel räkna ut vem som är hennes pappa. Hon är vuxen nu, och har frågat sin mamma i många år. Det handlar inte bara om faderskap, nästan mer om moderskap: Rachels mamma Elizabeth var en elak, briljant och mycket ensamstående kvinna som skrev succéböcker om hur man skapar lyckade kärleksrelationer. Ironiskt nog.

Och nu har Elizabeth dött. I hennes kvarlåtenskap finns inga ledtrådar. Men Rachel letar envist vidare, och man kan säga att hon till slut inte hittar en, utan två fäder.

Men varför skriver Dennis Lehane (som skrivit bland andra ”Patient 67” som är boken bakom filmen ”Shutter Island” och ”Rött regn” där filmen heter ”Mystic River”) ett utpräglat familjedrama om känslomässiga svek? 

Det gör han inte, åtminstone inte bara. För sen kommer berättelsen om Rachels vuxenliv, när hon blir journalist, hamnar på teve och blir allt mer framgångsrik. 

Sen går det inte så bra. Sen går det riktigt, riktigt dåligt, och det är fortfarande bara en väldigt intressant roman om en ung kvinnas svårigheter. Som tur är blir Rachel mycket lyckligt gift, varpå hon en dag får syn på något som gör att hon omvärderar sin man helt och hållet. Är han den han säger att han är?

Dennis Lehane är en förslagen författare, och det är ingen slump att hans böcker blir så bra filmer. Han är mästerlig på att låta sina berättelser plötsligt tvärvända, från lycka till olycka, från trygghet till panik, och från rättskaffens människor till riktiga lurendrejare. Ibland kan hans skicklighet irritera mig lite: man vet ju att han luras, varför ska man ens engagera sig? Men det som stannar kvar efter den underhållande romanen ”En äkta man” är porträttet av Rachel med sina panikattacker, bråddjupa skuldkänslor och ett förtvivlat engagemang i världen.

Erica Ferencik

”Floden om natten”

Övers. Åsa Brolin

Printz

Har ni sett filmen ”Den sista färden” (”Deliverance” på engelska)? Då vet ni. Fast här är det fyra kvinnor i yngre medelåldern som ska ut på en äventyrlig forsränning i en otillgänglig flod i norra Maine (vilket är Stephen King-land, om ni inte var rädda innan). Det blir så fruktansvärt spännande att man inte gör annat än hoppar högt i sin läsfåtölj. Vad är värst? Att vara ensamma i en livsfarlig natur eller att råka ut för den allt annat än vänligt sinnade lokalbefolkningen?

Eva Dolan

”Se henne försvinna”

Övers. Carla Wiberg

Modernista

En joggare hittas mördad, Corinne Sawyer. Men hon visar sig tidigare ha hetat Colin och vara i färd med att byta kön, och i Peterborough är hon inte den första transpersonen som blivit överfallen på senare tid. Det handlar som vanligt i Eva Dolans böcker om identitet, om hur svårt det är att få vara sig själv och hur det likaledes kan vara svårt att acceptera att någon man tror sig känna visar sig vara en annan. Fjärde boken om Zigic och Ferreira på hatbrottsenheten i Peterborough.

Peter Robinson

”Ur askan i elden”

Övers. Jan Malmsjö

Forum

Den svenska utgivningen började glatt mitt i serien, med Peter Robinsons tionde Alan Banks-bok 2001. Det verkade ju konstigt, men ”En ovanligt torr sommar” var också ovanligt bra. Varpå det, trots att Peter Robinson var mindre driven förr, är extra intressant att äntligen möta en yngre, lite klumpigare Alan Banks, som just har flyttat till Yorkshire och får tampas med det som verkar vara småbrott. En fönstertittare smygkikar på blondiner, och någon begår inbrott hos gamlingar. 

Julie Parsons

”En sista söndag”

Övers. Lars Ahlström

Polaris

Irländske Michael McLoughlins pappa var polis och blev mördad av IRA en gång i tiden. Mördaren ställdes aldrig inför rätta, och McLoughlin, själv polis, kommer inte över det. Nu är han själv pensionär och har tänkt renovera ett nyinköpt hus, varpå grannen blir mördad. Grannen var en pensionerad domare, son till en hjälte från den gamla tiden. Julie Parsons berättar lågmält och komplext om ett samhälles historia.

Geir Tangen

”Maestro”

Övers. Helena Sjöstrand Svenn och Gösta Svenn

Forum

Lite för slängig berättelse med stundtals sanslös intrig, där en seriemördare i Haugesund skickar mejl till stadens mest kända journalist, och talar om vad han tänker göra. Seriemördaren har en plan och tänker ta livet av en hel binge människor som inte förtjänar bättre. Men Geir Tangen (som också är Norges mest kända deckarbloggare) har en energi som kompenserar för det mest osannolika, och driver berättelsen i allt högre tempo. 

Mikaela Bley

”Louise”

Wahlström & Widstrand

Tredje boken om tevejournalisten Ellen Tamm, och jag har inte varit särskilt förtjust i de första två. Även här ägnar Mikaela Bley alldeles för lite kraft åt gestaltning och språk, men nu är huvudintrigen betydligt mer spännande. Justitieministerns pressekreterare tycks ha tagit livet av sig genom att hoppa från taket på Rosenbad en sen kväll, och justitieministern misstänks för mordet. Hade de ett förhållande? Drevet går mot justitieministern, men Ellen Tamm är inte övertygad. 

Annette Haaland

”Pastor Viveka och glada änkan”

Albert Bonniers förlag

Det är mer stillsam feel good än spänning i deckarna om frikyrkopastor Viveka i Gamla Enskede, en av Stockholms charmigare villaförorter där trähusen har blyinfattade fönster och snickarglädje (och inkomstnivåerna är höga). Fyrabarnsmamman Viveka tar hand om sina udda församlingsmedlemmar, samtidigt som en frånskild företagare som gått hos henne i själavårdssamtal försvinner. Eller ja, en bit av företagaren finns i och för sig kvar. Tredje delen i serien.

Helena Kubicek Boye

”Innan snön faller”

Bokfabriken

Miljön är väl vald: en ung psykolog tar tåget till Säter för att tillträda en tjänst på den kända rättspsykiatriska kliniken, där det finns patienter som kan vara farliga. Här finns också läkare som är mer mediemedvetna än inriktade på att bota patienterna, och den tidigare psykologen har bara försvunnit utan att någon verkar undra varför. Det är ett bra upplägg och intrigen har sina poänger, men tyvärr slarvar debutanten Helena Kubicek Boye åtskilligt med både gestaltning och språk.