Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare till påsk

Lotta Olsson: Inte för att det finns något påskekrim

Det finns förstås inget påskekrim. Det var från början ett reklamjippo i Norge som aldrig ens slog särskilt bra, men utgivningen ökar ändå markant inför påsk även i Sverige numera.

 (I verkligheten är det förstås så här: vi som läser deckare läser dem året runt, de som inte gör det börjar inte läsa deckare för att det blir påsk.)

Men för all del, påsken är ju uppbyggd kring mordet på Jesus, kan man kanske säga (fast där är det återuppståndelsen som är viktigast). Påsken är i alla fall en familjehögtid, och bara det kan ju driva fram åtskilliga strider på liv och död. 

Det är intressant att se hur många psykologiska spänningsromaner det har börjat komma på senare år, böcker som rör sig i utkanten av deckargenren och snarare är relationsdramer som ibland (men inte alltid) har dödlig utgång.

I de psykologiska spänningsromanerna handlar det påfallande ofta om kvinnor: antingen är de systrar eller bästa väninnor, men de är också kvinnor som manipulerar, ljuger och sårar varandra så djupt det bara går. Eller också är det mammor som försöker skydda sina barn till varje pris.

Var är männen? De är förövare, eller också befinner de sig i periferin. Eller också är de och stökar på sina polisstationer och på FBI i andra typer av deckare, i thrillers eller klassiska polisromaner. I de böckerna berättas det hellre om individen kontra samhället än om maktspel i familjesfären.

Jag menar inte att låta nedlåtande mot någondera: båda sorterna behövs. Och hur tjatigt det än har blivit med referenserna till ”Gone girl” och ”Kvinnan på tåget”, så blir jag alltid lika imponerad när författarna lyckas vända upp och ned på perspektiven och säga: så? Du trodde att du visste vem som var skurken? Tänk om du bara är lurad!

Det ger mig, varje gång, en anledning att omvärdera världen. Vi är alltid mer lättlurade än vi tror när vi bedömer andra människor.

***

Lotta Olsson tipsar om nio nya deckare:

Kriminalaren Karen Pirie i Edinburgh omvärderar ett gammalt terroristattentat från IRA, och möter också dagens syriska flyktingar.

Val McDermid.
Val McDermid. Foto: Mimsy Møller

Val McDermid: ”Över gränsen”

Översättning Lena Karlin

Alfabeta

Det kommer många nya intressanta deckarförfattare, och genren utvecklas åt alla möjliga (och omöjliga) håll. Val McDermid är raka motsatsen: hon är en otroligt kunnig författare som skrivit länge och inte spottar ur sig en deckare om året på rutin. I stället satsar hon på gedigna historier mer sällan. Nåja, det blir ju inte alltid bra, hon hade en dålig period för några år sen när åtminstone jag tyckte att hon slarvade rejält med gestaltningen och gjorde karikatyrer av sina personer. 

Men hon är alltid läsvärd, och oftast enormt spännande. Hennes tidigaste böcker om Tony Hill och Carol Jordan (”Sjöjungfruns sång” och ”Under ingrodda ärr”) är bland de bästa (och blodigaste) som har skrivits.

Hennes serie om den skotska kriminalaren Karen Pirie har hunnit till fjärde delen. Karen Pirie utreder gamla fall, vilket är ett sätt för Val McDermid att fritt kunna fundera över utvecklingen i samhället: minns vi hur det var för bara tjugo-trettio år sedan? Vilka var de självklara syndabockarna då? Vilka är de nu?

Den här gången krockar fyra dyngfulla ungdomar en stulen Land Rover, men när de vanliga proverna tas visar det sig att ett av dem har koppling till ett gammalt sexmord. Det borde bli en rätt enkel historia, men det blir det inte alls.

Karen Pirie lägger sig dessutom i ett annat fall: en död man som kanske blev mördad. Och hans mamma blev också mördad tjugo år tidigare. Säga vad man vill om mordoffer, men det brukar inte gå i arv.

Jag hade bestämt mig för att egentligen bara tycka om Val McDermids böcker om Tony Hill och Carol Jordan, men jag får nog ändra mig. För ”Över gränsen” är så väldigt mycket Val McDermid: kunskap och allvar, samhällsfrågor om klass och kön, men också väldigt mycket humor. Och mer oväntat, mat och miljöer i Edinburgh. Sånt är ju helt oemotståndligt.

***

Anna Jansson: ”Kvinnan på bänken”

Norstedts

Om jag räknar rätt är det den nittonde boken om polisen Maria Wern, som bor i Visby och jagar skurkar över hela Gotland. Anna Jansson berättar om vanliga människor, om familjekonflikter, vardagsliv och längtan, och om de gånger när allt går överstyr. Här blir polisen Jesper förälskad (med oväntat hemska konsekvenser) och prästen i Lärbro dyrkar en ormbärande modergudinna (själv blev jag arg och ville anmäla henne till domkapitlet). Och är det någon som spökar vid kyrkan?

Minna Lindgren: ”Rödvin och ett misstänkt mord”

Översättning Ann-Christine Relander

Norstedts

Var begår man det perfekta brottet? På ett äldreboende, förstås, där man alltid kan skylla på att de gamla nog håller på att bli dementa och virriga. Särskilt om man själv distribuerar medicinerna. På hemmet Aftonlunden i Helsingfors bor Siiri, Irma och Anna-Liisa som blir misstänksamma när de är på en begravning. Jo, folk dör på äldreboenden. Men en ung kock? Rolig och knökfull av skarpa iakttagelser om vår tids syn på åldrandet.

Liv Constantine: ”Den sista mrs Parrish”

Översättning Susanne Andersson

Harper Crime

Berättelsen om den rike Jackson Parrish, hans fru Daphne och den kallhamrade lycksökerskan Amber är i bokens första del ganska lik både Patricia Highsmiths ”The talented mr Ripley” och Ira Levins ”Bädda för död”, fast med en kvinna som bedragaren och med åtskilliga livsstilsdetaljer noggrant redovisade (det är genom lättare underhållning man lär sig whisky-, vin-, kläd- och skomärken). Men sen skiftar perspektivet helt, och en helt annan berättelse framträder. 

Camilla Way: ”Jag är din skugga”

Översättning Ylva Stålmarck

Lind & co

Edie väntar barn, hjärtskärande ensam i en sunkig del av London. Hon har inte ens brytt sig om att berätta om graviditeten för den blivande pappan, och har ingen kontakt med sin familj. Men en dag dyker hennes gamla vän Heather upp. Varför blir Edie så illa till mods? Heather vill väl bara väl? Vad hände när Edie och Heather var tonåringar? Camilla Way leker med läsarens sympatier och förväntningar: vilka människor tycker vi om? Vilka blir mobbade? 

Ruth Ware: ”Kvinnan i hytt 10”

Översättning Hanna Williamsson

Lind & co

Klassisk sluten miljö: resejournalisten Lo blir inbjuden att skriva om lyxkryssaren Aurora Borealis (mutresa? sånt gör inte seriösa journalister, kan jag meddela). Första kvällen träffar Lo en tjej i hytten bredvid, men senare på kvällen blir hon vittne till hur någon (tjejen?) slängs överbord. Och ingen känns vid att tjejen har varit med på båten! Onda, beräknande journalister (skrämmande realistiskt) och en iskallt intelligent rikis finns bland de misstänkta. Spännande.

Gin Phillips: ”De gömda”

Översättning Örjan Sjögren

Norstedts

En mamma är kvar nästan till stängningsdags i djurparken med sin fyraåring, när hon hör några konstiga smällar. Kan det vara fyrverkerier? De skyndar sig mot utgången (man vill inte bli inlåst över natten) tills hon ser något och inser att det är massmördare på området, panikvänder och springer tillbaka in bland djurhägnen. De får inte bli upptäckta. Spännande och otäck, och värst är naturligtvis att det börjar kännas som en alldeles realistisk historia. 

Martin Falkman: ”Psykologen”

Constant reader

Udda roman om Henry, som är i trettioårsåldern och jobbar på ett miserabelt litet bokförlag i Stockholm. Hans mamma försvann spårlöst fem år tidigare och Henry kommer inte över det: han är vilsen, sömnlös och ensam. Framför allt är det porträttet av Henry som är ovanligt bra och genomtänkt: en hjälplös man med för mycket känslor, som har svårt att hitta både vänner och partner. Men det är klart att han till slut upptäcker vad som hände mamman, och sista sidan läste jag om flera gånger.

Leo Benedictus: ”Låt mig”

Översättning Maria Store

Etta förlag

En anonym man berättar om hur han konsekvent ägnar sig åt att förfölja kvinnor. Oftast så att de inte ens märker honom. Han lär sig allt han kan om dem, tjuvlyssnar och snokar i deras privatliv. Han har det som sin huvudsakliga sysselsättning, och berömmer sig om att kunna sluta i tid och förflytta intresset till nästa kvinna. Tills han möter Frances, en framgångsrik ung kvinna som han inte kan lämna ifred. Fascinerande och välskriven berättelse om besatthet.