Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Lotta Olsson: Varje tid har sina ideal – nu gäller skräck

Foto: Ann-Sofi Rosenkvist/Pressens bild

0, tänk om jag hade fått växa upp i dag, när det fullkomligt kryllar av bra skräckböcker för barn i 9–12-årsåldern! Jag var i den åldern när realismen stod högt i kurs, och för all del: många realistiska berättelser var (och är) också bra.

Men när man nu ville läsa skräck var det dystert, man fick ryka rakt på vuxenskräcken och läsa gamle ”Dracula” i Bram Stokers tappning. Vilket för all del inte heller var så illa.

Häng nu inte upp er på åldersmarkeringen 9–12. Naturligtvis är inte alla böcker i den kategorin lämpliga för alla barn i de åldrarna. Så är det inte med vuxenböcker heller: man ska vara vaksam i valet av bok, oavsett ålder. Åldersindelningar handlar om språknivå, mängden text och ämnesvalet. Det blir sällan så ruskigt blodigt i 9–12-årsböcker, och man slipper tillkämpade sexscener. Det är i 9–12-årsböckerna livet är som bäst, helt enkelt, allt är äventyr och man är tillräckligt stor för att klara allt viktigt.

Skräckkänsla, däremot, är helt hopplöst att åldersindela. Skräcken rör sig längs en farlig, osynlig och högst personlig skala.

De stora författarna inom ­­skräck- och spökgenren för barn just nu är förstås Ingelin Angerborn, Kristina Ohlsson, Petrus Dahlin, Ewa ­Christina Johansson och Pax-författarna Åsa Larsson och Ingela Korsell – svenskar allesammans, med oslagbar förmåga att få verkligheten att knaka oroväckande i fogarna.

Man kan fundera rätt mycket på vad det är som gör att skräck­böckerna fullkomligt har tagit över i den här åldersgruppen; åtminstone är det skräckböckerna som syns. Dagens barn har förmodligen lika svårt att hitta realism som jag på min tid hade att hitta skräck.

Varje tid har sina ideal, och när det gäller barnböcker är det alltid svårt att veta huruvida det är ­barnens eller de vuxnas önsk­ningar som styr. Själv misstänker jag att det mest är de vuxnas rädsla som uttrycks i barnens böcker.

Lotta Olsson

”Dockskelettet” är ­riktigt skrämmande

Holly Black
”Dockskelettet”
Övers. Ingela Jernberg. Rabén & Sjögren

Det är en så underbar lek. Zach, Alice och Poppy leker med äventyrsfigurer, inte nödvändigtvis helt kompatibla med varandra. William Kniven är en sjörövare med två huggare, men framför allt är han Zachs kapten på skeppet Neptunus pärla. Alice har Lady Jaye, ett bra fynd från en secondhandaffär och som blir en vild, oförutsägbar tjuv. Poppy får oftast spela skurkarna. I bakgrunden finns den mäktiga Drottningen över alla riken, den stora gamla dockan i benporslin som är inlåst i ett skåp hemma hos Poppy och som de inte på villkors vis får leka med, för dockan är en antikvitet.

Barnen hittar på långa äventyrs­historier tillsammans som växlar mellan berättelse och lek, de använder allt de hittar, Neptunus pärla är ett papper vikt till båt som seglar på Svartaste havet, en remsa av asfalt utanför Poppys hus.

Just när leken är fulländad och har blivit en detaljrik väv fylld av händelser, personlighet, miljöer och lokalfärg – då kommer tiden i kapp dem. Zach, Poppy och Alice börjar bli för gamla för att leka, de är precis i den där omöjliga mittemellanåldern när allt börjar bli lite fel.

Och så sker en katastrof. Leken tar abrupt slut.

Jag tänker inte tala om varför, det är hjärtskärande på alla upptänkliga sätt. Vare nog sagt att en mycket grå verklighet tar över, men utvecklar sig på ett överraskande sätt. Det tar lång tid för såväl läsaren som de tre barnen att inse att deras lek fortsätter, fast på riktigt.

”Dockskelettet” är alldeles förskräckligt skrämmande då och då, för Drottningen driver sitt spel med sina undersåtar och spökar när man minst anar det. Men den är framför allt en imponerande rik bok, som innehåller såväl klok psykologisk realism som en drömmande vacker sagokänsla. Det ekar från flera andra böcker, som Tolkiens Ringentrilogi och Cynthia Voights synnerligen realistiska serie om barnen Tillerman.

Och kanske mest av allt: Stephen Kings novell ”Höstgärning”, som filmats under titeln ”Stand by me”. ”Dockskelettet” har samma längtan i grunden, den där längtan tillbaka till barndomen. När William Kniven bara var en docka och Drottningen var maktlös inför barnens fantasi.

8 x skräckböcker för 9–12-åringar

Jonna Björnstjerna, ”De tysta stegen bakom”, Bonnier Carlsen

    Ett vanligt upplägg: Elsa och hennes föräldrar flyttar in på en gammal spöklik herrgård som föräldrarna vill göra pensionat av. Men Jonna Björnstjerna, hittills känd för sina bilderböcker, vrider glatt nacken av det förutsägbara och berättar en läskig och också stundtals rolig historia om spöket som vill bli räddat, men till vilket pris? Elsa får hjälp från oväntade håll, men all hjälp fungerar inte lika bra.

    Petrus Dahlin, ”Kurragömma”, Rabén & Sjögren

      Omåttligt skrämmande historia om Astrid och hennes mamma som har hyrt ett hus i Spanien, men knappt har de landat så måste mamma i väg och jobba. Bara ett dygn! Neeeej! ropar läsaren för­färat, stanna inte ensam, Astrid! Och så gör hon ju det ändå, och i byn tittar gamlingarna snett på henne och muttrar om att det inte är ett bra ställe för barn ... Påminner om filmen ”Barnhemmet”. Nästan lika otäck.

      Åsa Larsson och ­Ingela Korsell & Ill. Henrik Jonsson, ”Pax – mylingen”, Bonnier Carlsen

        Trots alla övernaturliga inslag har Paxserien inte lika hög skräckfaktor som till exempel Petrus Dahlin eller Ingelin Angerborn. Paxböckerna är betydligt mer fantasyäventyr i halsbrytande tempo, skickligt hopknypplat med en stor dos realism. Men denna den tredje delen är nog den hittills spökigaste, när ett otäckt litet barn i trasig klänning dyker upp på halloweenfesten med sin stora järnsax. Och hon söker någon.

        Ewa Christina ­Johansson, ”Galgbacken”, B Wahlströms

          Midsommarfirande på landet, i en stugby där åtminstone Lykke inte har varit förut. Hela hennes släkt har hyrt in sig där i några dagar, och när Lykke blir riktigt less på familjelivet går hon en promenad. Men i ögonvrån ser hon plötsligt en galge med en snara i, som försvunnit nästa gång hon tittar. Snart börjar det ske allt fler konstiga saker. Moster Teddy ger Lykke ett halsband, men varför gör hon egent­ligen det?

          Kristina Ohlsson, ”Stenänglar”, Lilla Piratförlaget

            Den här kom ut redan i januari, så den spökintresserade har förstås redan läst den. I serien om barnen i Åhus har det blivit dags för Simona att få en egen bok, där hon ska bo hos mormor en vecka i hennes gamla kråkslott. Men vad är det med de stora stenstatyerna i trädgården? Varför tycks de flytta på sig? Det vete sjutton om inte det här är den hittills mest skräckinjagande av Kristina Ohlssons barnböcker.

            Charles Gilman, ”Lovecraftskolan. Robert Arthur och Demon­professorn”, Övers. Carina Jansson. Känguru

              Ingen trollkarlsskola, det bara verkar så. I stället är det bara en ovanligt bra skola där det händer väldigt konstiga saker. Robert Arthur hittar en tvehövdad råtta som blir hans husdjur, han går vilse i det oändligt stora biblioteket och upptäcker en parallellvärld, och när plågoanden Glenn råkar upprepa några ord vid sitt skåp blir effekten minst sagt intressant. En bra portal till H P Lovecrafts vuxenskräck.

              Anna-Karin ­Andersson, ”I skuggan av Blå ­Jungfrun”, Idus förlag

                Therese följer med sin mamma, som är arkeolog, till ön Blå Jungfrun utanför Ölands norra udde. En ö där det sägs spöka, och medan mamman gräver energiskt hittar Therese ett halsband. Vems kan det ha varit? Kanske tillhörde det fyrvaktarens dotter som lär ha blivit mördad av sin pappa. Men Therese får otäcka syner som tyder på att det finns en annan historia här. Ojämn och stundtals lite väl otäck, men spännande.

                Ingelin Angerborn, ”Gengången”, Rabén & Sjögren

                  Detta är Marie Gripe för en ny generation: Ellinor är hos mormor och hittar ett skrin på loppis, och när man öppnar locket hörs en melodi och en liten balettdocka reser sig. En dag hör hon samma melodi spelas i den närbelägna staden och tittar in genom ett fönster. Men det är något märkligt med rummet, det ändrar sig. Som tur är träffar hon Oliver och tillsammans börjar de utforska historien bakom skrinet.

                  Tips.  ”The Babadook”

                  Skräckfilmen ”The Babadook”­ är något så intressant som en skräckfilm om en bilderbok, och titeln är förstås ett anagram för ”A bad book”. Men gradvis slutade jag faktiskt vara rädd, och började längta efter att någon ska ge ut (åtminstone en av varianterna) på själva den otäcka boken. Den var överraskande vacker.

                  Fördjupning. Läs mer

                  Här är DN:s alla samlade boktips från Lotta Olsson