Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Magnus Dahlström: ”Ytterst måste man förstås hålla sig inom lagstiftningen”

Magnus Dahlström
Magnus Dahlström Foto: Eva Tedesjö

Han är en författare som inte lämnar någon oberörd. Sadistisk och omoralisk eller en suverän samtidsskildrare? DN: Sandra Stiskalo har mött Magnus Dahlström för ett samtal om skräckel, skrivande och författarens ansvar för sina texter.

Ett rostfläckigt fordon står parkerat på en avsides grusväg. Ingen känns vid det. En dag är bilen borta, fast på färjan, som är den enda anknytningen, har den inte synts till. En kvinna börjar blöda näsblod, en annan drabbas av häftiga kräkningar och hittas senare död med spyan stelnad över kind och hals. Någon gräver av okänd anledning upp ett smittsamt djurkadaver ur jorden. I skogen blir rotvältorna allt fler. Ett muller hörs och marken skälver. 

Detta händelseförlopp gestaltar Magnus Dahlström i sin nya bok ”Hemman”. Det är en rikt befolkad roman - polyfon eller kollektivistisk skulle man kunna kalla den - som utspelar sig på en geografiskt och historiskt obestämbar plats med utspridda lantegendomar och skogspartier. Själva jordens och naturens ordning tycks där vara på väg att rubbas. 

–Jag försöker ofta hitta ett slags balanspunkt mellan det som exempelvis är vackert och det som är frånstötande. I den här boken handlar det om växande och förändring. Bygden, gräset och träden växer obarmhärtigt och från ett visst perspektiv kan man tycka att växandet tränger undan en själv och blir hotfullt, destruktivt. I ”Hemman” ville jag skildra en sådan dubbelhet, säger Magnus Dahlström och reser sig från stolen han nyss slagit sig ner i. 

Innan intervjun kan börja på riktigt vill han dämpa den bjärta belysningen i rummet där vi sitter. Rummet finns på förlaget i Stockholm, för det var just här han ville träffas. Inte någonstans där han brukar skriva eller vistas. Inte i en offentlig miljö eller på kafé.

–Om det finns andra människor runt omkring så brukar jag inte kunna uttrycka mig fritt och jag tycker lätt att det blir pinsamt att fotas inför andra. Jag är väl blyg helt enkelt, säger han.

I nya romanen ”Hemman” har det grafiska och måttlösa våld som kännetecknar vissa av de tidiga romanerna mildrats avsevärt. Men har man läst Dahlström känner man ändå igen sig, han verkar fortfarande i det outtalade. Stämningen är försåtlig, obehaglig, delvis obegriplig. Vad är det som händer egentligen? frågar man sig ständigt. Jag undrar vad Magnus Dahlström tänker om detta ”egentligen”, och om han aktivt skapar undertexter åt sina berättelser.

–Nej. Det är inte så att jag skalar bort information för att det ska bli mystiskt. Jag anstränger mig verkligen för att få texten att bli så tydlig som möjligt. Tanken med ”Hemman” var att man som läsare skulle veta allting. Jag tänkte att jag var klar med det där undanhållandet, men tydligen var jag inte riktigt det, säger han och fortsätter:

–Det andra, det outtalade, tränger sig på. Jag försöker förminska det men det vill ta plats i texten, som av sig självt. Jag kan i vardagen och generellt uppleva att det finns dimensioner som inte går att beskriva med ord men som man ändå måste eller vill hänvisa till. På det sättet kan det bildas ett undertryck kring allt som inte sägs rent ut i orden men som finns där i alla fall.

Och du har jobbat mycket med det där undertrycket?

–Ja, det kanske jag har gjort. Men allt det där är också en konsekvens av att jag är intresserad av att skriva – och detta kanske låter pretentiöst – litteratur, det vill säga text som bara kan betyda något när man läser den, som inte går att översätta till teater eller film. Jag är intresserad av att det ska skapas ett fantasilandskap hos läsaren. Det är också delvis därför jag inte velat prata om mig själv, mina egna nära relationer, eller var och hur jag skriver. Jag tror att litteraturen transcenderar jaget.

En litteratursyn där verket står för sig självt, alltså. Själv har Magnus Dahlström ofta uppfattats som reserverad, hemlig till och med. Han är medveten om det och säger att han ibland kan uppleva en splittring i sin personlighet.

–Det finns en sida som skriver böckerna, det är en instans inom mig som ofta är bergsäker på sin sak, vet exakt hur texten ska vara och är obeveklig kring det. Men så är inte alls mitt vardagsjag, eller det jag som sitter här nu.

Han har i tidigare intervjuer sagt att som författare ska man vara försiktig med att genomlysa sig själv, för gör man det ställer man sig i vägen för verket.  

–Jag har nog tänkt mig att om man vet mycket om en författare och hur den är kopplad till det som sker i texten så skulle textens suggestiva kraft förminskas. Men jag misstänker att jag börjar förändras. Jag tror inte längre att det spelar så stor roll. Jag börjar tro att den där suggestiva kraften lever sitt eget liv, oavsett. 

Vad är det som har fått dig att tänka om?

–Det handlar om en större tillit till litteraturen som konstform och tillit till andra människor och till deras förmåga att skilja på vad som är bra och dåligt, deras förmåga att sålla. 

Fast vissa saker vill eller kan han fortfarande inte tala om. Litterära förebilder till exempel. Ändå kan jag inte sluta tänka på Franz Kafka när jag läser Magnus Dahlström. De skriver båda rakt och konkret, likväl undanglidande. I ”Hemman” finns en kafkalik blandning av realism och mardrömslika kedjeeffekter Här finns också en oåtkomlig berättare som, hur perverterad eller fasansfull handlingen än är, aldrig undslipper sig en skärrad ton. Det är i denna motsättning som obehaget uppstår, såväl hos Dahlström som hos Kafka.

Hur påverkas Dahlström själv av att skriva fram en hotfull stämning och skildra hur människor skadas eller dödas?

–I själva skrivakten upplever jag ofta allt som glasklart, självklart. Att arbeta med språket och få en berättelse att hänga ihop är glädjeframkallande i sig. Men efteråt när jag läser igenom det jag skrivit kan jag ängslas och tänka att det inte går att publicera. Det hör ihop med den kluvna personligheten jag pratade om tidigare, säger Magnus Dahlström och tystnar en stund innan han fortsätter: 

–Just i ”Hemman” skadas och dödas inte människor för intet. Det finns ett syfte med det, det finns en mening med att berättelsen ser ut som den gör. 

En person som i ett tidigt skede läste manuset reagerade på särskilt ett kapitel. Det handlar om en mor som sitter i ett båthus, hennes bebis ligger virad som ett bylte vid sidan om henne på den trånga avsatsen. ”Den rörde sig inte, stirrade upp på henne med blanka ögon, som en fisk eller en liten säl. Den visste vad som väntade, därför skrek den inte. Gör det inte, mamma.” Hon som läste manuset blev illa berörd av kapitlet om kvinnan som är i färd med att dränka sitt barn. Hon undrade vad meningen var med det, varför det alls skulle finnas med i romanen.

–Jag blev helt ställd, jag fick panik. Jag hade inte tänkt att någon skulle ställa mig till svars på det sättet för vad som sker i texten. Jag fick fundera på varför jag hade gjort vissa scener så starka. 

Vad kom du fram till?

–Att scenen skulle vara kvar för att allting skulle hänga ihop, för att visa på vad som kan ske i kraftfältet som skapas i det här fridsamma landskapet med den starka underströmmen av en enorm, obetvinglig förändring. 

Ett barn som hotas eller pryglas är en bild som återkommit i författarskapet. I romanen ”Hem” från 1996 hittas en flicka misshandlad till döds i ett industriområde. Våldet finns inte i texten, det har redan ägt rum, men är ändå närvarande som inre bilder hos läsaren. På samma sätt är det i Dahlströms drama ”Järnbörd” som hade urpremiär på Göteborgs stadsteater 1989. I pjäsen berättar åtta personer för varandra om mörka våldsbrott de begått. Ingen ångrar något. Det sägs att publiken var så omskakad efter föreställningen att den inte ens förmådde applådera. 

”Järnbörd” var ett av de verk som låg till grund för myntandet av begreppet skräckel. Det är en genrebeteckning för verk som med sina våldsskildringar provocerar publikens eller läsarens moral och väcker såväl äckel, som skräck. I ”Järnbörd” finns flera sådana scener. I en berättar en kvinna hur hon lemlästat sin tvåårige son. Hon böjde ett finger i taget, tryckte det mot handryggen tills benet sprack, och fortsatte därefter med armbåge och axlar. ”Det gick hur lätt som helst”, säger hon i pjäsen. Magnus Dahlström skruvar på sig i stolen när scenen kommer på tal.

Läs mer: DN intervjuar Magnus Dahström vid comebacken 2011.

–Nej, jag orkar faktiskt inte prata om det där. Sådana scener som jag skrev i ”Järnbörd” skulle jag aldrig klara av att skriva i dag, tror jag i alla fall. Jag var runt 25 år då jag skrev den där pjäsen och jag kan inte helt sätta mig in i varför jag tyckte att det var viktigt att skriva så då. 

Vad tänker du om litteraturens ansvar?

–Ja, ytterst måste man förstås hålla sig inom lagstiftningen.

Men moraliskt, tycker du att en författare har ett moraliskt ansvar för det hen skildrar?

–Om man gestaltar ett våldsamt skeende så sker ju det i kontexten litteratur och därför hamnar våldet i ett särskilt tolkningsrum. Om man tänker på dramat om Oidipus som sticker ut sina ögon och dödar sin far så är det ju väldigt våldsamt men har det något med författarens moral att göra? I slutändan måste man se om den skildrade händelsen fungerar i texten, om den är meningsfull i berättelsen. Om inte så är den bara en tom effekt och då tycker jag att man som författare har ett ansvar att stryka den. Men har den en funktion så ska den vara kvar även om den är otäck. 

Så om du ser tillbaka på det du skrivit, tycker du då att våldet har haft en funktion där?

–Ja, även om jag känner mig främmande för mitt eget psyke för 30 år sedan, så gör jag nog det, i stort alltså. 

Magnus Dahlström

Född 1963, uppvuxen och bosatt i Stockholm. 

 

Prosadebuterade 1986 med novellsamlingen ”Papperskorg”. För romanen ”Hem ”, från 1996, belönades han med Sveriges Radios romanpris. Han har även skrivit manus till Kristian Petris film ”Ond tro”. 

 

Efter en femtonårig tystnad gav Magnus Dahlström mellan 2011 och 2014 ut de tre romanerna Spådom”, ”Sken”, och ”Psykodrama” som bildar en löst sammanhållen trilogi där människor skildras i sina yrkesroller, som läkare, poliser, socialarbetare och terapeuter. 

 

Magnus Dahlström är aktuell med romanen ”Hemman” på Albert Bonniers förlag. Det är hans sjunde roman.