Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-18 05:58

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/malin-persson-giolito-for-mig-har-skrivandet-aldrig-varit-det-mest-lustfyllda/

Böcker

Malin Persson Giolito: För mig har skrivandet aldrig varit det mest lustfyllda

”Oändliga plågor”. Foto: Science Photo Library

En oskyldig fråga ställs: ”Skriver du på något nytt?”. För DN:s Malin Persson Giolito betyder den där frågan: ”Har du skrivkamp?”. 

Malin Persson Giolito
Rätta artikel

”Stor lust att börja på ny historia; gav inte efter. Det vore meningslöst”, skriver Franz Kafka i sin dagbok den 4 januari 1923. Genom anteckningarna går det att följa hans skrivkramp (och huvudvärk, kärleksbekymmer och läsning av Strindbergs ”Svarta fanor”). Det är ingen vidare bra tid för Kafka. 20 januari skriver han: ”Slutet på skrivandet. När ska det hinna ifatt mig igen?” Och trots att kalendern rör sig mot ljusare tider blir det inte bättre. En vecka in i februari är han – även för att vara Kafka – rekorddeppig. ”Fullständigt stillastående”, slår han fast. ”Oändliga plågor.” 

Det var under den här perioden som Kafka skrev klart bland annat ”Processen”. Jag försöker se det som en tröst när jag än en gång skapar ett nytt dokument i datorn, döper det till arbetsnamnet på den Nya Romanen och tänker att nu minsann, nu kör vi! ”Du och jag, Franz”, liksom. 

Malin Persson Giolito: Vad sägs om visdomen ”Sov aldrig över hos en Kulturman”?

Det går sisådär med uppmuntrandet. Kafka var ju trots allt tvungen att dö innan ”Processen” kom ut. Det är svårt att glädjas åt försäljningssiffror då. Och det hjälper inte att jag försöker trösta mig med att han i alla fall inte dog av prestationsångest, för jag har läst Sylvia Plaths och Virginia Woolfs dagböcker också. 

För drygt två och ett halvt år sedan kom min genombrottsroman ut. Då gick jag från att vara en bred författare med en mycket smal publik, till att vara… något annat. Det går bra nu, som Jimmie brukar säga. Det måste kännas fantastiskt, som alla (som inte känner mig) säger till mig, hela tiden. Och det gör väl det. Går bra och känns fantastiskt. Om det inte vore för det där lilla kruxet att jag förväntas skriva fler romaner. Gärna bättre än de jag redan skrivit, så att allt kan bli ännu mer fantastiskt. 

”Skriver du på något nytt?” Det slutade vara en oskyldig fråga ungefär ett halvår efter att ”Störst av allt” kom ut. För det spelar ingen roll hur välvilligt den ställs. Jag hör bara en sak. 

Ett skäl till skrivkramp är att man helt enkelt inte har svårt att betala räkningarna längre.

Har jag skrivkramp? Jag tror inte det. Med tanke på hur mycket jag skriver känns det osannolikt. Däremot blir skrivandet allt svårare ju mer jag sysslar med det. Ju bättre jag blir, desto större blir insatsen. Dessutom har själva skrivandet aldrig varit det lustfyllda för mig, bara slutprodukten. Det är bara när jag väl blir läst som tillfredsställelsen infinner sig (i den mån den gör det). Sorry, Karin Boye, men jag tycker att resande för resandets skull är obegripligt överskattat och jag sover skitdåligt på ställen där jag sover blott en gång. 

”Shakespeare skrev för pengar”. Så heter en (ljuvlig) samling bokkrönikor av Nick Hornby och det är också en allmänt vedertagen sanning att ett skäl till skrivkramp är att man helt enkelt inte har svårt att betala räkningarna längre. Oavsett hur det är med den saken så kan jag konstatera att när jag fortfarande jobbade som jurist (för att ha råd att skriva) fick jag betalt för att fylla i andras blanketter. Numera, när har jag egna blanketter som måste fyllas i, betalar jag för att slippa göra just det så att jag får tid att skriva. 

Och apropå skrivtid. ”Jag är handelsresande i underkläder”, brukar jag säga, om någon frågar ”vad jag gör”. När jag inte reser runt på bokmässor och författaraftnar för att ”stå på ett ben och vissla likt ovanliga fåglar eller tala om familjetragedier eller göra trolleritrick”, som Karolina Ramqvist uttrycker saken i ”Det är natten”, ja, då går jag ut med min hund, skjutsar mina barn åt olika håll, ser alldeles för många tv-serier och läser. Jag läser, som Agota Kristof skriver i ”Analfabeten” ”istället för att … städa, eller diska gårdagskvällens disk, gå och handla, tvätta och stryka, koka sylt och baka kakor ... Och mest av allt, mest av allt! Istället för att skriva”. Om jag var tvungen att välja mellan att läsa och att skriva skulle jag inte tveka en sekund. Skrivandet har inget egenvärde, jag vet inte hur jag skulle kunna skriva något av betydelse om jag inte läste.

Malin Persson Giolito: Nyår gör oss till framgångsteologer

Jo. Jag skriver. Men nästan alltid motvilligt. Inte som Liza Marklund, så intensivt att jag får binda upp handlederna med linjaler så att de inte kan böja sig. Jag skriver om och stryker och skriver om och sen skriver jag antagligen om en gång till. Så håller jag på tills det skickas till tryck och efter det får jag förlita mig på hoppet. (Hoppet om att det finns en läsare som väntar eller att det där trycket över bröstet är en befriande, aggressiv form av tuberkulos.) Jag blir inte heller rädd av att skriva mina egna böcker, som John Ajvide Lindqvist, däremot har det hänt att jag somnar mitt i en egen mening, i synnerhet efter lunch. Det händer också att jag gråter medan jag skriver, men jag misstänker att det bara indikerar hur självupptagen jag är. 

Den kommer att dröja, nästa bok. Trots att jag inte lider av tuberkulos eller är deprimerad. Men att skriva om skrivkramp är väl i alla fall bättre än att inte skriva alls? Det torde även Franz hålla med om, kan jag tycka.